Meningen med livet är att ha kul. Om en kultur som kittlar sig bort från allvaret.

Jag har tidigare skrivit om sommarens konfirmandläger och återkommer här med ännu en tanke därifrån. Den här gången var samtalsämnet meningen med livet och konfirmanderna verkade då tycka att allt handlar om att ha kul. Kanske beror det på att de trots allt bara är 14-15 år, eller bara att det är enklare att ge ett sådant svar än att säga något mer djuplodande. Eller också är de präglade av en kultur som bygger på att allt ska vara just kul. Dels för att det är ekonomiskt lönsamt ur ett kortare perspektiv och dels för att det är mänskligt att försöka följa minsta motståndets lag.

När jag ber mina barn att städa sina rum brukar ett standardsvar vara: ”men det är ju inget kul”. Som pappa Duktig försöker jag då förklara att allt i livet inte är kul, men att det finns mycket man måste göra i alla fall. Kanske skulle jag egentligen vara en bättre pedagog om jag då försökte göra även städningen till en lek, men därtill räcker inte alltid min egen energi och fantasi. Men poängen här är ju att konfirmanderna knappast är ensamma om sin åsikt.

Häromdagen läste jag Lena Edlunds avhandling Att fånga det flyktiga: om existentiell mening och objektivitet från 2008. Om jag ska försöka sammanfatta hennes slutsatser är det att vi skapar mening i livet på nytt och på nytt, genom att relatera till andra människor, framåt och bakåt i tiden. Och den som inte har levt så länge har säkert svårare för det, tänker jag.

Men frågan om flykten från livets allvar hänger ändå kvar hos mig. För Lena Edlund skriver också att det meningsfulla inte alltid handlar om lycka, utan snarare om det vi djupast bryr oss om. Det som handlar om sammanhang och mål. Då känns inte ordet kul lika träffsäkert, som sammanfattning, tycker jag. 

Är det okej att ha Jesus med sig i skolan?

I morse berättade vår sexårige son att det var dags att öva inför melodifestivalen i skolan. Därför behövde han ha med sig en av sina favoritskivor. Inget konstigt med det, kan man tycka. Fast denna lilla önskan fick mig ändå att börja grubbla över stora och svåra frågor. Skivan han ville ta med handlar nämligen om Jesus.

Den låter som vilken pop- och discoskiva som helst, men texterna är vad man kan kalla profilerat kristna: Jesus är min vän, Jesus tycker om alla och så vidare. Det är en skiva med alltigenom positiva budskap och ändå undrar jag hur lärare och kompisar kommer att reagera. Kanske inte alls? Eller kommer de att kommentera och ifrågasätta?

Klimatet i skolan kan vara hårt. Som när sonen har på sig en tröja med en blomma på, som han har ärvt efter sina storasystrar. Då blir han retad och blir förstås ledsen för det. För så stereotypa är redan sexåringar, dessvärre.

Mina tankar går till en artikel av den amerikanska professorn i religionssociologi, Nancy Ammerman, som jag läste häromdagen. Hon skriver om mångkultur och skillnader mellan USA och Europa. I Europa har vi under överskådlig tid haft enhetsreligion och enhetskultur. Det är vår utgångspunkt och det vi är vana vid. I USA har man, åtminstone sedan landet grundades, däremot en vana vid att leva i ett mångreligiöst samhälle. Där är det normala att människor tycker olika, också i grundläggande frågor som religion. Visst har det blivit hårdare att vara muslim där sedan ”9/11”, men det är nog i grund och botten mer en fråga om allmän rädsla, än om trångsynthet i fråga om religion. Jag skulle så gärna önska att det kunde få vara så här också, att det är okej att vara sig själv också ifråga om religion.

Fick sonen ta med sig skivan till skolan? Ja, det kan och vill jag inte neka honom. Men jag skickade också med honom en tyst bön om att den önskan inte ska göra honom eller någon annan illa. Det handlar inte om att få någon annan att tycka likadant. Att få ta med sig Jesus till skolan handlar om att få vara sig själv och att få känna att det är okej.

I biskopsval råder trygghetsprincipen. Oftast.

Det duggar tätt mellan biskopsvalen nu. Först ut var Växjö stift, idag blev det klart i Linköping och innan året är slut vet vi vem som blir ny biskop i Visby. Om man vill se en röd tråd i vilka som till slut får stiftets kallelse kan det mycket väl vara trygghetsprincipen. Åtminstone oftast. 

I Växjö stift har det länge varit slitningar, med en stark konservativ falang. Men det blev inte lättare när Sven Thidevall gjorde sig omöjlig som biskop. I valet av ny biskop var det därför inte förvånande att den egna domprosten Jan-Olof Johansson tog en klar seger. Det var helt enkelt tryggast så, när allting gungade som mest. Det betyder inte att det är något som helst fel på denne hedersman, men säger likväl något om känslorna bland de röstberättigade, tror jag.

Dagens val i Linköpings stift är förstås inte lika uppenbart, men att stiftet för tredje gången i rad väljer en Martin är inte bara komiskt. Martin Modéus, som vann, framstod också som det tryggare valet av de två, som återstod till sist. Han är sju år äldre och heterosexuell. Det förändrar naturligtvis inte det faktum att han förmodligen kommer att bli en bra biskop. Men vad säger valet om de som röstar, kan man ändå undra?

Stockholms stift förra året då? ropar man genast. Ja, visst. En öppet homosexuell kvinna verkar radikalt. Men i praktiken har Eva Brunne egentligen nu senast bara rört sig från ett tjänsterum till ett annat på stiftskansliet, från att vara stiftsprost till att vara biskop. Och visst finns det tydliga skillnader i framtoning mellan henne och företrädaren Caroline Krook, men samtidigt också en hel del likheter. Hon var helt enkelt ett tryggt val, för många.

Nej, då är det egentligen bara Härnösands stift, som har vågat något. För kontrasten är stor mellan Tuulikki Koivunen Bylund och hennes företrädare Tony Gullbrandzén (i salig åminnelse). Och jag tror och hoppas att ingen har behövt ångra det under det gångna året, för jag vet av erfarenhet att hon är en mycket god chef.

Så då återstår alltså ett val av årets tre och hur går det där? Jag borde förstås sticka ut hakan och peka ut den troliga vinnaren bland de fem finalisterna. Min gissning är att Visby inte är ett modigt stift heller, men den som lever får se vem det i så fall leder valet till.

Säger detta något om Svenska kyrkan som helhet? Ja, det är väl ingen slump att en av våra favoritpsalmer börjar med orden ”Tryggare kan ingen vara …”.

Hur möter jag konfirmanderna på Facebook?

Jag skrev nyligen om hur jag har tvingats inse att det har uppstått ett avstånd mellan mig och mina konfirmander när det gäller grundläggande värderingar. Det gäller också användningen av sociala medier på nätet, som jag hittills har trott att jag har ganska bra koll på.

För ett par veckor sedan hade vi återträff med sommarens konfirmander och jag hade då uppmanat dem i ett brev innan att ta med sig sina lägerfotografier på exempelvis ett USB-minne, så att vi kunde titta på dem tillsammans. Jag riggade upp duk, dator och projektor och var med andra ord tekniskt redo för visning. Men när jag då frågade vilka som hade bilder med sig var de alla fullständigt frågande och sa: ”Vi har ju redan sett dem på Facebook?!”. Ridå.

Jag får erkänna att jag kanske delvis har mig själv att skylla, för jag minns att någon av dem frågade om det var okej att lägga upp en Facebook-grupp om lägret och att någon annan frågade om de kunde adda mig. Att lägga upp en grupp var förstås bara något positivt, men att bli addad av en konfirmand – nej, det kunde jag inte tänka mig. Någonstans måste ju även jag som präst kunna få kunna dra en gräns för vad jag vill berätta för min omgivning och för vem jag gör det. Fast konsekvensen blev uppenbarligen att jag då också missade möjligheten att vara med i gruppen om lägret.

När jag i fredags kväll var på personalfest på Teologiska institutionen fick jag dock ett matnyttigt tips av en doktorand- och prästkollega. Hon föreslog nämligen att jag skulle skapa en separat identitet för mig som präst på Facebook. Sagt och gjort. Nu finns jag där, som ”jonas lindberg Präst”.

Problemet är löst på ett elegant och enkelt sätt och jag har raskt också skapat en grupp för nästa sommarläger. Inom kort kan vi skicka ut en inbjudan till dem, med uppmaning att ansluta sig till Facebook-gruppen och kan på så vis utnyttja ett av de kommunikationsspår som de själva har valt att följa. Det känns spännande att se hur interaktionen kommer att se ut! Risken är väl bara att de redan har gått vidare till nästa medium då …