tisdag 18 september 2012

Vem är det som talar till Orhan Pamuk och Tomas Tranströmer?


[Kulturkrönika i Budbäraren, september 2012]

”Och så kom det sig att Ka hörde ropet djupt inifrån sig själv, samma rop som han hörde i inspirationens ögonblick, det enda ljud som någonsin skulle kunna göra honom lycklig – ljudet från hans musa. För första gången på fyra år höll en dikt på att komma till honom. Även om orden återstod visste han att den redan var skriven.”

Det är Nobelpristagaren Orhan Pamuk, som beskriver något av skapandets mystik i sin roman Snö. I slutändan är det en hel diktsamling, som kommer till huvudpersonen Ka på något vis utifrån. Och så tror jag att många konstnärer kan uppleva det ibland, som om deras bästa verk är något som blir dem givet.

Tomas Tranströmer, också han Nobelpristagare, beskriver liknande erfarenheter i flera av sina dikter. Det är insikter som kommer till honom mitt under orgelkonserten i katedralen, eller genom blåsipporna på marken. Det är två sanningar, som närmar sig varann, en utifrån och en inifrån. Det är marken och diktaren, som tar ett språng mot varandra. Det är en dov tubastöt från en mörklagd strand, en väns röst, som ger tröst i dödsfruktanödsrä﷽﷽﷽﷽﷽tröst i däöt från en mörklagd strandrandra. . ättet genom oss?att jag har fått. finns där och är öppen inför Gudelbund.

Den här sortens upplevelser kallas inom teologin och sedermera också inom litteraturvetenskapen för epifanier. Det är plötsliga genombrott eller förtätningar, när tingens innersta blottläggs. I en del religionstraditioner beskrivs det som mystik. I andra skulle det kunna vara karismatik, med profetiskt tilltal. Oavsett etikett finns det, åtminstone till det yttre, uppenbara likheter. Det finns en nåd i att få vara mottagare av något stort.

Själv kan jag fundera över om och hur mycket Gud är verksam i allt det konstnärliga skapandet. När är en epifani också en hierofani, alltså en uppenbarelse av det heliga, eller en teofani, en uppenbarelse av Gud? Är det Skaparen, som fortsätter sitt verk också på det sättet genom oss?

Det kan förstås invändas att bilden av konstnärskapet, som en lång rad av epifanier eller osökt inspiration är alltför romantiserad. För många kreativa människor handlar det snarare om hårt och strukturerat arbete, som till slut leder fram till guldkornen. Som när Benny Andersson sitter på sitt kontor måndag till fredag vid sin Synclavier och metodiskt letar fram melodierna en efter en.

Men jag tror att det finns likheter där också, om vi än en gång jämför konstnärskap och Gudstilltal i kristen tradition. För jag tror att mitt regelbundna gudstjänstliv bereder marken för min andliga lyhördhet. Plötsligt händer det. Inte för att jag har pressat fram något, utan för att jag finns där och är öppen inför Gud, söndag efter söndag, dag efter dag. Sedan hör det till en god och mogen tro att jag prövar det jag tycker att jag har fått, mot kristen tro och tradition. Där finns kanske den tydligaste skillnaden i slutändan. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.