Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här. Om invandringspolitik i julevangelietid.

Foto: IKON bildbyrå/
Utställningen Världens Kristus

Det unga paret befann sig i en nödsituation. För Maria måste paniken ha varit nära. Hon visste att hennes barn skulle kunna födas när som helst. Men ändå var ingen beredd att öppna sin dörr för dem. Skulle hon behöva föda ute på gatan, eller ute i vildmarken? Skulle hon och hennes son överleva det över huvud taget?

Men till slut är det ändå någon som släpper in dem. Det är bara ett stall, men det är varmt och någorlunda tryggt.

I vårt eget land finns det en del som vill stänga dörren för människor i nöd. En del av dem sitter numera i riksdagen.

Men jag tror att om vi alla tänker efter kan vi inse att det inte är ett ansvarsfullt sätt att leva.

Alla vi som bor i Sverige hör till de rikaste tio procenten i världen. Och nog borde vi väl därmed kunna hjälpa en del av alla dem som har det sämst?

I sammanhanget kanske det är en smula banalt att citera Tommy Nilsson, men jag gör det ändå:

Öppna din dörr

och säg att du vill ha mig här.

Säg att du inom dig bär

bara kärlekens röst.

Japaner firar också jul. Om formen som blir innehållet.

En av mina forskarkollegor heter Mikiko. Hon är en mycket sympatisk medelålders kvinna från Japan, som går en del av sin utbildning här i Sverige. Häromdagen frågade hon hur jag tänker fira jul och berättade då att även hon och hennes familj gör det. För så gör japaner i allmänhet allt sedan Andra världskrigets slut, när den traditionen kom till landet med amerikanerna.

Mikiko berättar om de speciella maträtter som har blivit japansk jultradition och om presenterna, som barnen får. När jag frågar henne om hur hon förklarar anledningen till firandet för sina barn säger hon att ”det är en trevlig fest” kort och gott.

Mikiko beskriver sig själv som rituell buddhist och är på så vis förmodligen ganska lik de flesta svenskar, som skulle kunna kallas för rituellt kristna. Dop eller julfirande handlar då mer om form än om innehåll och tycks fylla ett tillräckligt behov i sig. Det känns lite överraskande och ändå inte. För det är så mycket som bara rör sig på ytan i övrigt i samhället, samtidigt som klimatångesten breder ut sig. 

I akademiska termer kan vi kalla det japanska julfirandet för globalisering. Men jag saknar i nuläget ord för vad det betyder att det rituella blir innehållet, snarare än att peka mot ett djupare sådant. Eller är det helt enkelt bara så att människor är nöjda med att formen hjälper till att ge glädje och hålla samman familj- och släktband i en starkt individualistisk tid? Det kan kanske vara en viktig del av förklaringen.