måndag 12 mars 2012

Svenska män, ta mer ansvar för er andlighet


[Den här debattartikeln publicerades på SvD Brännpunkt i fredags kväll. Redan under det första dygnet hade den renderat omkring 300 läsarkommentarer, varav nästan alla uttryckte ett starkt religions- och/eller kyrkohat. Kommentarerna är förmodligen inte representativa för män(niskor) i allmänhet, men är ett intressant exempel på stämningen i dessa frågor. Sex är inte länge så provokativt i Sverige idag, men religion är uppenbarligen ett betydligt mer laddat ämne.]

Svenska män blir sakta men säkert bättre på att ta ansvar för traditionellt kvinnliga områden som hem och familj. Enligt FN:s Human Development Index är vi världens mest jämställda land, även om det fortfarande förstås finns mycket kvar att förändra. I andligt hänseende verkar dock utvecklingen gå i motsatt riktning. Det är bara i Norge som män värderar andlighet lägre än kvinnor än i Sverige. Och skillnaden kan dessutom antas vara på väg att öka.  

Det är tydligt att andligheten hänger ihop med våra nedärvda könsroller. Den kan antas gå djupt ner i magiskt tänkande kring kvinnan som skapare av liv, genom sin förmåga att föda barn. Och i riterna har familjebanden och därmed relationerna manifesterats – områden som kvinnor också mer eller mindre har fått monopol på, bland annat för att de inte har haft tillräcklig status i mäns ögon. Men det börjar bli dags för oss att omvärdera det nu, för liknande mönster lever uppenbarligen kvar än idag trots andra förändringar kring jämställdheten.

Enligt World Values Survey anser något fler kvinnor än män i världen att religion är viktigt i livet. Skillnaderna mellan könen är större i Västvärlden och störst i Norge, med Sverige på andra plats. Här anser 35,7 procent av kvinnorna att religion är ganska eller mycket viktigt, mot 23,1 procent av männen. Det märks också genom att det är fler kvinnor än män som är medlemmar i Svenska kyrkan och det är dessutom fler kvinnor än män som inträder i kyrkan.

Men det börjar mycket tidigare än så. Faktum är att det döps något fler flickor än pojkar och även om skillnaden är marginell är den samtidigt ihållande. Sedan konfirmeras betydligt fler tjejer och den skillnaden tycks dessutom öka något för varje år. För på samma gång som många av oss försöker uppfostra våra barn till att tänka och leva jämställt är det fortfarande i väldigt hög grad tjejer som socialiseras in i rollen som bärare av det andliga. Och det fortsätter vidare. När jag som präst möter familjer till dop eller vigslar är det i de allra flesta fall kvinnorna som står för initiativen.

Men – kära svenska män – så måste det förstås inte fortsätta. För jag är övertygad om att vi också kan ta ansvar för vår egen andlighet och inte bara luta oss mot att kvinnor ska göra det åt oss. I synnerhet inte när andelen enpersonshushåll är så hög som i dag och en del av oss dessutom lever i enkönade förhållanden. Vi kan också känna och försöka sätta ord på vår innersta längtan. Vi kan också försöka hjälpas åt att göra det rätta och goda, i nära relationer och i samhället. Och där kan bland annat kyrkan vara en god miljö att ta sats ifrån.

Jag är naturligtvis väl medveten om att det också finns andra sätt att göra det än genom att vara medlem i Svenska kyrkan. Men eftersom två tredjedelar av oss är det är chansen ändå väldigt stor att du som läser det här tillhör den gruppen. Och det finns än så länge ingen forskning som visar att särskilt många etniskt svenska män uttrycker sina andliga behov någon annanstans istället. Däremot att en del kvinnor söker sig andra vägar.

Det handlar om identitet och värderingar, om de eviga frågorna om livet och döden. Och är du man och tycker att Svenska kyrkan ger dig dåligt stöd i de funderingarna, så hör av dig till den församling där du bor och berätta om dina behov. Jag tror och hoppas att någon kommer att lyssna på dig där och kanske också hitta ett sätt att utvecklas med hjälp av det du uttrycker.

Så, svenska män, det är dags att ta mer ansvar för vår andlighet. Inte så mycket av princip, som för vår egen skull. Och för att därigenom ytterligare bidra till det goda samhället.

jonas lindberg
Präst i Uppsala domkyrka och doktorand i religionssociologi vid Uppsala universitet

2 kommentarer:

  1. Tack jonas för att du ställde upp på ett samtal med Jon Wingård om detta med män och andlighet. Jag var med på samlingen förra helgen i Katedralkafét vid Uppsala Domkyrka.

    Det är svårt att ändra inställningen hos stora grupper av gamla män. Från medelåldern och uppåt. Så dem tycker jag inte att man ska prioritera. Och med "man" menar jag gemenskaper av kristna kvinnor och män i olika åldrar som står för livet i sina församlingar i Svenska Kyrkan. Jag räknar mig själv till den gruppen.

    Vi behöver använda våra resurser där de betyder mest, så därför är det pojkars och unga mäns andlighet som församlingen och Svenska Kyrkan behöver ägna mer uppmärksamhet från och med du och några år framöver. Det ska ske med uppmärksamhet på att inget blir sagt och inget gjort som hindrar flickor och unga kvinnor. Däremot kommer det att bli nödvändigt att äldre kvinnor tar ett tillfälligt steg åt sidan. Framför allt de kvinnor som nått position tillsammans med män i prästämbetet eller i framtträdande kyrkopolitiska uppdrag.

    Två större förändringar som omfattar hela Svenska Kyrkan är nya gudstjänstordningar och en ny indelning i pastorat istället för församlingar. I båda fallen borde dina angelägna utmaningar jonas om mäns ansvar och uttryck för andlighet bli en sak som avgör vägval. En tredje förändring omgörningen av kyrklig yrkesutbildning. Är förslaget till fördel för unga män?

    Ansvaret för andlighet hänger samman med delaktighet i församlingstyrelse och församlingslivet innehåll och form. Uttryck för andlighet behöver rum med en inredning som funkar för pojkar och unga män, identifikation i andra män, konst, berättelser (storytelling), riter, osv.

    Svenska Kyrkan har tillgång till ett globalt kontaktnät. Genom de internationella kontakterna kan vi hämta inspiration och exempel på pojkar och unga mäns uttryck för andligt ansvarstagande från andra kyrkor i vår världsdel och andra.

    Förebilder är viktiga. Fler unga män i framträdande roller inom kyrkan och som erkända företrädare för församlingar och svenska kyrkan i offentliga sammanhang.

    SvaraRadera
  2. Tack för din tänkvärda analys, Martin! Genusfrågor är allt som oftast systemfrågor och kräver ordentlig genomlysning, precis som har skett och fortsätter att ske när det gäller kvinnors roll i kyrkan och samhället. Men vi är också båda eniga om att det är dags att ägna pojkar och män mer eftertanke, när situationen i kyrkan ser ut som den gör. Att hamna i andra diket är inte att röra sig framåt.

    SvaraRadera