I biskopsval råder trygghetsprincipen. Oftast.

Det duggar tätt mellan biskopsvalen nu. Först ut var Växjö stift, idag blev det klart i Linköping och innan året är slut vet vi vem som blir ny biskop i Visby. Om man vill se en röd tråd i vilka som till slut får stiftets kallelse kan det mycket väl vara trygghetsprincipen. Åtminstone oftast. 

I Växjö stift har det länge varit slitningar, med en stark konservativ falang. Men det blev inte lättare när Sven Thidevall gjorde sig omöjlig som biskop. I valet av ny biskop var det därför inte förvånande att den egna domprosten Jan-Olof Johansson tog en klar seger. Det var helt enkelt tryggast så, när allting gungade som mest. Det betyder inte att det är något som helst fel på denne hedersman, men säger likväl något om känslorna bland de röstberättigade, tror jag.

Dagens val i Linköpings stift är förstås inte lika uppenbart, men att stiftet för tredje gången i rad väljer en Martin är inte bara komiskt. Martin Modéus, som vann, framstod också som det tryggare valet av de två, som återstod till sist. Han är sju år äldre och heterosexuell. Det förändrar naturligtvis inte det faktum att han förmodligen kommer att bli en bra biskop. Men vad säger valet om de som röstar, kan man ändå undra?

Stockholms stift förra året då? ropar man genast. Ja, visst. En öppet homosexuell kvinna verkar radikalt. Men i praktiken har Eva Brunne egentligen nu senast bara rört sig från ett tjänsterum till ett annat på stiftskansliet, från att vara stiftsprost till att vara biskop. Och visst finns det tydliga skillnader i framtoning mellan henne och företrädaren Caroline Krook, men samtidigt också en hel del likheter. Hon var helt enkelt ett tryggt val, för många.

Nej, då är det egentligen bara Härnösands stift, som har vågat något. För kontrasten är stor mellan Tuulikki Koivunen Bylund och hennes företrädare Tony Gullbrandzén (i salig åminnelse). Och jag tror och hoppas att ingen har behövt ångra det under det gångna året, för jag vet av erfarenhet att hon är en mycket god chef.

Så då återstår alltså ett val av årets tre och hur går det där? Jag borde förstås sticka ut hakan och peka ut den troliga vinnaren bland de fem finalisterna. Min gissning är att Visby inte är ett modigt stift heller, men den som lever får se vem det i så fall leder valet till.

Säger detta något om Svenska kyrkan som helhet? Ja, det är väl ingen slump att en av våra favoritpsalmer börjar med orden ”Tryggare kan ingen vara …”.