onsdag 26 juni 2013

Har den kristna tron blivit ett tomt skal för Depeche Mode?


[Kulturkrönika i Budbäraren juni]                 Min ungdoms musikhjältar Depeche Mode spelar i Globen imorgon kväll (27/6), men tyvärr har jag inte möjlighet att vara där den här gången. Soundet på senaste albumet har sin egen signatur och känns lätt igen, trots att det ständigt utvecklas. Men längs vägen har också kristen tro, eller kanske egentligen kristet tvivel, funnits med som en röd tråd. På bandets egen hemsida finns det en särskild diskussionstråd just om huruvida Depeche Mode ska uppfattas som en kristen grupp eller inte.

Det började med låten Blasphemous rumours, där Dave Gahan sjöng ut frågan om Gud i själva verket skrattar åt all världens ondska. Dessutom har en liten melodislinga från den sång som på svenska heter Jesu kärlek är så underbar vävts in bland alla metalliska klanger. Förmodligen är det en liten ironisk vink till bandmedlemmarnas uppväxt i kyrkan i Londonförorten Basildon.

Sedan har det fortsatt. Ibland med uttalad religionskritik som i John the revelator, där huvudpersonen sägs stjäla Gud från människor. Ibland nere i själens mörka natt, som i The sinner in me, som låtskrivaren Martin Gore beskriver som något han helst skulle vilja kunna dölja hos sig själv. Men motsatsen finns också, som i låten Peace, där han berättar om en inre frid som får honom att utstråla helighet.

En av gruppens mest framgångsrika singlar är Personal Jesus. Den är ursprungligen skriven för att beskriva förhållandet mellan Elvis och Priscilla Presley, men kan också läsas som en förmodat ironisk variant på kyrkans många sånger. En av de många artister, som har spelat in en cover på låten var countrylegenden Johnny Cash. I samband med det ska han ha sagt att han inte trodde att det var den ursprungliga avsikten med låten, men att han för egen del såg den som den mest kristna sång han dittills hade sjungit in.

På Depeche Modes nu aktuella album Delta Machine fortsätter mönstret som tidigare. Det kanske tydligaste exemplet där är låten Angel, där Dave Gahan sjunger om en sorts frälsningsupplevelse. Inför en änglagestalt upplever han hur han som en i raden av syndare möter renhet i ett dop i vatten. Ändå handlar sången nog snarast om jordisk kärlek, där det bibliska språket stannar vid att fungera som en sorts färgstark kuliss. Första singeln från albumet heter för övrigt Heaven och kan kanske illustrera det ännu tydligare. Videon till den är nämligen inspelad i en tom och illa medfaren gammal kyrka. Ofta tycks det nämligen som om det bara är skalet kvar av den tro, som en gång förmodligen levde och var stark.

Ibland kan jag undra om det är så med vårt eget land och folk också. Att vi lever en smula på lånad tid. Att den kristna tron på många sätt finns kvar som ett skal omkring oss i kulturen, språket, konsten och byggnaderna, men att det är till synes få som har någon djupare kontakt med innehållet längre. Än så länge påminner det där tomma rummet om något större och kan vara en hjälp att tolka livet. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur länge det håller i praktiken. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar