Religionspsykologen Maria Liljas Stålhandske forskar kring kvinnors erfarenhet av att ha genomgått en abort och i vilken mån och på vilket sätt det väcker existentiella frågor hos dem. Det mest slående är hur kvinnorna möts väl på ett fysiskt medicinskt plan, medan många av dem upplever att deras psykologiska och andliga behov inte uppmärksammas. För många ställer nämligen aborten frågor om liv, död, människovärde och skuld.
Jag deltog häromdagen i ett seminarium vid Uppsala universitet, där Maria Liljas Stålhandske presenterade sin forskning i form av två artiklar kring abort och existentiella frågor. Den senaste är än så länge opublicerad och därför kan jag tyvärr inte gå in på detaljerna i den här. Men den visar på kvantitativ väg liknande resultat som den första artikeln, som bygger på 24 djupintervjuer. Där berättar exempelvis en kvinna om hur hennes tveksamhet inför abort mer eller mindre nonchalerades med motiveringen att hon skulle tänka på sin framtid istället. En annan kvinna talar om hur hon i efterhand bad sitt foster om förlåtelse för aborten och så vidare.
Kvinnorna i undersökningen berättar om hur vårdpersonal undviker att använda ordet foster och att all deras omsorg ligger på ett fysiskt plan. En del av de intervjuade tycker att det är skönt att det går till på det sättet, medan andra upplever att de egna känslorna stängs ute och att de därmed inte får en riktig chans att bearbeta det som sker. Den bilden kan förstås förstärkas av att abort i allmänhet är ett ämne som människor vanligtvis undviker att tala med varandra om.
Kvinnorna erbjöds alla samtal med en kurator i samband med aborten, men en del av dem tackade nej, för att sedan upptäcka i efterhand att de hade behövt det och att det därför blir svårt att gå vidare. Maria Liljas Stålhandske rekommenderar därför att vårdpersonalen vidareutbildas i dessa frågor och att de tränar upp en ökad känslighet för denna typ av behov hos patienterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.