Länge leve den elektroniska anslagstavlan. Om kyrkans trista webbvärld, informatörer och bristen på autenticitet.

När jag i mitten av 90-talet började upptäcka internet skedde det framför allt genom så kallade BBS:er, elektroniska anslagstavlor. Då var de något spännande och nytt, innan webben hade börjat blomma ut. Om jag idag beskriver kyrkliga webbar som elektroniska anslagstavlor är det däremot ett trist konstaterande. För om vi jämför dem med de anslagstavlor, som varje kyrka har stående utanför porten, är skillnaden påfallande liten. Det är i grund och botten samma affischer och samma information om kontaktuppgifter, men i ett nyare medium.

Se dig omkring i Svenska kyrkans webbvärld. Hur många sajter tycker du i ärlighetens namn är intressanta? Jag ser nästan inga och funderar förstås över vad det kan bero på. För det är ju inte så att ingen försöker. Det blir bara inte rätt ändå.

Det görs till exempel ibland undersökningar av vad människor vill ha när de söker upp en kyrklig hemsida. En sådan resulterade i att kontaktinformation hamnade på en av de mest attraktiva platserna högt upp till höger på sidorna i Svenska kyrkans mall för församlingarnas hemsidor under en period. Men hur roligt var det i ärlighetens namn och vad berodde det på att det var det som besökarna frågade efter? Gissningsvis för att det inte finns någon förväntan på att kyrkan har något intressant att komma med och att man därför vill göra besöket så kort som möjligt. Hur bokar jag ett dop på mest smärtfritt vis, helt enkelt?

Till webbens tidiga slagord hörde ”content is king”. För om någon skulle bli intresserad av att använda det då nya mediet krävdes det nämligen just innehåll och inte bara teknik och form. Idag är nog motsvarande slagord ”relationship is king”, men jag tycker inte att det räcker i sig. Om en relation ska vara meningsfull måste den ju ha en motpart, något med substans. Annars falnar intresset lika fort som det har väckts.

Låt mig ge några konkreta exempel, utöver alla numera hårt mallade församlingssajter. I mitt tycke har Svenska kyrkans portal bara varit intressant två gånger under de senaste 15 åren. Dels den gången när det utfrågningarna kring homosexualitet webb-tv-sändes och dels den nuvarande bönewebben. Poängen är att kyrkan då lyckades något allmänmänskligt och på samma gång specifikt kyrkligt. Det var andlighet, snarare än religion och organisation. Och formen kändes, för en gångs skull, helt nutida.

Den ekumeniska Bibelsajten hotades nyligen av nedläggning, men fick sedan respit ett tag till. Jag är själv tidigare medarbetare där, men kan tyvärr förstå den som är tveksam till att fortsätta finansiera den. För om den var nyskapande för något decennium sedan är den tämligen livlös i dag. Till att börja med skulle någon behöva ta en allvarlig fundering på något så grundläggande som målgruppsanpassning och därefter – än en gång – på innehållet.

När jag i tanken fortsätter mitt svep över Svenska kyrkans webbvärld landar jag till slut på Kyrkans tidning och Amos. Det finns mycket som går att invända där, mot såväl form som policyn att låsa in delar av innehållet. Men i nyhetsrapporteringen i sig finns en spänst, som saknas i Svenska kyrkans webbvärld i övrigt.

Nu tänker jag provocera en smula. För jag tror att en delförklaring är att kyrkoherdar och kyrkoråd inte förstår dessa frågor och därför tror att det är informatörer de behöver. Informatörer är bra på strategier, att vara kanaler och kanske också på relationer. Informatörer har sina mantran: ”Vårda varumärket”, ”bygg relationer”. Problemet med den sortens motor är bara att det så lätt blir överslätande och därmed ointressant. För informatörer är inte bra på innehåll. Svenska kyrkan skulle istället behöva fler journalister och andra kreatörer.

Informatörerna är naturligtvis inte ensamt skyldiga. Svenska kyrkan är en konservativ organisation, som drivs av trygghetslängtan. Men när det blir den enda verkliga signal vi försöker sända är det inte konstigt om människor tycker att vi är bra i krissituationer, men inte annars.

Ska Svenska kyrkans hemsidor vara elektroniska anslagstavlor, som man vill hitta någon faktaupplysning på, för att sedan aldrig återkomma till igen? Nej, det tycker inte jag. Om relationship ska vara king, krävs nog också fortfarande att content också är king.

Vad är då innehållet? Som religionssociolog skulle jag säga att den postmoderna människan söker autenticitet. Inte teorier och dogmer, men äkta mänsklighet och andlighet. Där finns innehållet och där finns relationsskapandet.