Det rör sig kring Svenska kyrkan som välfärdsaktör

I januari 2011 skrev jag om två exempel på områden, som jag tycker att Svenska kyrkan ska utvecklas inom framöver, däribland välfärden. Jag ser nu med glädje att det finns andra som tänker i liknande banor. Den 1 oktober bjuder nämligen Västerås stift och Sektor 3 in till ett forum kring kyrkan som aktör för just välfärd under rubriken Samverkan, påverkan, protest.

I min ursprungliga text skrev jag bland annat:

>>Att bedriva äldre- och sjukvård och undervisning ligger i kyrkans DNA, för så ser det ut i nästan hela världen, där kyrkan finns. Och i Sverige skulle kyrkan åter kunna vara en stor och duktig aktör inom exempelvis äldrevården, genom sin särskilda kompetens när det gäller att möta människor på ett värdigt sätt. Självklart ska den verksamheten gå runt rent ekonomiskt, men den grundläggande drivkraften kommer att vara en annan och kanske en bättre sådan, än för (de flesta) kommersiella företag.>>

Hos Forum för socialt arbete läser jag också att Svenska kyrkan i Lund överväger att samla sitt diakonala arbete i stadsmissionens form, vilket är ett nygammalt sätt att tänka. Saken kompliceras dock bland annat av att det redan finns en stadsmission i just Lund sedan tidigare.

Vem är det som talar till Orhan Pamuk och Tomas Tranströmer?

[Kulturkrönika i Budbäraren, september 2012]

”Och så kom det sig att Ka hörde ropet djupt inifrån sig själv, samma rop som han hörde i inspirationens ögonblick, det enda ljud som någonsin skulle kunna göra honom lycklig – ljudet från hans musa. För första gången på fyra år höll en dikt på att komma till honom. Även om orden återstod visste han att den redan var skriven.”

Det är Nobelpristagaren Orhan Pamuk, som beskriver något av skapandets mystik i sin roman Snö. I slutändan är det en hel diktsamling, som kommer till huvudpersonen Ka på något vis utifrån. Och så tror jag att många konstnärer kan uppleva det ibland, som om deras bästa verk är något som blir dem givet.

Tomas Tranströmer, också han Nobelpristagare, beskriver liknande erfarenheter i flera av sina dikter. Det är insikter som kommer till honom mitt under orgelkonserten i katedralen, eller genom blåsipporna på marken. Det är två sanningar, som närmar sig varann, en utifrån och en inifrån. Det är marken och diktaren, som tar ett språng mot varandra. Det är en dov tubastöt från en mörklagd strand, en väns röst, som ger tröst i dödsfruktanödsrä﷽﷽﷽﷽﷽tröst i däöt från en mörklagd strandrandra. . ättet genom oss?att jag har fått. finns där och är öppen inför Gudelbund.

Den här sortens upplevelser kallas inom teologin och sedermera också inom litteraturvetenskapen för epifanier. Det är plötsliga genombrott eller förtätningar, när tingens innersta blottläggs. I en del religionstraditioner beskrivs det som mystik. I andra skulle det kunna vara karismatik, med profetiskt tilltal. Oavsett etikett finns det, åtminstone till det yttre, uppenbara likheter. Det finns en nåd i att få vara mottagare av något stort.

Själv kan jag fundera över om och hur mycket Gud är verksam i allt det konstnärliga skapandet. När är en epifani också en hierofani, alltså en uppenbarelse av det heliga, eller en teofani, en uppenbarelse av Gud? Är det Skaparen, som fortsätter sitt verk också på det sättet genom oss?

Det kan förstås invändas att bilden av konstnärskapet, som en lång rad av epifanier eller osökt inspiration är alltför romantiserad. För många kreativa människor handlar det snarare om hårt och strukturerat arbete, som till slut leder fram till guldkornen. Som när Benny Andersson sitter på sitt kontor måndag till fredag vid sin Synclavier och metodiskt letar fram melodierna en efter en.

Men jag tror att det finns likheter där också, om vi än en gång jämför konstnärskap och Gudstilltal i kristen tradition. För jag tror att mitt regelbundna gudstjänstliv bereder marken för min andliga lyhördhet. Plötsligt händer det. Inte för att jag har pressat fram något, utan för att jag finns där och är öppen inför Gud, söndag efter söndag, dag efter dag. Sedan hör det till en god och mogen tro att jag prövar det jag tycker att jag har fått, mot kristen tro och tradition. Där finns kanske den tydligaste skillnaden i slutändan. 

”Vi bjuder på kaffe utan Gud”. Humanisterna i trotsåldern.

[Publicerad i förkortad form i UNT 12 sept]

I lördags kväll var jag ute och gick på stan tillsammans med min familj, eftersom det var Uppsalas årliga Kulturnatt. Överallt var det fullt av mer eller mindre kulturella aktiviteter. När vi så småningom kom till Gamla torget fick jag anstränga mig för att inte skratta till. Där stod nämligen tre Humanister med armarna i kors och såg sura ut. På deras tält hängde en skylt med texten ”Vi bjuder på kaffe utan Gud”.

Nej, jag menar verkligen inte att man ska skratta åt någon annans livsåskådning, men det var situationen som sådan som var så komisk. Mittemot hade nämligen Korskyrkan ställt upp sitt tält, med gott om folk, uppenbarligen igång med personliga samtal och glada skratt. Det var dem de tre Humanisterna stod och såg surt på.

Förbundet Humanisterna bygger sin existens på att vara emot och det blir man sällan särskilt glad av. Skylten ”Vi bjuder på kaffe utan Gud” signalerar dessutom bara trotsålder. Ungefär som ”vi kan minsann också bjuda på kaffe, inte för att vi vill, men för att vi kan”.

Nu kan det i ärlighetens namn se precis likadant ut i en del kristna sammanhang, där man på motsvarande sätt bygger sin existens på att vara emot något annat. Med det menar jag inte att man inte kan och får vara kritisk, men i längden mår man förmodligen i så fall bättre av att i första hand försöka bygga ett konstruktivt alternativ, snarare än att klaga på det som är fel hos någon annan. Det finns det som tur är gott om kyrkor som gör sedan länge, vilket brukar kallas att producera socialt kapital, i en del samhällsvetenskapliga sammanhang.

Det ska bli intressant att se på vilket sätt Humanisterna tänker komma vidare framöver och bli konstruktiva, istället för bara reaktiva. ”Vi bjuder på kaffe med slumpen” kanske kan vara ett förslag till nästa års Kulturnatt – om det inte låter lite för riskabelt? ;-)

Vi behöver se skillnad på kultur och religion. Både i Mellanöstern och här.

[Kulturkrönika i Budbäraren augusti 2012]

Ordet kultur är rikt och många av oss förknippar det också med det goda i livet. Men kultur har också en svart baksida. För det som för oss samman i kulturen kan också vara något som drar gränser mot andra. Ibland handlar det om invandrare, ibland om kvinnor, barn, religion eller sexualitet.

I början av juli kom jag hem från några dagars konferens i Lissabon. Jag har doppat tårna i Atlantvatten i hamnen, njutit fado på ett av stadens många torg och smakat Medelhavskök. Men mest av allt har jag ändå mött kollegor från Europa, Nordafrika och Mellanöstern till föredrag och diskussioner. Och då har en helt annan sorts värld öppnat sig för mig.

Jag tänker särskilt på May från Libanon, som berättade om villkoren för kvinnor i hennes hemland. Det som till att börja med hade varit ett intressant föredrag, men som jag först ett par dagar senare började inse vidden av. I min svenska naivitet har jag inbillat mig att så kallade hedersmord bara förekommer i små etniska grupper, långt från maktens korridorer. Men genom May fick jag veta att libanesiska män har laglig rätt att döda sina hustrur vid blotta misstanken om otrohet och får i så fall bara ett kortare straff för förseelsen. Det anses nämligen vara ett gott syfte, när ambitionen är att ”återupprätta familjens heder”.

Men kvinnoförtrycket sitter djupare än så. För enligt lagen måste alla libaneser tillhöra en religion och det är inte möjligt att gifta sig borgerligt, vilket betyder att det i praktiken är de manliga religiösa ledarna som styr samhället. De har till och med vetorätt i parlamentet, om de anser att ett lagförslag står i strid med den egna religionen. Kvinnor kan därför inte heller sluta sig samman över religionsgränserna för att föra en gemensam kamp. Och problemet ser likadant ut, vare sig det handlar om muslimer eller kristna.

Liknande berättelser följde sedan av Nijmi från Palestina och Maike, som talade om Syrien. Ljuspunkten var Rutes berättelse från Marocko. Under kung Mohammed VI har nämligen kvinnornas ställning förbättrats och muslimska teologer har tvingats till mer jämställda nytolkningar av sharialagarna.

I det här läget var jag plötsligt beredd att ansluta mig till samma bittra religionskritik som Humanisterna ägnar sig åt i vårt eget land. För här är det så uppenbart att religionen stöder förtryckande strukturer och gör det mer eller mindre omöjligt för kvinnor att ta sig ur sin situation och nå ett värdigare liv.

Men kanske är det ändå mer korrekt att tala om kulturer, trots allt. För vi vet åtminstone genom den kristna trons historia att Bibeln har använts både för att legitimera slaveri och för att motivera dess upphävande. Eller för att skilja fattiga och rika åt, precis som för att motivera demokrati och rättvisa. Det är alltså möjligt att behålla sin tro och ändå hitta vägar framåt.

Jag tror att även vi i Sverige gång på gång behöver påminna oss om hur viktigt det är att vi försöka vara medvetna om vilka kulturer vi är med och odlar i kyrka och samhälle och vad de får för konsekvenser. För jag tror att vi också har frågor att arbeta med på den punkten. 

Ordet världslig på väg att förlora sin ursprungliga betydelse

Ord förändras i betydelse och det är inget konstigt med det. Men det kan förstås uppstå problem när alla inte är överens om vad de faktiskt betyder. I takt med ökande sekularisering kan det till exempel gälla religiösa ord, som används på ett sätt i kyrkan och på ett helt annat i resten av världen. Och på tal om världen – ordet jag tänker på särskilt just nu är ”världslig”, som jag tror är på väg att genomgå en sådan förändring.

I Nya testamentet talas det då och då om ”världen”, det vill säga en profan del av verkligheten, till skillnad från den sfär som hör mer direkt ihop med Gud. Det är ett perspektiv som inte är okomplicerat, med tanke på att Gud samtidigt beskrivs som världens skapare och skapelsen som något i grunden gott, om än delvis skadat. Men det pekar samtidigt på den uppgift som Jesus hade när han vandrade runt för omkring tvåtusen år sedan, nämligen att erbjuda gemenskap med Gud och Guds rike, alltså motsatsen till ”världen”, de delar av livet som är destruktiva för oss.

Och om något hör till ”världen” så är det med andra ord något ”världsligt”. Det visste till exempel Astrid Lindgren mycket väl, när hon lät Karlsson på taket med jämna mellanrum utbrista att ”det är en världslig sak”. Det är alltså något som må uppfattas som ett bekymmer, men som i ett evighetsperspektiv trots allt inte är så viktigt.

På sistone har jag dock hittat ett par helt andra användningar av ordet världslig. I samband med finalen i Melodifestivalen skrev till exempel Roger Berglund i UNT att Lisa Miskovskys låt Why start a fire är ”Snygg, världslig etnopop”. Jag vet inte exakt vad han menar med ordet världslig i det sammanhanget, men jag är i alla fall tämligen säker på att det inte har med andligt och profant.

För den som inte är medveten om den sortens uppdelning av tillvaron kan det naturligtvis tyckas vara naturligt att prova ordet i nya sammanhang. Men för barn som hör om Karlsson med propellern på ryggen eller en och annan kyrkobesökare kan det förstås framstå som en smula förbryllande. Låt oss avvakta och se om och när Svenska Akademien tycker att det är dags att föra in en förändring i sin ordlista.