[Kulturkrönika i Budbäraren augusti 2012]
Ordet kultur är rikt
och många av oss förknippar det också med det goda i livet. Men kultur har
också en svart baksida. För det som för oss samman i kulturen kan också vara
något som drar gränser mot andra. Ibland handlar det om invandrare, ibland om
kvinnor, barn, religion eller sexualitet.
I
början av juli kom jag hem från några dagars konferens i Lissabon. Jag har
doppat tårna i Atlantvatten i hamnen, njutit fado på ett av stadens många torg
och smakat Medelhavskök. Men mest av allt har jag ändå mött kollegor från
Europa, Nordafrika och Mellanöstern till föredrag och diskussioner. Och då har
en helt annan sorts värld öppnat sig för mig.
Jag
tänker särskilt på May från Libanon, som berättade om villkoren för kvinnor i
hennes hemland. Det som till att börja med hade varit ett intressant föredrag,
men som jag först ett par dagar senare började inse vidden av. I min svenska
naivitet har jag inbillat mig att så kallade hedersmord bara förekommer i små
etniska grupper, långt från maktens korridorer. Men genom May fick jag veta att
libanesiska män har laglig rätt att döda sina hustrur vid blotta misstanken om
otrohet och får i så fall bara ett kortare straff för förseelsen. Det anses
nämligen vara ett gott syfte, när ambitionen är att ”återupprätta familjens
heder”.
Men
kvinnoförtrycket sitter djupare än så. För enligt lagen måste alla libaneser tillhöra
en religion och det är inte möjligt att gifta sig borgerligt, vilket betyder
att det i praktiken är de manliga religiösa ledarna som styr samhället. De har
till och med vetorätt i parlamentet, om de anser att ett lagförslag står i
strid med den egna religionen. Kvinnor kan därför inte heller sluta sig samman
över religionsgränserna för att föra en gemensam kamp. Och problemet ser
likadant ut, vare sig det handlar om muslimer eller kristna.
Liknande
berättelser följde sedan av Nijmi från Palestina och Maike, som talade om
Syrien. Ljuspunkten var Rutes berättelse från Marocko. Under kung Mohammed VI
har nämligen kvinnornas ställning förbättrats och muslimska teologer har
tvingats till mer jämställda nytolkningar av sharialagarna.
I
det här läget var jag plötsligt beredd att ansluta mig till samma bittra
religionskritik som Humanisterna ägnar sig åt i vårt eget land. För här är det
så uppenbart att religionen stöder förtryckande strukturer och gör det mer
eller mindre omöjligt för kvinnor att ta sig ur sin situation och nå ett
värdigare liv.
Men
kanske är det ändå mer korrekt att tala om kulturer, trots allt. För vi vet
åtminstone genom den kristna trons historia att Bibeln har använts både för att
legitimera slaveri och för att motivera dess upphävande. Eller för att skilja
fattiga och rika åt, precis som för att motivera demokrati och rättvisa. Det är
alltså möjligt att behålla sin tro och ändå hitta vägar framåt.
Jag
tror att även vi i Sverige gång på gång behöver påminna oss om hur viktigt det
är att vi försöka vara medvetna om vilka kulturer vi är med och odlar i kyrka
och samhälle och vad de får för konsekvenser. För jag tror att vi också har
frågor att arbeta med på den punkten.
