Religionens roll i politiken är att visa på samhällets kärnvärden. Reaktioner på Eva Brunnes predikan vid riksmötets öppnande förra året.

[Essä publicerad i Kyrkans tidning 13 oktober 2011]

Det finns en utbredd föreställning om att religion och politik är en farlig kombination och i första hand är det nog religionen som anses utgöra den tändande gnistan. Därför var också biskop Eva Brunnes predikan vid riksmötets öppnande förra året en intressant värdemätare på hur dessa två storheter trots allt kan samsas och i så fall inom vilka ramar. I ett vidare perspektiv handlar det om frågan om religionens plats i offentligheten, respektive som privatsak.

När riksmötet öppnades 15 september i år protesterade såväl Sverigedemokraterna som den kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson mot att en imam och en rabbin skulle medverka i den inledande gudstjänsten i Storkyrkan, men det blev dock inte samma dramatik som året innan.

Då liksom nu fylldes kyrkan av omkring tusen deltagare, däribland kungaparet, på inbjudan av Stockholms domkyrkoförsamling. Och liksom skolavslutningar i kyrkan ifrågasätts höjs ibland också röster mot att Sveriges riksdag inleder sitt verksamhetsår, om än på frivillig grund, i en kristen helgedom. Staten och Svenska kyrkan gick, som bekant, formellt skilda vägar tio år tidigare. Det i sig väcker frågor om religionens kvardröjande eller kanske förnyade roll på den offentliga arenan.

Just detta tillfälle blev speciellt. Redan på förhand var det massmediala intresset större än annars, med anledning av att Sverigedemokraterna ett par veckor tidigare hade blivit invalda i riksdagen. Och i samband med biskop Eva Brunnes predikan kom den tändande gnistan. Hon talade om främlingsfientlighet och refererade då bland annat till en demonstration på Sergels torg kvällen innan. De flesta av de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna reste sig då i protest och tågade ut ur kyrkan.

Men det är ändå reaktionerna efteråt som är det mest intressanta. Ett trettiotal ledarskribenter kommenterade händelsen och ingen av dessa tycks se något problem i ämnesvalet som sådant, utan uppmuntrar det snarast i flera fall. Dessutom kritiseras såväl kungen som statsministern i ett par ledare, för att inte på motsvarande sätt ha tagit upp denna aktuella fråga i sina respektive tal. Predikan sägs bland annat uttrycka svensk värdegrund eller till och med svenskt evangelium.

Men reaktionerna innehåller också kritik och den handlar om gränsdragningen mot partipolitik. Sverigedemokraterna nämns förvisso inte i predikan, men referensen till en demonstration arrangerad av vänsterorganisationer uppfattar såväl flera ledarskribenter som debattörer och politiska företrädare i intervjuer som ett snedsteg.

I ett vidare perspektiv handlar diskussionen här om religionens plats och roll i offentligheten. Västeuropa är starkt präglat av synen på religionen som en privatsak, med rötter i Upplysningen och nationalismen. När förnuftet gjordes till norm i samhället beskrevs ofta religionen som dess motsats. Därtill kan relationen mellan kyrka och stat ses i termer av en maktkamp, där de framväxande nationalstaterna arbetade för att förskjuta religionens roll till den privata sfären. Bilden av religionen som något hotfullt kan mycket väl antas ha sitt ursprung i den processen. En empirisk undersökning av professorn i religionshistoria Mattias Gardell, på uppdrag av Försvarsmakten, tycks dessutom kunna visa att religion inte alls kan anses orsaka krig i den omfattning, som ofta anges som skäl till religionens farlighet.

Den spansk-amerikanska professorn i religionssociologi José Casanova hör till dem som tydligast har kritiserat definitionen av religionen som en privatsak, bland annat i boken Public Religions in the Modern World (1994). Han skriver där att det pågår vad han kallar en deprivatisering av religionen i världen, där den blir allt mer synlig på arenor som massmedier och politik. Ryktena om dess död skulle därmed vara betydligt överdrivna, för att nu travestera Mark Twain.

Enligt José Casanova söker också de stora nationalkyrkorna, vare sig de är katolska, lutherska eller något annat, en ny roll, när de inte längre är en del av staten och dess makt. Det är en roll som en av många röster i det civila samhället, som handlar om att försöka vara en integrerande normativ kraft. Kyrkans uppgift är, enligt Casanova, att skapa reflektion kring statens och marknadens normer och att arbeta för det gemensamma goda genom att ifrågasätta individualismen, när den går för långt.

Teorin tycks bland annat få stöd i undersökningen Religion 2008, vars resultat publicerades förra året i boken Religion i dagens Norge. Mellon sekularisering og sakralisering (Botvar & Schmidt). Där ställdes bland annat frågan om hur människor ser på biskopars och andra religiösa ledares deltagande i debatter kring värdegrundsfrågor som fattigdom, miljö och fred. Av de svarande var 63 procent positiva till det. På en liknande fråga om religiösa ledares påverkan i politiska val blev däremot reaktionen tydligt negativ.

Så tycks alltså också vara fallet med biskop Eva Brunnes predikan vid riksmötets öppnande. Kyrkan får där ett tydligt stöd för uppgiften som integrerande normativ kraft, med Casanovas terminologi, samtidigt som det också där görs en gränsdragning mot det som anses vara partipolitik. Och i detta beskriver sig Eva Brunne i sin predikan som ”en väljare”, vilket mycket tydligt bör kunna uppfattas som att kyrkan genom henne nu söker sin roll som en del av det civila samhället.

Men det finns också kvardröjande frågor, som något så grundläggande som vad religion är, som religionsvetare och andra ständigt brottas med. Émile Durkheim, en av sociologins klassiker, skriver till exempel att ”idén om samhället är religionens själ”, vilket pekar på att religion och politik har tydligt gemensamma intressen och kanske till och med gemensamma mål. Men frågorna handlar också om vad politik är eller bör vara. Kan religionen uteslutas ur det politiska samtalet i ett samhälle som beskriver sig som demokratiskt? Gör åtskillnader mellan religion och (parti)politik att det sätts upp onödiga gränser, som försämrar möjligheten till konstruktiva samtal?

Samtalet behöver alltså fortsätta och lär så ske bland annat på Svenska kyrkans egna forskardagar 12-13 oktober, där temat passande nog är religionens offentlighet och där relationen religion och politik kommer att belysas på ett särskilt sätt.