Svenska män, ta mer ansvar för er andlighet

[Den här debattartikeln publicerades på SvD Brännpunkt i fredags kväll. Redan under det första dygnet hade den renderat omkring 300 läsarkommentarer, varav nästan alla uttryckte ett starkt religions- och/eller kyrkohat. Kommentarerna är förmodligen inte representativa för män(niskor) i allmänhet, men är ett intressant exempel på stämningen i dessa frågor. Sex är inte länge så provokativt i Sverige idag, men religion är uppenbarligen ett betydligt mer laddat ämne.]

Svenska män blir sakta men säkert bättre på att ta ansvar för traditionellt kvinnliga områden som hem och familj. Enligt FN:s Human Development Index är vi världens mest jämställda land, även om det fortfarande förstås finns mycket kvar att förändra. I andligt hänseende verkar dock utvecklingen gå i motsatt riktning. Det är bara i Norge som män värderar andlighet lägre än kvinnor än i Sverige. Och skillnaden kan dessutom antas vara på väg att öka.  

Det är tydligt att andligheten hänger ihop med våra nedärvda könsroller. Den kan antas gå djupt ner i magiskt tänkande kring kvinnan som skapare av liv, genom sin förmåga att föda barn. Och i riterna har familjebanden och därmed relationerna manifesterats – områden som kvinnor också mer eller mindre har fått monopol på, bland annat för att de inte har haft tillräcklig status i mäns ögon. Men det börjar bli dags för oss att omvärdera det nu, för liknande mönster lever uppenbarligen kvar än idag trots andra förändringar kring jämställdheten.

Enligt World Values Survey anser något fler kvinnor än män i världen att religion är viktigt i livet. Skillnaderna mellan könen är större i Västvärlden och störst i Norge, med Sverige på andra plats. Här anser 35,7 procent av kvinnorna att religion är ganska eller mycket viktigt, mot 23,1 procent av männen. Det märks också genom att det är fler kvinnor än män som är medlemmar i Svenska kyrkan och det är dessutom fler kvinnor än män som inträder i kyrkan.

Men det börjar mycket tidigare än så. Faktum är att det döps något fler flickor än pojkar och även om skillnaden är marginell är den samtidigt ihållande. Sedan konfirmeras betydligt fler tjejer och den skillnaden tycks dessutom öka något för varje år. För på samma gång som många av oss försöker uppfostra våra barn till att tänka och leva jämställt är det fortfarande i väldigt hög grad tjejer som socialiseras in i rollen som bärare av det andliga. Och det fortsätter vidare. När jag som präst möter familjer till dop eller vigslar är det i de allra flesta fall kvinnorna som står för initiativen.

Men – kära svenska män – så måste det förstås inte fortsätta. För jag är övertygad om att vi också kan ta ansvar för vår egen andlighet och inte bara luta oss mot att kvinnor ska göra det åt oss. I synnerhet inte när andelen enpersonshushåll är så hög som i dag och en del av oss dessutom lever i enkönade förhållanden. Vi kan också känna och försöka sätta ord på vår innersta längtan. Vi kan också försöka hjälpas åt att göra det rätta och goda, i nära relationer och i samhället. Och där kan bland annat kyrkan vara en god miljö att ta sats ifrån.

Jag är naturligtvis väl medveten om att det också finns andra sätt att göra det än genom att vara medlem i Svenska kyrkan. Men eftersom två tredjedelar av oss är det är chansen ändå väldigt stor att du som läser det här tillhör den gruppen. Och det finns än så länge ingen forskning som visar att särskilt många etniskt svenska män uttrycker sina andliga behov någon annanstans istället. Däremot att en del kvinnor söker sig andra vägar.

Det handlar om identitet och värderingar, om de eviga frågorna om livet och döden. Och är du man och tycker att Svenska kyrkan ger dig dåligt stöd i de funderingarna, så hör av dig till den församling där du bor och berätta om dina behov. Jag tror och hoppas att någon kommer att lyssna på dig där och kanske också hitta ett sätt att utvecklas med hjälp av det du uttrycker.

Så, svenska män, det är dags att ta mer ansvar för vår andlighet. Inte så mycket av princip, som för vår egen skull. Och för att därigenom ytterligare bidra till det goda samhället.

jonas lindberg

Präst i Uppsala domkyrka och doktorand i religionssociologi vid Uppsala universitet

Fler korstecken än någonsin i Melodifestivalen. Ännu ett tecken på religionens ökade offentlighet?

Danny gör det. Thorsten gör det. Så många korstecken har förmodligen aldrig förekommit förut i Melodifestivalen. Och för oss som forskar om religionens ökade offentlighet är det ett av många intressanta tecken i tiden.

Carola Häggkvist blev ombedd att berätta om sin bibel när hon vann Melodifestivalen 1983. Herreys blev uppmärksammade för att de var mormoner när de vann 1984 och Edin-Ådahl för att de var kristna när de vann 1990 och säkert finns det ytterligare liknande exempel. Men i de senare fallen handlar det om vilka de är utanför tävlingen, snarare än vad som faktiskt sker på scen.

Ett tydligt korstecken, som Danny Saucedo gjorde både förra året och i år, har vi nog aldrig sett tidigare. Han har katolska rötter genom sina föräldrar, men har också varit aktiv i Svenska kyrkan och kallar sig kristen. Thorsten Flinck å sin sida var konfirmand- och ungdomsledare i Solna församling på 1980-talet och beskriver sig själv som kristen socialist. Deras respektive korstecken är kanske inte lika tydligt som Carolas vittnesbörd 1983, men är ändå det närmaste vi har kommit offentlig religion i Melodifestivalen sedan dess. Och då har vi inte över huvud taget sagt något om pingstvännen Sonja Aldéns text om sin tro på ett liv efter döden i bidraget I din himmel.

De flesta av oss som är religionssociologer i Sverige rör oss kring frågor om religionens (påstådda) ökade offentlighet. Det handlar till exempel om områden som politik, massmedier och det civila samhället. Och just i Melodifestivalen tänker jag att det är ett tecken på det som jag tycker mig se hos mina konfirmander. De kommer i dag i allt högre grad som oskrivna blad i förhållande till kyrkan och kristen tro. Den goda sidan av det är att de är betydligt öppnare av egen fri vilja än vad deras far- och morföräldrar i 30- och 40-talistgenerationen kanske någonsin har varit. Religion kan vara intressant. Men på ett nytt sätt.

Många röster är bortvalda på förhand, när Teologifestivalen ska skapa teologi

När detta skrivs är jag just hemkommen från helgens Teologifestival i Uppsala. Om den finns det väldigt mycket gott att säga – det är välorganiserat, kreativt och intressant och jag är glad över att åter ha fått möjlighet att delta i den. Men jag tycker också att den har en grundläggande brist, som den delar med det teologiska samtalet i stort i Svenska kyrkan. När vi uppmanas att inte vara rädda i skapandet av teologi sker det nämligen mot en fond av att många röster redan är bortvalda på förhand.

Det var lysande att författaren Lena Andersson var inbjuden som representant för Humanisterna till ett samtal om tro och vetande. Men jag lyssnade till en annan panel, där alla tyckte i stort sett likadant. Visst sas det kloka saker där också, men det tappade liksom farten efter ett slag. Och jag tror att det är symptomatiskt för hur den teologiska dialogen fungerar i Svenska kyrkan idag. Det finns ofta en stor generositet utåt, men betydligt snävare ramar inåt kyrkan.

Jag har levt och arbetat inom olika teologiska traditioner. Det har varit befrielseteologi, karismatik, lågkyrklighet, högkyrklighet, folkkyrklighet, feministteologi och Mälardalsperspektiv. Jag har mött människor med helt andra åsikter än jag och jag har kommit att tycka om dem. Inte alltid för deras åsikter, men för att vi har mötts och lärt oss något av varandra. Och inte minst har jag lärt mig uppskatta den dynamik som uppstår när olika utgångspunkter bryts mot varandra. Det är just den som jag saknar i stora delar av Teologifestivalens utbud och i andra sammanhang, där vi ska försöka tala teologi med varandra. Och när jag har talat med andra deltagare i helgens festival har jag mött liknande reaktioner.

Många av oss inom kyrkan, inte minst vi teologer, är duktiga på kritiskt tänkande och det hör till våra adelsmärken. Men jag tycker att vi alltför ofta brukar det redskapet till att positionera oss själva och markera bort de i vårt tycke misshagliga. En del av oss stoltserar med vår öppenhet och tolerans, men gör det genom att diskvalificera dem som vi inte tycker stämmer in på samma mall.

Det är vi som är Svenska kyrkan, på gott och ont. Det är vi som ska försöka leva tillsammans och förmedla evangeliet till människor omkring oss. Det är en stor och sårbar organisation, som ska försöka stå på egna ben. Och därför behöver vi varandra. Inte som ryggdunkare, utan i våra olikheter. Och första steget måste vara att ödmjukt försöka lyssna på den som kommer från ett annat läger än det jag själv har placerat honom eller henne i. Det är att vara en modig teolog, helt i Teologifestivalens anda.

Anonymitet gör oss otrygga, inte skyddade. Varför allt mer av vårt surfande sker innanför Facebooks murar

Ibland framhävs anonymiteten på nätet som en av dess viktigaste egenskaper. Men dagstidningar på nätet har sedan en tid tillbaka tröttnat på anonyma kommentatorer och tar i många fall nu hjälp av Facebook-inloggning, för att få människor att stå för sina åsikter. Och jag tror att många av oss andra också börjar tröttna på mycket av den ansiktslöshet vi möter på andra platser på nätet, därav Facebooks enorma tillväxt.

Tuulikki Koivunen Bylund, biskop i Härnösands stift, liknade en gång Facebook vid bygatan eller -torget. Det är platsen där vi möter andra och småpratar om väder och vind. Det är också platsen där vi känner igen dem vi möter. Och jag tror att det är en av de viktigaste anledningarna till att Facebook fortsätter att växa, så att det knakar. Faktum är att det är på väg att bli en sorts innanhav i den oändliga internetoceanen, där allt fler ärenden går att sköta. Där kan du sköta kontakten med din förening, kyrka, företagen du är kund hos och så vidare. Där kan du diskutera och debattera i olika forum, där alla går att identifiera. Liknelsen med bytorget eller -gatan blir därmed än mer träffsäker.

Det betyder inte att Facebook därmed är tryggheten själv i alla avseenden. Företaget har släppt igenom oseriösa annonsörer, som lurar på människor dyra tester i tron att de var gratis. Men ett företag som är mån om sina kunder (och det är ju precis vad Facebook-användare är i första hand) inser förhoppningsvis snart att sådant måste undvikas till varje pris.

Visst finns det goda sidor med anonymitet. Det vet präster med tystnadsplikt eller journalister, som kan behöva skydda källor för att kunna avslöja missförhållanden i samhället. Men i de flesta fall är anonymitet liktydigt med ansiktslöshet, regression och ansvarslöshet. Vi blir inte bättre som människor av att inte behöva stå för vilka vi är, utan precis raka motsatsen. Och på det hela taget känns det väldigt sunt om så många som möjligt av oss inser det, vare sig vi sedan använder Facebook som plattform eller något helt annat.

Socialdemokraternas problem handlar om något mycket djupare än Juholts affärer. Partiet behöver fundera över varför det finns över huvud taget

Socialdemokraterna har rekordlågt väljarstöd i den opinionsundersökning som publiceras i dagens Aftonbladet. Och partiledaren Håkan Juholt hamnar förstås än en gång i fokus, den här gången efter anklagelser om att ha ljugit om delar i det egna budgetförslaget. Men jag är övertygad om att grundproblemet är ett helt annat. Det parti, som grundades 1889 byggde nämligen på ett helt annat samhälle än det vi har idag, men är ändå delvis kvar i det.

Till statsvetenskapens klassiker hör Seymour Martin Lipset och Stein Rokkans teori från 1967 om de klyftor eller konflikter (cleavages) som skapade det sena 1800-talets och större delen av 1900-talets politiska partier. Det var arbete/kapital, centrum/periferi och religion/sekularism och där hade bland annat Socialdemokraterna sin givna roll. Men mot slutet av förra århundradet uppstod det som kallas ”ny politik” (new politics) med nya skärningspunkter som miljöfrågor och invandringspolitik, vilket innebar att vi i Sverige fick nya framgångsrika partier som Miljöpartiet och Sverigedemokraterna.

Samtidigt har Socialdemokraterna levt kvar i sin identitet som arbetarparti, trots att andelen som identifierar sig i den rollen idag har blivit allt färre. Göran Perssons herrgårdsköp var ett tidens tecken på detsamma. Och då hjälper det inte att Håkan Juholt bor i hyreslägenhet i ett ”vanligt” bostadsområde. Att Moderaterna idag kallar sig ”det nya arbetarpartiet” har en närmast ironisk touch över sig. Men det visar tydligt hur tomt begreppet arbetare är idag.

Därför behöver Socialdemokraterna återuppfinna sig själv om det ska överleva över huvud taget. Partiet behöver försöka hitta motivet till sin egen existens i dag, när allt färre av väljarna gör det.