Alma Kirlic beskriver i sin krönika i UNT 6 april om debatten kring nyligen etablerade svenska otrohetssajter. Hon ställer sig frågan hur rimligt det är att ha en förväntan på att företag ska ha ett ansvar för moralisk riktighet i kundernas handlingar. Det är i grund och botten en stor fråga om vilken rätt vi över huvud taget har att ha synpunkter på andras moraliska beteenden. Men oavsett vad vi svarar på den frågan är det ett faktum att vi har sådana synpunkter i vårt samhälle.
Det handlar ofta i grunden om vad som uppenbarligen är skadligt för någon annan. Därför får vi hela tiden uppmaningar om att exempelvis försöka leva så miljövänligt som möjligt. Vi tycker därför inte heller i gemen att det är okej att ett företag beter sig annorlunda på den punkten. För ett företag är inte opersonligt, varken i juridisk eller moralisk mening. Bakom fasaden finns alltid människor, som bär ett ansvar för vad som sker i företagets namn.
Här handlar det om otrohet, men låt oss tänka oss att det istället hade handlat om suicid, alltså självmord. Häromdagen lyssnade jag till en föreläsning med journalisten Alfred Skogberg, som nu arbetar med en bok just om detta ämne. Han berättade om en svensk sajt, där besökarna får alla tänkbara tips i hur de ska göra för att kunna ta livet av sig. På frågan om han kunde tänka sig lagstiftning mot en sådan sajt svarade han ja, med hänvisning till att så redan hade skett i Australien.
Men varför skulle en sådan sajt vara farlig? Kan utgivaren av den anses ha ett moraliskt ansvar för om människor faktiskt tar till sig tipsen och avslutar sitt liv? Frågan är inte bara hypotetisk, eftersom det bevisligen finns fall där människor har besökt sajten innan de sedan har begått suicid, med en ovanlig metod, som beskrivs just där.
Enligt Alfred Skogberg finns det mycket tydliga samband mellan tillgången på redskap för och information om självmord. Finns det tillgång till vapen eller tabletter, är det dålig säkerhet vid broar, ja, då ökar också antalet självmord. Därför blir den här typen av sajt en stor fara. Det är inte så enkelt som att säga att det är upp till var och en om han eller hon vill ta livet av sig, när det i praktiken snarare handlar om människor som desperat ropar på hjälp.
Jag menar att det är fullt möjligt att tänka på motsvarande sätt om en otrohetssajt. Ju lättare det är att hoppa över skaklarna, desto fler kommer att göra det. Tillfället gör tjuven, som bekant.
Men är det moraliskt förkastligt? Ja, det är en fråga för var och en att ta ställning till, men faktum är att den förmodade njutningen bara är ena sidan av myntet. Andra sidan handlar om förstörda relationer, som kanske hade haft större överlevnadschans om inte otroheten hade varit. Och det är ett stort samhällsproblem, på alla fronter. Inte minst för de barn, som drabbas av att föräldrarna går skilda vägar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.