tisdag 23 oktober 2012

Är vi för lyckliga för att behålla det svenska vemodet?


María Severa, porträtterad på en husvägg i Moreriakvarteren i Lissabon. Foto: Kristin Aune

[Kulturkrönika publicerad i oktobernumret av Budbäraren]

”Jag vill stå i regnet, så att mina tårar inte syns.” Någon har klottrat orden på en husvägg i den invandrartäta stadsdelen Moreria i Lissabon. Strax innan har jag och några forskarkollegor stannat till vid den första kända fadistan María Severas hus. Trots att hon bara blev 26 år gammal och var prostituerad blev hon närmast odödlig genom sin sång. Och det var just här i hennes kvarter på 1800-talet som fadon föddes – de klagovisor, som tycks fånga in den portugisiska folksjälen så väl.

För portugiserna har ibland kallats för Europas olyckligaste folk. Det visar sig också att det stämmer enligt den kända undersökningen World Values Survey, men bara om vi bortser från de forna öststaterna, där misströstan är större. När jag frågar min portugisiska kollega Helena om det säger hon skrattande att hennes landsmän njuter av att känna sig olyckliga. Men oavsett hur det är med det har de nog också anledning att vara sorgsna. Det är djup ekonomisk kris i landet just nu och så mycket som 15 procent av invånarna går arbetslösa. En del av dem flyttar till och med till forna kolonier som Angola, där ekonomin nu istället blomstrar. Jag inbillar mig att jag ser något av den smärtan när jag går omkring på stan i Lissabon och försöker möta människors blickar.

Enligt samma undersökning som ovan säger däremot nästan alla svenskar att vi är ganska eller mycket lyckliga. Liksom danskar, schweizare, nya zeeländare och många andra. Här är det idag långt från det som skulle kunna kallas den svenska motsvarigheten till fadon – det svenska vemodet. Den blå underton som ljuder i våra folkvisor, eller präglar Ingmar Bergmans filmer, Dan Anderssons dikter och Stig Dagermans romaner. Fast helt saknas den kanske ändå inte i det mer nyskrivna. Någon föreslår artisten Lars Winnerbäck som en bra representant för vårt vemod. Själv tänker jag på sångerskan Melissa Horn och hennes till synes ständigt olyckliga kärlek.

När jag som präst har begravningar möts jag ibland av önskan om att det ska bli ”lättsamt”. Även om jag har lite svårt för det ordvalet i sammanhanget tror jag mig förstå att det är ett sätt att försöka få hjälp i en svår stund. För samma familj kan samtidigt, precis som nästan alla andra, önska att få sjunga något så vemodigt som Lina Sandells Blott en dag vid begravningen.

Vi kanske inte heller vill att våra tårar ska synas, även om vi inte bokstavligen ställer oss i regnet för att undvika det. Men jag tror att vemodet i fadon eller i den svenska folksjälen har något djupt tröstande och befriande över sig. Det som säger oss att vi inte är ensamma om att känna som vi gör. Och oavsett om vi svenskar idag säger oss vara lyckliga eller ej finns det sannolikt situationer i livet där det är precis det vi behöver höra för att orka gå vidare. Det finns nog inget äkta mänskligt liv där allt går som på räls. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar