fredag 11 mars 2011

Så kan en online-kyrka fungera i praktiken. Om lifechurch.tv och Pastor Craig.


När det diskuteras om hur kyrkans närvaro på internet ska se ut kan det vara intressant att lyfta fram exempel på den vetenskapliga forskning som görs på området. Häromdagen lyssnade jag till den brittiske religionssociologen Tim Hutchings, som skrev sin avhandling om att skapa online-kyrkor.

Tim Hutchings har för närvarande en postdoc-tjänst vid Umeå universitet och besökte Uppsala universitet i måndags, för att tala om sin forskning. Han lyfte då bland annat fram frågan om hur närvaron på internet påverkar kyrkor som organisationer, med den tradition av mer eller mindre hierarkiskt ledarskap, som ofta präglar dessa. Denna närvaro förutsätter också någon form av anpassning till den medielogik, som gäller just i det här fallet, vilket kanske kan uppfattas som problematiskt i vissa fall.

Tim Hutchings har hittat åtminstone 250 exempel på hur kyrkor använder nätet, som en del av sin verksamhet, men lyfte vid den här föreläsningen framför allt fram Lifechurch. Det är en amerikanske evangelikal mega church, som har fått systerförsamlingar runt om i landet. Söndagens predikan av pastor Craig sänds då inte bara på storbildskärmar i huvudkyrkan, utan också parallellt över nätet till övriga kyrkor i gemenskapen, där det dock finns en lokal pastor som välkomnar också. Anpassningen till medielogiken märks inte minst i dessa gudstjänster, där predikan är hårt mallad till 30 minuter och gudstjänsten som helhet till 60 minuter, precis som om det hade varit en reguljär tv-sändning.

Ett intressant inslag är de watch parties, som människor också uppmanas arrangera i sina hem, med inbjudna gäster framför datorn. Efter att man har sett på och/eller deltagit i gudstjänsten tillsammans finns det sedan ett antal samtalsfrågor att diskutera som ett sätt att göra deltagandet mer aktivt.

I jämförelse med traditionell tv är detta en avsevärt billigare lösning, eftersom det inte kräver några avgifter för sändningsrättigheterna. Det gör därmed också att församlingen inte behöver ha ständiga budskap om hur viktigt det är att tittarna/gudstjänstdeltagarna skänker pengar. Istället finns en enklare generell uppmaning om tiondegivande, vilket tycks vara tillräckligt för att få verksamheten att gå runt.

Parallellt med att gudstjänsten sänds hålls chat-rum öppna på sajten för samtal och förbön. Där finns dock en pågående förhandling mellan församlingsledning, medlemmar och nykomlingar om vad som kan anses få rum. Generellt sett är församlingsledningen mer tolerant än medlemmarna, som helst bara vill se likasinnade där, enligt Tim Hutchings. Spänningen kan bli som störst när församlingen annonserar på porrsajter med budskap i stil med ”varför inte besöka kyrkan istället?”. Den som kommer den vägen anpassar sig ställer sig inte automatiskt i hyllningskören, utan kan vara kraftigt ifrågasättande.

Församlingen använder sig slutligen mycket aktivt av Facebook också, som en kontaktyta och möjlighet till evangelisation genom medlemmarna i relation till deras respektive vänner.

torsdag 3 mars 2011

Så använder sig Sverigedemokraterna av kyrkan mot islam

Sverigedemokraterna och dess nordiska systerpartier är inte speciellt intresserade av teologiska frågor. Men däremot är kyrkan och kristendomen uppenbarligen väldigt användbar som markör av nationell identitet och som ideologisk resurs mot islam, som anses vara odemokratisk och hotfull. Det kan jag konstatera efter att ha gått igenom partiprogram och hemsidor för dessa partier.

Vi har vant oss vid att religion har blivit allt mer osynlig i Västeuropa. Men utvecklingen tycks delvis ha vänt, vilket bland annat hänger samman med islams ökande närvaro i väst. Inom politiken märks det inte minst genom framväxten av nationalistiska partier, eller Radical Right-Wing Populist parties (RRP:er), som termen lyder inom statsvetenskapen. I Norden handlar det om Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Sannfinländarna (Perussuomalaiset). I grunden kommer inspirationen och det ideologiska ramverket från franska Front National.


Vad handlar det då om rent konkret? Vid en genomgång av bland annat Sverigedemokraternas hemsida har jag hittat 265 artiklar, som på något sätt handlar om religion (jag har sökt på orden religion, kristen(dom), kyrka, islam och muslim). Av dessa beskriver omkring hälften islam som ett problem, medan kristen tro överlag bara beskrivs som något positivt.


Men mest intressant blir det när jag ser på artiklar där kristendom och islam nämns i samma andetag. Här sätts bland annat kristen etik som den goda motsatsen till hedersvåld, islamism och slöjor. Men det handlar faktiskt inte bara om svensk identitet, utan även om exempelvis kristna irakiers utsatthet i hemlandet.

När jag har jämfört med de nordiska systerpartierna är detta faktum som tydligast i Dansk Folkeparti, där denna utveckling också har pågått som längst. Motsvarande undersökning där ger 577 artiklar om religion och där drivs teserna om kristendomen som identitetsmarkör för danskheten ännu mycket längre. Bland Sannfinländarna är detta minst tydligt, även om samma typ av mönster finns där också. Det överraskar dock inte speciellt, eftersom Finland har relativt liten invandring och det därmed inte verkar finnas riktigt samma behov av att dra gränser mot islam.