36 procent av de svenska toppkandidaterna till EU är religiösa

Aftonbladet har gjort en enkätundersökning bland partiernas toppkandidater i valet till EU-parlamentet. Bland totalt 47 frågor ingår också ”är du religiös?”, vilket 36 procent av kandidaterna svarar ja på. Fördelat över partier är det vanligare att svara ja bland kandidater för högerpartier än för vänsterpartier. Kvinnor och män svarar däremot ja i ungefär lika hög grad.

Aftonbladet har gjort en enkät med de tio toppkandidaterna (i FI:s fall bara nio, eftersom det inte finns fler) i respektive svenskt parti i valet till EU-parlamentet och fått svar från 96 stycken, det vill säga nästan alla av dem. Jag har sedan manuellt gått igenom svaren på frågan ”är du religiös?” och redovisar det sammanlagda resultatet här.

När tidningen Dagen gjorde en enkät med kandidaterna i riksdagsvalet 2010 svarade omkring 45 procent att de såg sig som kristna. Tidningen redovisar dock inte hur hög svarsandel man fick då, vilket gör resultatet svårbedömt. I Aftonbladets nu aktuella enkät är det dock omkring 36 procent av toppkandidaterna till EU-parlamentet som svarar ja på den mer ospecificerade frågan ”är du religiös?”. Det framgår inte av undersökningen varför frågan anses vara relevant att ställa och vad man eventuellt kan utläsa av den i så fall. ”Religiös” är ett trubbigt ord, som många människor kan ha svårt att identifiera sig med. Det märks också i några av frisvaren, där exempelvis miljöpartisten Isabella Lövin skriver ”hur många kan svara ja eller nej på den frågan idag? Vad menas med att vara religiös?” Sverigedemokraten Kristina Winberg svarar visserligen nej på frågan, men tillägger sedan ”ser mig inte som religiös, men jag tror på att det finns en gud som jag ibland ber till.” Margaret Gärding i Feministiskt Initiativ svarar också nej på frågan, men tillägger att ”jag är andlig – och känner mig hemma i alla samfund och religioner”.

Vad resultatet verkligen betyder är alltså svårt att veta i praktiken. I gruppen, som svarar ja, finns såväl en uttalad agnostiker som sverigedemokraten Pavel Gamov, som dock också beskriver sig som ”kulturellt kristen”, och folkpartisten Cecilia Wikström, som är präst i Svenska kyrkan. Gruppen kan förstås också innehålla muslimer och andra trosbekännare, men det avslöjar inte riktigt frisvaren. Är 36 procent mycket eller litet? Jämfört med den grupp som är medlemmar i Svenska kyrkan eller något annat samfund i befolkningen i stort är resultatet lågt. Jämfört med gruppen, som deltar i gudstjänster och andra religiösa sammankomster en gång i månaden eller mer är resultatet högt. Möjligtvis kan det ge en tankeställare i ett land, där vi är vana vid bilden av att ”nästan ingen är ju religiös nu för tiden”.

Om vi bryter ner resultatet på partinivå är det relativt tydligt att kandidater för partier till vänster på den traditionella höger/vänster-skalan är mindre benägna att svara ja på frågan om de är religiösa än kandidater för partier till höger. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ har bara en eller två kandidater, som svarar ja på frågan. Kristdemokraterna har inte oväntat flest, även om en kandidat, Caroline Szyber, faktiskt svarar nej medan moderaterna och folkpartiet har näst flest kandidater som svarar ja. Sverigedemokraterna utmärker sig genom att ha tre kandidater, som svarar ja på frågan, men ytterligare tre som ger frisvar, som är möjliga att tolka som ett ja också. Fördelningen mellan kandidater från vänster och höger stämmer väl överens med den bild av den religiösa skiljelinjen som statsvetarna Seymour Lipset och Stein Rokkan målade upp 1967 och som jag själv också ser i min aktuella forskning kring nordiska politiska partier och religion.

Vad som till sist kan överraska något i resultatet är att kvinnor och män i undersökningen svarar ja i ungefär samma utsträckning. Den generella bilden är nämligen annars att kvinnor är mer benägna än män att svara positivt i frågor om religion och andlighet i denna typ av enkätundersökningar.

Förutom frågan ”är du religiös?” ingår också två andra frågor med koppling till religion: ”ska man få bära ansiktstäckande slöja på allmän plats?” och ”ska man få ha skolavslutningar i kyrkan?”. Den sistnämnda frågan är knappast aktuell i EU-parlamentet och det är väl inte heller så sannolikt att EU skulle utfärda något förbud mot slöjor över hela unionen, så syftet med de frågorna är också något oklart. Bland övriga frågor finns också ett par starkt etiskt präglade frågor: ”ska aktiv dödshjälp tillåtas? och ”ska surrogatmödraskap tillåtas?”. Jag har än så länge inte tagit mig tiden att jämföra resultaten i dessa, men konstaterar i alla fall att talet om ”religionens återkomst i politiken” åtminstone inte motsägs av frågorna i denna enkät sett till såväl frågeställningar som de svar som jag särskilt har analyserat här.

Hur man tar farväl av sitt husdjur

Ett husdjur är en nära relation och när husdjuret dör kan det därför finnas all anledning att försöka ta ett ordentligt farväl av det. Här vill jag därför dela med mig av ett konkret exempel på hur en sådan begravning kan gå till. I sig kan det också vara en övning inför ännu större sorger i livet, i synnerhet för barn.

Begravningar hör till de universella riter, som människor har praktiserat överallt sedan urminnes tider. Det handlar om att ta avsked, att markera människans värdighet och oftast också att uttrycka en tro på vad som händer med människan efter döden. Riten hjälper till att konkretisera döden, som lätt blir så abstrakt och därmed svår att förstå annars. Det gäller inte minst för barn, som på en gång både kan ha ett väldigt naturligt förhållande till döden och samtidigt saknar egna intellektuella redskap för att riktigt bearbeta konsekvenserna av den. Där kan riten vara en allvarlig lek, som är till stor hjälp.

Relationen till ett husdjur kan ibland också vara väldigt stark, men hur gör man för att ta avsked av ett sådant? Till att börja med har Jordbruksverket ett regelverk kring vad man får göra med döda djur och det är det förstås viktigt att följa.

Men hur kan en begravningsrit kring ett dött husdjur se ut? I det exempel jag ska ge här handlar det om en dvärghamster och två ledsna barn. Det vi gjorde var att ge tid till samtal och att sitta med den döda dvärghamstern under ett par dagar. Sedan fick ett av barnen vika en enkel låda i papper och inreda den med lite bomull innan djuret placerades i den. Det går förstås bra att ta en färdig kartong också, men själva görandet har sin funktion i sorgen och är därför i sig en hjälp. Nästa steg blev att utse en begravningsplats, som i det här fallet blev vår kolonilott. Här påminner jag på nytt om Jordbruksverkets regelverk.

När vi kom dit med papperslådan hjälptes vi åt att gräva en grop och satte oss sedan på stolar runt den. Vi läste högt ur Ulf Nilssons barnbok Adjö, herr Muffin, som handlar om ett marsvin, som dör. Vi sjöng också den psalm, som finns sist i boken, med musik av Leif Nahnfeldt. Sedan sa vi adjö till vårt lilla husdjur och ett av barnen satte därefter ner lådan i gropen. Det andra barnet öste på jorden, vi la på ett par större stenar, några blommor och ett enkelt kors knöts ihop. Till slut pratade vi lite kort om hur vi hade upplevt den här stunden med varandra.

Den här riten följer i all enkelhet ungefär hur det går till att begrava en människa. Vi kunde också ha läst en bibeltext och bett en bön. Någon annan hade kanske valt att läsa en dikt eller någon annan text, som kan sätta ord på hur man känner i situationen. En annan tanke är att visa bilder av husdjuret och kanske berätta om någon särskild händelse som man har varit med om tillsammans eller något om vad husdjuret har betytt. 

Det här är en sorg i det lilla och jag tror att det inte är stora problem att gå vidare från den, trots allt. Men den här riten får på samma gång också vara en övning inför de större sorger, som förmodligen också väntar i livet. Den här erfarenheten kommer våra barn troligtvis att bära med sig när de så småningom går på en människas begravning också. Då finns det en beredskap hos dem inför hur det kan kännas, hur det går till och då kan det ge en extra trygghet i en svår situation.

För mig som präst ger det här också anledning att fundera över vår relation till Gud och ett liv efter döden. Jag kan inte se att det finns några löften i Bibeln om att djur kan få evigt liv. Samtidigt handlar människans särställning i förhållande till Gud om att det finns en ömsesidig relation mellan oss. När man som människa har en nära relation till ett husdjur blir den gränsen inte längre lika skarp och det gör frågan svårare rent känslomässigt. Men gäller det i så fall också minsta mygga, som jag har allt annat än en god relation till? Frågan blir förstås ännu svårare då och jag kan bara säga jag måste lämna den och upprepa att det är viktigt att få ta avsked av alla som vi har en relation till, vare sig de är människor eller djur.

Tadeusz såg Maximilian Kolbe offra sitt liv för en medfånge

[Med anledning av att Tadeusz Raznikiewicz just har avlidit publicerar jag här på nytt den intervju, som jag gjorde med honom 2010 i församlingstidningen Livet i domkyrkoförsamlingen]

Tadeusz Raznikiewicz var fånge i koncentrationslägren Auschwitz och Neuengamme under Andra världskriget. Där mötte han bland annat prästen Maximilian Kolbe, som då offrade sitt liv för en medfånge och senare helgonförklarades. Men Tadeusz brottades också med egna frågor om hur Gud kunde tillåta allt det onda som skedde där.

I maj för 65 år sedan blev Tadeusz Raznikiewicz fri efter nästan fyra år i koncentrationsläger. Vid krigsslutet kom han till Sverige bland annat i en av Folke Bernadottes vita bussar. Vi möts hemma i kedjehuset i Uppsala, där han och hans hustru bor. Som av en märklig slump ligger det på Bernadottestigen.

Den unge Tadeusz kom till Auschwitz i början av augusti 1941. Fyra månader tidigare hade han gripits med en underjordisk polsk tidning på sig, som han hjälpte till att sprida. Vid den tidpunkten fanns det ännu inga judiska fångar i lägret, utan bara polska intellektuella, som Tadeusz.

           

Det har inte varit lätt att i efterhand försöka sätta ord på allt det hemska han var med om. Det tog flera år efter krigsslutet för minnena att riktigt tränga fram. Som händelsen med mannen, vars mössa soldaterna kastade utanför stängslet. När han gick för att hämta den sköts han till döds av dem, med motiveringen att det var ett rymningsförsök. Så blev det nyckfulla och känslokalla alltmer en del av vardagen.

           

Bland alla minnen finns ett som är särskilt starkt. När Tadeusz och hans medfångar i dåvarande block 14A en dag återvänder från arbetet på betfälten saknas en av dem. Vakterna beordrar då gruppen att ställa upp sig i långa rader och där blir de stående hela kvällen och natten utan mat eller dryck, medan vakterna söker efter rymlingen.

           

Efter ”morgongymnastiken” kommer till slut lägerführern och vandrar mellan dem, rad för rad. Han ser varje fånge i ögonen och väljer sedan till synes slumpartat ut tio av dem som gisslan. En av dessa är Franciszek Gajowniczek, som vädjande säger:

           

– Varför jag? Jag har fru, jag har barn.

           

Men utan pardon förs han och de nio övriga till en plats intill blocket. Då känner Tadeusz plötsligt hur prästen Maximiliam Kolbe tränger sig förbi honom från platsen precis bakom. De har mötts för första gången bara tre dagar tidigare och pater Kolbe, som Tadeusz kallar honom, har nu välsignat alla sina medfångar inför uppställningen ute på gården. Tadeusz har en kort stund tidigare dragit en lättnadens suck över att varken han själv eller Maximilian Kolbe har blivit utvalda.

– Was ist los? Vad är det som händer? utbrister lägerführern.

– Jag vill gå i hans ställe, säger Maximilian på god tyska och pekar mot Franciszek Gajowniczek.

– Bist du verrückt? Är du galen? svarar lägerführern.

– Jag är präst och har inga barn, säger då Maximilian.

Erbjudandet godtas och tillsammans med de övriga i gruppen förs Maximilian till internering, för att svältas till döds i en bunker. Efter nio dagar återstår bara han själv och en annan fånge och de avrättas då med en giftinjektion. 1982 helgonförklarades sedan Maximilian Kolbe av den romersk-katolska kyrkan.

Drygt två år senare förflyttades Tadeusz till lägret Neuengamme utanför Hamburg i Tyskland och därifrån finns också ett mer positivt minne. En natt förstörde Tadeusz medvetet 500 gevärspipor på en gång i fabriken, där han arbetade.

– Det var det bästa jag har gjort! utbrister han och ler.

Tursamt nog vågade inte verkmästaren anmäla honom för händelsen, eftersom han själv då också skulle drabbas. Istället gömde han piporna och lät dem försvinna en efter en i tillverkningen.

För Tadeusz handlar det om ett förändrat livsperspektiv under lägeråren. Han tycker att mänskligheten i dag ägnar sig för mycket åt krig och för lite åt de människor som är fattiga och ifrågasätter varför det ska behöva finnas ett militärt försvar.

För den troende Tadeusz blev de existentiella frågorna särskilt påtagliga när han såg lägervakternas bältesspännen, med texten ”Gud med oss” på tyska.

– Jag trodde på Gud, men ställde mig frågan om hur Gud kunde tillåta det som skedde där. I dag tänker jag att människor kan göra mycket ont och att en del är hjärntvättade. Det sker hela tiden, säger han.

Tadeusz ser i dag främlingsfientliga rörelser i Sverige, men kan inte bli arg eller ledsen för något sådant längre.

– Det är oförstånd, säger han kort.

I Auschwitz kunde inte vakterna se skillnad på fångarna när de var nakna genom att judarna, som var hårdast utsatta, skyddades av de övriga.

– I lägret spelade nationalitet ingen roll, säger Tadeusz.

TEXT OCH BILD: JONAS LINDBERG

För Sigrid Kahle är världen alltid större

Sigrid Kahle 2008. Foto: jonas lindberg

Behövs religion i dag? Det har diplomathustrun, journalisten och författaren Sigrid Kahle funderat mycket över. Få kan lika mycket om världens religioner som hon och hennes svar är ja. För samhörighetens skull, genom historien och över gränserna.

Sigrid Kahle tar emot hemma i sin lägenhet. Omkring oss trängs böcker och konstföremål, det stora flertalet med anknytning till religion. För det är just kring religion och kulturmöten som mycket av hennes liv har kommit att kretsa.

                     

Nu arbetar hon som bäst med andra delen av sin självbiografi, som inleddes med Jag valde mitt liv 2003. Och det går inte en vecka utan att någon hör av sig och undrar när nästa bok kommer.

                     

Trots sina nyligen fyllda 80 år verkar hon inte vilja slå av på takten. Istället beklagar hon att hon bara hinner skriva två pass om vardera fyra timmar om dagen på någon av sina datorer och att hon dessutom ”blir avbruten av livet hela tiden”.  

                     

Vi kommer att prata om religionens betydelse i dag och Sigrid beklagar att intresset för dess frågor verkar vara så svagt.

– Egentligen är jag bara intresserad av människor som verkligen söker. Men vi har det för bra för att verkligen göra allvar av sökandet, när det enda problemet är att man inte har fått löneförhöjning, säger hon.

Ingen av hennes intellektuella vänner säger sig tro på Gud eller ha någon religion. När hon talar med dem är det som om allting börjar med upplysningstiden på 1700-talet.

                     

– Jag har en väldigt stor värld och därför är det naturligt för mig att intressera mig för de stora religionerna. Jag har sett in mot Europa från Mellanöstern och sett hur viktigt Asien har varit för religionernas framväxt. Bibeln har också haft ett enormt inflytande i vår kultur, konstaterar hon.

                     

Ändå bemöts religion ofta fientligt i dag och förknippas med extremism och något föråldrat. Den påstådda konflikten mellan naturvetenskap och religion har hon dock inte mycket förståelse för.

                     

– Naturvetenskapen har alltid varit en del av religionen. Islams tänkare har alltid haft ett naturligt förhållande till naturvetenskapen och har befunnit sig oerhört långt före oss i Europa. Det ryms inom religionernas gränser. Det har aldrig varit någon motsatsställning för mig, säger hon.

                     

Hon är inte heller förtjust i den nya profanhumanismen.

                     

– Jag gillar inte Humanisterna och Sturmark. De har stulit beteckningen humanister. De ska kalla sig ateister. Min far var en bred humanist, däremot. Är de religiösa inte humanister? Vad är de då? frågar hon bestämt.

                     

Pappan H S Nyberg var orientalist och språkvetare och det var genom honom hennes eget stora intresse för religion väcktes. Under 35 år utomlands tillsammans med maken och diplomaten John och genom egen forskning har hon sedan fått en stor kunskap om andra kulturer och religioner, inte minst islam.

                     

– Betraktandet av himlavalvet var ju det som uppväckte tanken på religion, att vi hör samman med alltet. Jag skulle inte kunna leva utan känslan av att det finns något därute. Att man är bunden till något stort. Jag känner också en stor samhörighet med alla som har levat för mig och allt vad de har tänkt, säger Sigrid.

                     

Det är också ett viktigt argument för henne för att religion faktiskt behövs även i vår tid.

                     

– Religionerna vet väldigt mycket om människan, en samlad nedärvd vishet. Skulle man kunna hämta allting ur sig själv? Nej, det tror jag inte, säger hon.

                     

Sigrid ger en bild av en klippa och en flod, som ett sätt att beskriva hur hon tycker att vi ska förhålla oss till detta arv:

                     

– Vi behöver både traditionen och det som rinner vidare, rör sig och förändras. Vi behöver tillämpa det som klippan lär oss på det som sker nu. Religionen behövs. Men religionerna behöver förnyas inifrån. Ordet religio betyder samhörighet och vi behöver insikten om att vi lever i ett större sammanhang. Den får vi kanske inte på något annat sätt. Vi kan också behöva religionen som ett rättesnöre. Om du bara har dig själv som domare kan du ju uppföra dig hur som helst, säger hon.

                     

Ändå är det just det som en del människor anför som argument mot religion, att den ibland föder fiendskap och våld, som om ändamålet helgar medlen.

                     

– Mänskligheten har en utmaning i att överbrygga gränserna. Det finns en kärna som är gemensam för alla. Men vi behöver nytolka den i ljuset av hur världen ser ut i dag. Medmänsklighet är till exempel något som är gemensamt för alla religioner, säger Sigrid.

                     

Det betyder dock inte att hon vill ha en gemensam religion. Snarare ska var och en gräva där hon eller han står.

                     

– Jag är absolut fiende till synkretism. Det finns många som är ytligt toleranta, men vi tänker egentligen inte alls lika på djupet. Däremot kan kärnan, filosofin, livets mening vara väldigt lika, säger hon.

                     

Därför finns det också hopp om att människor av olika tro kan bidra till en bättre värld, trots sina olikheter.

                     

– Om man tillhör en religion har man ju en uppgift i världen. Man ska leva i nuet med sann insikt om allting som händer och känna ansvar för världen nu, säger hon.

Text och bild: jonas lindberg

Har sekulariseringen nått en vändpunkt? Om skolavslutningar och lucia i kyrkan.

Det ska (åter) vara tillåtet med psalmsång och julevangeliet vid skolavslutningar i kyrkan, rapporterar flera massmedier idag. Därtill har SVT lagt sina fem senaste luciafiranden i kyrkor, efter att tidigare oftast ha sänt från (andra typer av) kulturbyggnader. Det är små händelser i sig, men sett i ett större sammanhang kan det vara indikatorer på att en lång period av sekularisering har nått en vändpunkt eller att situationen åtminstone står och väger.

Sekularisering är ett till synes enkelt begrepp. Ju modernare ett samhälle blir desto mindre religiöst förväntas det bli. Religionssociologisk forskning har dock visat att det egentligen är bättre att tala om religiös förändring, eftersom mönstret är mer komplicerat än så. Under ett par decennier har det också talats en hel del om religionens återkomst, inte minst i offentligheten i till synes sekulariserade delar av Västvärlden.

Den kanske viktigaste faktorn bakom denna (eventuella) förändring är globaliseringen, det vill säga det faktum att människor och idéer idag rör sig över landsgränser i allt högre grad, såväl fysiskt som genom massmedier och inte minst då förstås internet. Det skapar en rad nya möjligheter, men också en ökad osäkerhet för många människor. Dels är det en ekonomisk fråga, när tidigare framgångsrika och välbärgade delar av världen som Västeuropa och USA konkurrensutsätts inte minst från Sydostasien och Kina på ett annat sätt än förut och välfärden därmed sätts i gungning. Dels är det en identitetsfråga, där nations- och religionstillhörighet börjar förlora sin förmåga att hålla människor samman.

I min egen forskning kring religion och politik i de nordiska länderna är detta den tydligaste trenden under de två senaste decennierna. Framväxten av högerpopulistiska partier är en central indikator i sig, men politisering av frågor om invandring och religion är smittsam och andra partier glider också lätt med i en liknande värderingsförskjutning. Går vi utanför politiken är på samma sätt Förbundet Humanisternas religionskritik en del av samma fenomen, men med den skillnaden att när högerpopulisterna värnar om folkkyrkan är Humanisterna kritiska också mot den.

Det som nu händer kring kyrkans roll vid skolavslutningar bör kunna ses i ljuset av denna större förändring. Vi kan kalla det en motreaktion mot en del av globaliseringens konsekvenser eller en omförhandling av religionens roll i offentligheten. När SVT har sänt luciafiranden har det under en lång rad år framför allt varit från olika sekulära kulturbyggnader, även om kyrkor också har förekommit. Men då är det intressant att notera att under de senaste fem åren har luciamorgon bara sänts från kyrkor. Det kan förstås ses som en indikator på sekularisering, i betydelsen att det tidigare folkliga firandet numera uppfattas som något mer religiöst av en allmänhet som har allt mindre kunskap om kristen tro och att det därför bör tas om hand av en religiös specialist som Svenska kyrkan. Men det är alltså också möjligt att se det som ett tecken på motsatsen – en längtan till en djupare gemensam identitet genom kyrkan.

I sammanhanget är det förstås viktigt att vara uppmärksam på farorna. Vurmandet om en kulturkristendom kan på samma gång verka främlingsfientligt och därmed gå på tvärs med kristendomens grundidentitet i mänsklig jämlikhet inför Gud.