måndag 21 februari 2011

Pengar gör ingen lycklig, men däremot gör socialt kapital det. Såhär hänger det ihop.

Det går bra för Sverige nu. Exporten ökar, liksom investeringarna och hushållens konsumtion. Dessutom förbättras arbetsmarknadsläget stadigt. Och det finns det förstås anledning att vara tacksam för. Bättre ekonomi ger bättre möjligheter att skapa en god livskvalitet.

Ändå sägs det ju att pengar inte gör någon lycklig. Enligt World Values Survey menar dock ungefär 96 procent av oss svenskar att vi är ganska eller mycket lyckliga på det hela taget. Det kanske är svårt att tro för såväl oss själva som för omvärlden, som fått sin Sverige-bild genom Ingmar Bergmans filmer. Faktum är att det bara är norrmän och Nya Zeeländare som är något lyckligare än vi, om de själva får avgöra det.

Så långt verkar pengar faktiskt leda till lycka. Inte för att dessa tre länder är rikast i världen, men det är trots allt välmående länder. Om vi sedan jämför med Europas fattigaste land, Moldavien, visar det sig att människorna där bara är hälften så lyckliga som vi. Än en gång tycks rikedom leda till lycka och vice versa.

För säkerhets skull kan vid dock också pröva ett så kallat least likely-case, alltså ett land som är så olikt Sverige som möjligt. Ett som hör till världens fattigaste, som är krigs- och folkmordsdrabbat och därtill hårt sjukdomsdrabbat genom en aids-epidemi. Ett sådant land är Rwanda. Fast där visar det sig att hela 85 procent av invånarna är ganska eller mycket lyckliga. Den siffran ligger på samma nivå som det betydligt rikare Tyskland. Med andra ord kan vi faktiskt konstatera att pengar inte automatiskt leder till lycka. 
Men vad är det då som gör det? Kanske det som kallas för socialt kapital, det vill säga nivån på mänsklig tillit och rättvisa i ett samhälle. Det kan i så fall till exempel mätas genom mängden korruption. Eller med andra ord: I ett orättvist samhälle litar människor inte på varandra, utan känner sig tvungna att muta sig fram till det som de tycker sig behöva, men inte kan få på annat vis.

Då visar det sig att Sverige och Nya Zeeland hör till toppländerna här också, liksom att Moldavien är ett mycket korrumperat land. I Rwanda är däremot läget faktiskt något bättre och i Tyskland ännu lite mer. Om modellen hade passat perfekt hade förstås Rwanda och Tyskland fått precis samma siffra den här gången också, men jag tror ändå att det finns tillräckligt tydliga tecken på att socialt kapital och lycka hänger nära samman med varandra.

Poängen här är att en god ekonomi är av godo, men att tillit är ännu viktigare för att människor ska trivas med varandra och känna att de har ett bra liv. Det tror jag att vi behöver påminna varandra om lite oftare. 

(Tidigare ”publicerat” i högmässan i Uppsala domkyrka 20 februari 2011)

onsdag 2 februari 2011

Etiketter på människor blir så lätt stereotyper

När mina barn var lite yngre frågade de vid mer än ett tillfälle ”Pappa, finns tjuvar på riktigt?”. I deras värld var tjuvar nämligen närmast en sorts mytiska väsen, något annat än människor. Jag fick då förklara att tjuvar är människor, precis som vem som helst av oss, och att vi alla kan bli tjuvar, om vi tar något från någon annan. Det tror jag att vi vuxna också behöver bli påminda om. Kanske inte just om tjuvar, men om andra etiketter, som vi sätter på människor.

Igår reagerade jag på en rubrik i Metro, som mannen mitt emot mig på pendeltåget läste: ”Dömd pedofil fick driva tre friskolor”. Det är självklart djupt allvarligt att någon med den sortens problematik arbetar med barn. Men det jag hänger upp mig på är snarare rubriksättningen. Jag tror nämligen att den signalerar just detta att pedofiler är något annat än människor. Att de är och förblir monster.

Låt oss ta ett helt annat exempel. Etiketten kristen eller muslim kan nämligen också fungera negativt avgränsande. Idag använder många i Sverige ordet kristen eller muslim om människor med en tydligt markerad egen tro. I en kultur, som hyllar flytande identitetsgränser, blir det därmed något negativt för många. Då är man låst och dogmatisk. Vad man på samma gång bortser från är att de flesta människor som bor i Sverige kan kallas för kulturellt kristna. Till och med Humanisternas ordförande Christer Sturmark kan räknas till den gruppen, trots att han själv säkerligen ivrigt skulle förneka det. Det räcker ju att peka på hans förnamn, som förstås betyder kristen. Eller med andra ord: Etiketterna får oss att glömma att det finns så många fler nyanser i tillvaron.

Ett tredje exempel är beteckningen homosexuell. Här är inte min poäng att det finns många fler nyanser på den sexuella skalan, även om det naturligtvis hade kunnat vara det. Men jag har, sent omsider, insett att det inte är givet att en homosexuell människa själv vill bära den beteckningen offentligt. Inte för att de vill gömma sig i garderoben eller på något annat sätt skäms för vilka de är. Men för att de i första hand vill vara människor, som vem som helst, snarare än buntas ihop med en viss grupp med vissa (påstådda) egenskaper. Att inte vara den homosexuella arbetskamraten, chefen, friidrottstränaren, frisören eller biskopen, utan bara en av alla andra. Att få bli sedd som en unik individ.

Det är naturligt att vi försöker sortera världen omkring oss, för att om möjligt förstå den bättre. Men låt oss därför inte tappa nyanserna och individperspektivet. Till det hör bland annat att fundera över vad som är relevant i vilket sammanhang.