Därför är det svårare med röststyrning på svenska än på engelska. Om Siri på iPhone 4s.

Den nya modellen av iPhone – 4S – har precis börjat säljas i USA och kommer inom kort till Sverige också. Men här kommer den inledningsvis att sakna den egenskap som är mest uppmärksammad på den nya telefonen, nämligen röststyrningssystemet Siri. Det bygger på idén att man ska kunna ställa frågor i vanlig samtalston till telefonen och få svar om exempelvis restauranger i närheten, hur vädret kommer att bli det närmaste dygnet eller hur många centimeter det går på en tum och än så länge ser systemet mycket lovande ut. Svenska är dock, som bekant, inget stort språk i världen och därför kommer det att dröja länge innan systemet kan vårt modersmål. Men det finns ett problem till i sammanhanget, som har att göra med vårt sätt att blanda språk, något som verkar vara mer eller mindre okänt för amerikaner i allmänhet.

När man skriver dokument i det medföljande ordbehandlingsprogrammet Textredigerare eller e-post i Mac OSX Mail på en mac känner systemet automatiskt ganska snart av vilket språk man använder och kontrollerar stavningen i förhållande till det. Det uppstår dock genast förvirring när man börjar blanda språk, som vi ofta plägar göra. Det kan vara enstaka engelska ord eller fraser, som systemet då uppfattar som felstavningar.

När det gäller röststyrning på exempelvis en mobiltelefon funkar det på samma sätt. Om man vill utnyttja den enklare variant som finns på iPhone 3GS och 4 går det bra att säga exempelvis ”spela låtar med Mikael Wiehe”. Däremot funkar det inte att säga ”spela låtar med Michael Jackson”, förutsatt att man uttalar den sistnämndes namn som vi brukar göra, alltså på engelska.

För genomsnittsamerikanen är detta en okänd situation. Där uttalar man vanligtvis alla världens språk som om de egentligen vore amerikanska och då har denna typ av system inga större problem att klara av uppgiften heller.

Nu går naturligtvis den tekniska utvecklingen framåt och på sikt kanske Apples utvecklare kommer att förstå problematiken och hitta en lösning på den också. Annars kommer den smarta Siri att upplevas som rätt dum av de flesta svenskar.

Tranströmers poesi - Otydlig men intensiv Gudsnärvaro

Foto: Ulla Montán

Den här veckan låter jag delvis någon annan hålla i pennan för denna blogg. Det är Marina Wiik på finska Kyrkpressen, som har gjort en intervju med mig om andligheten i Tomas Tranströmers poesi. Bakgrunden är förstås beslutet om att tilldela honom årets Nobelpris i litteratur. 


En del av intervjun Otydlig men intensiv Gudsnärvaro finns att läsa på tidningens hemsida. Men jag passar också på att lägga till ett citat här, där jag svarar på frågan om poeten, eller snarare det så kallade diktjaget, tror på ett liv efter döden, ett tema som har återkommit under hela Tomas Tranströmers författarliv: 

– När det gäller livet efter detta är poeten inte speciellt specifik. Men han skriver ändå bland annat om ”klockorna som flyger oss hem till sist”, att vi ska bli ”mildare och vildare än här” efter döden och om en vän som säger ”tag din grav och gå”.

Jag tycker att citaten från dikterna här är ett lysande exempel på hur traditionellt kristet bildspråk förnyas och därigenom kan fördjupa visionen kring ett tema som livet efter döden.

Religionens roll i politiken är att visa på samhällets kärnvärden. Reaktioner på Eva Brunnes predikan vid riksmötets öppnande förra året.

[Essä publicerad i Kyrkans tidning 13 oktober 2011]

Det finns en utbredd föreställning om att religion och politik är en farlig kombination och i första hand är det nog religionen som anses utgöra den tändande gnistan. Därför var också biskop Eva Brunnes predikan vid riksmötets öppnande förra året en intressant värdemätare på hur dessa två storheter trots allt kan samsas och i så fall inom vilka ramar. I ett vidare perspektiv handlar det om frågan om religionens plats i offentligheten, respektive som privatsak.

När riksmötet öppnades 15 september i år protesterade såväl Sverigedemokraterna som den kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson mot att en imam och en rabbin skulle medverka i den inledande gudstjänsten i Storkyrkan, men det blev dock inte samma dramatik som året innan.

Då liksom nu fylldes kyrkan av omkring tusen deltagare, däribland kungaparet, på inbjudan av Stockholms domkyrkoförsamling. Och liksom skolavslutningar i kyrkan ifrågasätts höjs ibland också röster mot att Sveriges riksdag inleder sitt verksamhetsår, om än på frivillig grund, i en kristen helgedom. Staten och Svenska kyrkan gick, som bekant, formellt skilda vägar tio år tidigare. Det i sig väcker frågor om religionens kvardröjande eller kanske förnyade roll på den offentliga arenan.

Just detta tillfälle blev speciellt. Redan på förhand var det massmediala intresset större än annars, med anledning av att Sverigedemokraterna ett par veckor tidigare hade blivit invalda i riksdagen. Och i samband med biskop Eva Brunnes predikan kom den tändande gnistan. Hon talade om främlingsfientlighet och refererade då bland annat till en demonstration på Sergels torg kvällen innan. De flesta av de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna reste sig då i protest och tågade ut ur kyrkan.

Men det är ändå reaktionerna efteråt som är det mest intressanta. Ett trettiotal ledarskribenter kommenterade händelsen och ingen av dessa tycks se något problem i ämnesvalet som sådant, utan uppmuntrar det snarast i flera fall. Dessutom kritiseras såväl kungen som statsministern i ett par ledare, för att inte på motsvarande sätt ha tagit upp denna aktuella fråga i sina respektive tal. Predikan sägs bland annat uttrycka svensk värdegrund eller till och med svenskt evangelium.

Men reaktionerna innehåller också kritik och den handlar om gränsdragningen mot partipolitik. Sverigedemokraterna nämns förvisso inte i predikan, men referensen till en demonstration arrangerad av vänsterorganisationer uppfattar såväl flera ledarskribenter som debattörer och politiska företrädare i intervjuer som ett snedsteg.

I ett vidare perspektiv handlar diskussionen här om religionens plats och roll i offentligheten. Västeuropa är starkt präglat av synen på religionen som en privatsak, med rötter i Upplysningen och nationalismen. När förnuftet gjordes till norm i samhället beskrevs ofta religionen som dess motsats. Därtill kan relationen mellan kyrka och stat ses i termer av en maktkamp, där de framväxande nationalstaterna arbetade för att förskjuta religionens roll till den privata sfären. Bilden av religionen som något hotfullt kan mycket väl antas ha sitt ursprung i den processen. En empirisk undersökning av professorn i religionshistoria Mattias Gardell, på uppdrag av Försvarsmakten, tycks dessutom kunna visa att religion inte alls kan anses orsaka krig i den omfattning, som ofta anges som skäl till religionens farlighet.

Den spansk-amerikanska professorn i religionssociologi José Casanova hör till dem som tydligast har kritiserat definitionen av religionen som en privatsak, bland annat i boken Public Religions in the Modern World (1994). Han skriver där att det pågår vad han kallar en deprivatisering av religionen i världen, där den blir allt mer synlig på arenor som massmedier och politik. Ryktena om dess död skulle därmed vara betydligt överdrivna, för att nu travestera Mark Twain.

Enligt José Casanova söker också de stora nationalkyrkorna, vare sig de är katolska, lutherska eller något annat, en ny roll, när de inte längre är en del av staten och dess makt. Det är en roll som en av många röster i det civila samhället, som handlar om att försöka vara en integrerande normativ kraft. Kyrkans uppgift är, enligt Casanova, att skapa reflektion kring statens och marknadens normer och att arbeta för det gemensamma goda genom att ifrågasätta individualismen, när den går för långt.

Teorin tycks bland annat få stöd i undersökningen Religion 2008, vars resultat publicerades förra året i boken Religion i dagens Norge. Mellon sekularisering og sakralisering (Botvar & Schmidt). Där ställdes bland annat frågan om hur människor ser på biskopars och andra religiösa ledares deltagande i debatter kring värdegrundsfrågor som fattigdom, miljö och fred. Av de svarande var 63 procent positiva till det. På en liknande fråga om religiösa ledares påverkan i politiska val blev däremot reaktionen tydligt negativ.

Så tycks alltså också vara fallet med biskop Eva Brunnes predikan vid riksmötets öppnande. Kyrkan får där ett tydligt stöd för uppgiften som integrerande normativ kraft, med Casanovas terminologi, samtidigt som det också där görs en gränsdragning mot det som anses vara partipolitik. Och i detta beskriver sig Eva Brunne i sin predikan som ”en väljare”, vilket mycket tydligt bör kunna uppfattas som att kyrkan genom henne nu söker sin roll som en del av det civila samhället.

Men det finns också kvardröjande frågor, som något så grundläggande som vad religion är, som religionsvetare och andra ständigt brottas med. Émile Durkheim, en av sociologins klassiker, skriver till exempel att ”idén om samhället är religionens själ”, vilket pekar på att religion och politik har tydligt gemensamma intressen och kanske till och med gemensamma mål. Men frågorna handlar också om vad politik är eller bör vara. Kan religionen uteslutas ur det politiska samtalet i ett samhälle som beskriver sig som demokratiskt? Gör åtskillnader mellan religion och (parti)politik att det sätts upp onödiga gränser, som försämrar möjligheten till konstruktiva samtal?

Samtalet behöver alltså fortsätta och lär så ske bland annat på Svenska kyrkans egna forskardagar 12-13 oktober, där temat passande nog är religionens offentlighet och där relationen religion och politik kommer att belysas på ett särskilt sätt. 

Pengar och religion går inte ihop. Men måste ändå göra det. Frågan är bara hur.

De flesta av oss reagerar nog instinktivt negativt när det talas om att en kyrka behöver få in pengar för sin verksamhet. Kanske handlar det om att pengar ofta framstår som egenintresse, till skillnad från den oegennytta, som en kyrka förväntas stå för. Men idéburen verksamhet, oavsett vilken sort det handlar om, är inte gratis. Vare sig vi ger av vår tid, vårt engagemang, vår omsorg eller våra pengar är det en kostnad. Och därför måste nog också Svenska kyrkan försöka komma över det mentala tabu som relationen pengar och religion utgör för många av oss.

I somras var jag på en religionssociologisk konferens i universitetsstaden Aix-en-Provence, strax norr om Marseille. Det handlade om religion och ekonomi, men märkligt nog tycktes ingen uppmärksamma själva kärnfrågan i den relationen. Den om det är möjligt på djupet att kombinera pengar och religion. För ofta får man ju känslan av att det inte är det. Att pengar är något fult, eller i bästa fall nödvändigt ont.

Vid en av huvudföreläsningarna talade en forskare från Australien om megakyrkorörelsen Hillsong, som är den snabbast växande församlingen i landet. Hon beskrev kyrkan mer som ett bolag och talade om de marknadsanpassade formerna för kommunikation, som medlemmarna där använder sig av. Det väckte en del munterhet bland åhörarna och jag började fundera över vad det kunde bero på.

Min spontana slutsats var att de flesta av oss som var där, medvetet eller omedvetet, betraktar stora folkkyrkor som en sorts religiös norm. Kyrkor, som historiskt sett har fått hjälp av staten med sin ekonomi och därmed inte har behövt jaga pengar på egen hand i lika stor utsträckning som nyare (fri)kyrkor. Deras enda chans är att spela med i det kommersiella spelet. Men det gör också en del av dem relativt framgångsrika, till skillnad från folkkyrkorna.

En del forskare talar om rational choice, som en förklaring till varför kyrkor i USA är så framgångsrika både i det egna landet och i sina missionssatsningar. Poängen är att man tillämpar kommersiella principer på religion. Fri konkurrens ger enligt den logiken bättre kyrkor och därmed större intresse. Och i USA, till skillnad från Europa, är det dessutom inte fult att tjäna pengar, ens på religion. Där är ekonomisk framgång snarare en bekräftelse på att man har rätt och den bilden sprids vidare till många länder, inte minst genom nyare grenar av pingströrelsen.

Men tillbaka till konferensen i Aix. Där försökte en ung och påtagligt nervös forskare sig också på att lansera en alternativ sekulariseringsteori, med hjälp av resultat från diverse allmänt tillgängliga undersökningar. Tyvärr fick han en del stryk (om än inte bokstavligt) från äldre kollegor vid sitt seminarium för sitt sätt att genomföra analysen. Men min magkänsla var ändå att han verkar vara något intressant på spåren. Att det är kommersialismen som driver ut och försöker ersätta religionen, snarare än någon annan samhällsförändring.

Frågan vi då behöver ställa oss är om kyrkans enda överlevnadsmöjlighet är att – likt exempelvis Hillsong – anpassa oss till marknadslogiken. Eller att fortsätta agera motvalls kärring och hoppas att tillräckligt många väljer detta alternativa spår. Men då gäller det att kunna finansiera verksamheten på något annat sätt och även det kräver nog en del eftertanke och kreativa lösningar.