F*ck logic! Om kreativiteten som vetenskaplig metod.

Vad var det som gjorde att Leonardo da Vinci betraktas som universalgeni? Jag tror att det i grund och botten handlade om hans förmåga att kombinera logik och kreativitet. Det gjorde nämligen både hans fresker och hans uppfinningar mycket bättre än de annars skulle ha varit. Frågan är när svenskt universitetsväsen ska komma till samma insikt?

Som doktorand går jag nu en kurs i vetenskaplig metod, vilket innebär en hel del statistik, men snart också metoder för diskursanalys. Det är bra redskap för alla som vill syssla med samhällsvetenskap, men jag har ändå en invändning. Det som lärs ut som metod handlar i grund och botten enbart om logik och jag tror att framgångsrikt vetenskapligt arbete också behöver ett stort mått av kreativitet. Dessutom tror jag att det är något som går att lära ut, på samma vis som logiska metoder går att lära ut.

När man, som jag, har formelfobi är det inte alldeles enkelt att ta sig igenom en statistikkurs. Men i lunchpausen på den senaste föreläsningen hittade jag då tröst i en bok, som jag fann på biblioteket: Fuck logic 2. Konsten att tänka oklokt och få mer pang för pengarna av Per Robert Öhlin. Det är en bok i kreativ marknadsföring, men metoderna i den går förmodligen att använda på betydligt fler områden i livet. Dessutom noterade jag nöjt att den är kursbok på någon, för mig, okänd utbildning, vilket tyder på att det åtminstone någonstans i universitetsvärlden finns insikter om att det går att arbeta metodiskt med kreativitet.

Till bokens grundläggande påståenden hör följande: ”Lek först och tänk rationellt sedan. För det kan ju faktiskt hända att din lek resulterar i något nytt, som logiken inte kan komma fram till på egen hand.” Det låter förstås kanske inte så märkvärdigt, när det presenteras såhär kortfattat, men jag tror att det skulle vara revolutionerande, om det (i mer utvecklad form) skulle användas metodiskt inom såväl natur- som samhällsvetenskap.

Hur var det förresten med en av historiens andra stora vetenskapsmän, Arkimedes? Enligt legenden bad kung Hieron av Syrakusa honom att mäta guldhalten i en krona. Svaret fick han, oväntat, när han satte sig i badet och såg vattnet stiga i badkaret och plötsligt insåg hur han skulle kunna mäta volym. Han ska då ha sprungit naken genom stadens gator, ropandes Εὕρηκα (Heureka), jag har funnit det! Upptäckten var förstås inte slumpartad, trots att det kan tyckas så. Snarare handlade det om att Arkimedes undermedvetna, intuitionen, gjorde en viktig del av arbetet. Precis som det förmodligen har gjort vid mängder av andra viktiga insikter och upptäckter genom historien. Och tänk så mycket mer vi skulle veta, om vi kunde arbeta med det på ett metodiskt sätt.

Så, fuck logic. Men love logic också. Både och behövs.