Vad händer när de politiska partierna lämnar kyrkovalet? Om vikten av att skapa engagemang för något som få i praktiken bryr sig om

Partiledaren Fredrik Reinfeldt meddelade nyligen att Moderaterna inte kommer att ställa upp som parti i kyrkovalen längre, för att markera kyrkans frihet gentemot staten.  Det är ett beslut som förstås välkomnas av partipolitiskt obundna grupper inom kyrkan, däribland Posk, som jag själv tillhör. Men i takt med den förändring som sakta men säkert sker på den punkten behöver vi ställa oss viktiga grundläggande frågor, som hur kyrkovalet ska överleva med ett faktiskt demokratiskt mandat.

Det är ett känt faktum att bara 10-15 procent av Svenska kyrkans medlemmar röstar i kyrkovalet och många hävdar att det bara är ett uttryck för skendemokrati. Dessutom deltar bara 23-28 procent av de röstande för att de är intresserade av kyrkliga frågor eller vill vara med och påverka kyrkans inriktning. Resten gör det istället av principiella skäl, för att värna om demokratin. Det konstaterades i undersökningen Guds närmaste stad? som genomfördes av Svenska kyrkans enhet för forskning och kultur för ett par år sedan i en studie kring religiositeten i Enköping. Därtill ska läggas att de som besvarade enkäten då röstade i kyrkovalet i betydligt högre utsträckning än människor i allmänhet, vilket gör att siffrorna för faktiskt engagemang i kyrkliga frågor gissningsvis är ännu lägre i verkligheten.

Om man röstar av principiella skäl är det sannolikt enklast att göra det på samma parti som man väljer i allmänna politiska val. Det är en fråga om identifikation, snarare än intresse. Att rösta på en partipolitiskt obunden nomineringsgrupp förutsätter i högre grad att man tar ställning till något i praktiken och det verkar alltså en minoritet av de röstande vara beredda att göra.

Jag tror att partipolitiskt obundna grupper i ännu högre grad framöver behöver fundera över hur vi kommunicerar med medlemmar utan något uttalat kyrkligt engagemang. Vi behöver underlätta identifikationen. De som värnar om kyrkobyggnader, socialt arbete och kyrkliga handlingar mer än gudstjänster och tro (se Svenska kyrkans undersökning Medlem 2010). Vi behöver dem. Och de behöver nog oss också om de ska fortsätta få hög kvalitet på det som de trots allt värnar om. 

Trender bland konfirmander – en egen fallstudie över sisådär 15 år

Sommarens konfirmandläger gav i vanlig ordning en del intressanta reflektioner, som jag vill dela med mig av här. Med 15 års erfarenhet av konfirmandarbete som präst och dessförinnan något decennium till i andra liknande roller tycker jag mig nämligen se en del viktiga förändringar bland ungdomarna. I vetenskapliga termer skulle det kunna kallas för en diasynkron fallstudie, det vill säga ett begränsat exempel, sett över tid, men som kan ge ledtrådar till något mer generellt. Eftersom mycket av nedanstående kan upplevas som problem, vill jag samtidigt understryka att det mesta dock är roligt, viktigt och bra med konfirmander!

Individualismen

Att vi blir mer och mer individualister är förstås ingen nyhet i sig, men det blir allt tydligare vilka konsekvenser den utvecklingen får. Det vanliga tonårsupproret mot auktoriteter kombineras nu nämligen också med en direkt oförståelse för behoven av gemensamma förutsättningar och regler. Här hade vi exempel på konfirmander, som gav sig iväg till en restaurang utan att meddela ledarna eller ta del av den gemensamma informationen i matsalen, utan att till synes förstå att det skulle kunna vara ett problem. Eller som menade att de själva kunde välja vilka andakter eller andra aktiviteter de behövde ta del av. I undervisningen reduceras också allt till åsikter och inget kan antas vara mer objektivt än något annat.

            En konsekvens av det här kan vara det som tycks bli vanligt i allt fler sammanhang, att deltagare ombeds underteckna en form av kontrakt innan man påbörjar sin aktivitet tillsammans. Det som tidigare var naturliga gemensamma förutsättningar måste nu istället förhandlas inför varje ny situation.

Föräldrarna

Till det som jag har vant mig vid som konfirmandpräst är att föräldrar kommer fram och hälsar och småpratar lite, inte minst inför ett längre läger. Men det har successivt minskat till att nu i stort sett ha försvunnit. Kanske är också det en konsekvens av individualismen, i betydelsen att det här numera är konfirmandens ensak och inte något som föräldrarna ska lägga sig i. Det ska dock tilläggas att när konfirmationen väl är över kommer fortfarande föräldrar fram och tackar, som om kusten då plötsligt är klar.

Ett annat intressant faktum är att många föräldrar tycks identifiera sig mer som kompisar med konfirmanderna än att försöka vara deras föräldrar. Kanske är det så att de har en lätt romantiserad bild av sitt eget busande som konfirmander och inte riktigt ser konsekvenserna som vuxna av för lite sömn om nätterna, till exempel. Under elva dygn märks det dock påtagligt, för alla direkt inblandade och det är inte positivt för någon. Men som ledare kan man dessutom bli direkt motarbetad genom att föräldrar medvetet till exempel skickar med en extra mobil, för att konfirmanden ska kunna kringgå insamlandet av telefonerna (se nedan).

Mobilerna

För några år sedan fick konfirmandledarena hantera frågor om medhavd öl eller sprit, porrtidningar samt förstås tjuvrökning bakom husknuten. Idag är problemen av till synes mer oskyldig karaktär, nämligen mobilerna. Så sent som för fem år sedan användes de till att ringa något enstaka samtal hem till föräldrarna och var inget som ledarna behövde fundera så mycket över. Att skicka SMS var också så dyrt att ingen gjorde det i onödan.

            Numera är dock mobilerna en (del av en) livsstil, som handlar om att hela tiden vara tillgänglig för omvärlden och därmed mindre fokuserad på det som händer här och nu. Ett mobildagis är därför mer eller mindre en nödvändighet, för den som vill försöka hålla ihop ett konfirmandläger. Några timmar om dagen släpps mobilerna fria, men sedan samlas de in igen, vanligtvis under protester från konfirmanderna själva.

            Undersökningar har visat att många ungdomar har svårt att nå någon djupsömn om nätterna, eftersom de hela tiden försöker vara uppmärksamma på om det dyker upp något meddelande i mobilen. På sikt kommer det sannolikt i så fall att kunna bli ett stort folkhälsoproblem. På ett läger kan det förstås innebära kontakter mellan rummen nattetid, för att samordna små utflykter när ledarna har somnat.

Sångerna och Gudsbilden

Sett över tid är det två sånger som har varit populärast bland konfirmander: Du vet väl om att du är värdefull och Glory. Du vet väl om … ligger nog fortfarande rätt i tiden, men Glory slog inte riktigt an lika väl i år som tidigare. Det kanske är att dra för stora växlar på något som kan bero på tillfälligheter, men att Du är en bön seglar upp som ny på topplistan kanske ändå är ett tidens tecken. Det är en sång som i betydligt högre grad handlar om en immanent Gud, snarare än en transcendent. Eller med andra ord Gud inom oss, snarare än Gud utanför oss. Det skulle i så fall stämma väl med teologisk forskning kring hur förskjutningen av Gudsbilden ser ut.

Döden

För några år sedan var det vanligt med föreställningen om att man återföds som en ny människa eller ett djur efter döden, men i en mer positiv bemärkelse än inom hinduismen. När vi i år bad konfirmanderna ta ställning till det påståendet var det ingen som höll med om det. Istället tycks det bli vanligare att betrakta döden som det definitiva slutet, alltså en mer naturvetenskaplig syn i grund och botten. Det stämmer också väl med den bild jag har fått av möten med anhöriga i samband med samtal inför begravningar. 

Demokratiseringen som kom av sig. Eller varför inte allas åsikter är lika mycket värda.

Ett flertal svenska dagstidningar har den senaste tiden stängt av kommentarsfunktionerna på sina hemsidor, eller försökt styra upp dem på andra vis. Bakgrunden är framför allt den mängd rasistiska kommentarer, som publiceras den vägen. Men sett i ett större perspektiv tror jag också att det handlar om att demokratiseringsvågen kan ha nått vägs ände. Alla åsikter är helt enkelt inte lika mycket värda.

Demokratin har sitt ursprung i antikens Grekland, men den moderna demokratin kommer snarare ur Upplysningen och den franska revolutionen. Sedan dess har de flesta delar av världen steg för steg ökat människors inflytande över sin vardag, såväl som de stora besluten om vem som ska få representera makten i ett land. Men på köpet har vi också fått en ökad subjektivering och individualism. Rätten att vara med och bestämma har i slutändan blivit en form av ”jag har rätt”-attityd. I extremfallet innebär det en total värderelativism, där egentliga fackkunskaper är oväsentliga, eftersom ingen kan sägas ha mer rätt än någon annan om något.

Så långt går vi som väl är sällan. Men i takt med att alla får vara med och uttrycka sina åsikter om allt har också något av en motrörelse uppstått. Den märks inte så mycket än så länge, men jag tror ändå att den kan vara ett tecken på att vi har nått till vägs ände av demokratiseringsvågen.

Jag blir gång på gång irriterad på mig själv för att jag frestas att läsa läsarkommentarer på tidningssajter. Till övervägande del består de nämligen av ointressant strunt. Det är okunniga, fördomsfulla och inte minst grälsjuka inlägg. Till synes gjorda av människor som inte har något bättre för sig. Det må vara demokratiskt, men innehållsmässigt tillför det väldigt lite i praktiken annat än att förstärka bilden av hur lågt en del människor tycks kunna sjunka. Så om nätkommentarerna stängs av eller styrs upp är jag inte ledsen, oavsett om det uttryckligen handlar om rasism eller något helt annat.

Ett helt annat exempel på denna utveckling är Melodifestivalen. Den gick från total jurystyrning till totalt folkvälde tills klagoropen på uteblivna framgångar i Eurovision Song Contest blev för högljudda. Nu har åter olika expertgrupper fått ett allt större inflytande och vips gick det riktigt bra senast för Eric Saade. Inför nästa års festival har även inskickandet av bidrag styrts upp. Nu måste man ha musik professionellt utgiven för att få lov att skicka in ett bidrag över huvud taget, till skillnad från tidigare när alla var välkomna. Undantaget är dock webbjokern, där allmänheten får tävla om fyra platser, som nätbesökarna får lov att utse. Men det framstår i mina ögon mer som ett kul inslag än som tanken att alla kan och får bidra med egna låtar.

Kort sagt, alla har en röst, men alla kan inte allt. Om vi ser tecken på det nu är det kanske trots allt ett sundhetstecken. Så länge vi inte är gudomliga har vi som människor onekligen vissa begränsningar.