Facebook är vårt virtuella bytorg

Under förra veckan skrev jag tre texter på UNT:s Humaniorablogg:

Vi speglar oss genom Gilla-knappen

För en forskare känns det förstås tryggast att hålla sig inom sitt specialområde, i mitt fall religion och politik. Men jag ska ändå här göra ett försök att se vad som händer om jag sätter på mig mina religionssociologiska glasögon och tittar på ett helt annat område än de jag brukar syssla med.

Hur är det till exempel med fenomenet Facebook, som så många redan har ägnat stora och djupa analyser? I år väntas det nå en miljard medlemmar och är därmed snart i storlek med världens näst största land Indien. Vi kan se att det till exempel är populärast i små länder och ofta på öar som Island. Och det är kanske inte så överraskande att människor där är extra angelägna om att få kontakt med omvärlden. I övrigt uppskattas Facebook framför allt i länder med god dator- och internettillgång och bland människor i åldrarna 18 till 35 år.

Företaget Facebook vet sedan förstås oändligt mycket mer än så om sina användare, men det är dyrbara affärshemligheter som få har tillgång till. När jag nu, utifrån mitt perspektiv, ska försöka förklara Facebooks popularitet får det därför baseras på mer allmänna kunskaper om människors samspel med varandra. Trots att det handlar om ett globalt fenomen är det till exempel inte självklart att det fyller precis samma behov överallt. Här kommer jag i första hand att försöka se på Facebook med svenska ögon.

Min första hypotes handlar om det i mitt tycke mest uppenbara: behovet av bekräftelse. Det är tummen upp, gilla-knappen. Varje gång jag skriver min statusuppdatering hoppas jag att någon klickar sitt gillande eller ger en uppmuntrande kommentar. Och jag är sannolikt inte ensam om det.

Det finns nämligen en existentiell ensamhet i vår tid som inte har funnits på samma sätt tidigare i historien. För våra förfäder var valmöjligheterna i livet ofta små. Genom kulturell kloning blev pappa lik sin pappa och mamma sin mamma. Det fanns ett färdigt mönster att följa när det gällde yrke, make eller maka, en plats att bo på och en gud att tro på.

När vi idag förväntas upptäcka och forma det som är vårt eget jag blir behovet av bekräftelse stort. Vi behöver någon eller något att spegla oss i för att kunna se hur vi egentligen ser ut. Och det kan Facebook ge oss.

Facebookfamiljen gör oss till delar av en större gemenskap

Låt mig fortsätta på samma väg som i förra bloggposten, där min första hypotes om Facebooks popularitet handlade om behovet av bekräftelse i den existentiella ensamhet som många av oss idag kan känna. 

När vi idag talar om nätverk handlar det inte bara om hur mycket lättare tekniken har gjort våra kommunikationer. Rent tekniskt är det idag ju möjligt att nå vem som helst var som helst i världen när som helst, som om vi alla hade tillgång till CIA:s hela spionarsenal. Åtminstone i teorin. Men i grund och botten handlar det ändå om drivkraften att få kontakt med andra, inte bara för att bli speglad, utan också för deras kunskap och för att kunna få vara en del av en större gemenskap. Där vi historiskt har högaktat den äldre generationen för deras livsvisdom och erfarenheter söker vi idag mer på tvären bland jämnåriga.

I de flesta andra länder är (fortfarande) familje- och släktbanden långt mycket viktigare än hos oss, trots att de äldre inte längre har samma starka ställning där heller. Relationerna blir grunden för ett socialt skyddsnät, som vi svenskar inte har lika stort behov av genom det sätt som vårt samhälle är uppbyggt. 

Till bilden av Sverige gentemot andra länder i världen hör därtill att vi har en så hög andel som 46 procent ensamhushåll (58 procent i Stockholm) och att vi bor i ett glest befolkat land. Många av oss flyttar därtill långa sträckor för att hitta utbildning och arbete som passar oss, vilket försvagar kontakten med våra rötter. Att man lever ensam måste naturligtvis inte innebära att man känner sig ensam. Men den som både bor ensam och känner sig ensam lever i genomsnitt ett kortare liv och mår sämre än andra. 

En grundförklaring kan vara att vi svenskar kan beskrivas som individualister till ytterlighet internationellt sett, trots att vi på samma gång också när många kollektiva värden genom vårt förenings- och samhällsliv. Men det är kanske just i den traditionen Facebook hamnar i Sverige. Behovet av att organisera oss individualister. 

För även om vi vill vara de vi är på våra egna villkor har vi fortfarande ett stort behov av andra människors kunskap, erfarenheter och allt annat som både nära och fjära relationer ger oss. Till vår tids många varianter på familjebildningar kan därför också förslagsvis Facebook-familjen läggas.

Facebook är vårt virtuella bytorg

Jag har skrivit om Facebook som källa till bekräftelse och om behovet av nätverk i en tid när många bor i ensamhushåll och familjer och släkt inte är lika viktiga för oss som i en del andra länder. Här kommer jag nu till min tredje och sista hypotes om Facebooks popularitet.

Ibland framhävs anonymiteten på nätet som en av dess viktigaste egenskaper. Men dagstidningar på nätet har sedan en tid tillbaka tröttnat på anonyma kommentatorer och tar i många fall nu hjälp av Facebook-inloggning, för att få människor att stå för sina åsikter. Och jag tror att många av oss andra också börjar tröttna på mycket av den ansiktslöshet vi möter på andra platser på nätet, därav Facebooks enorma tillväxt.

Tuulikki Koivunen Bylund, biskop i Härnösands stift, liknade en gång Facebook vid bygatan eller -torget. Det är platsen där vi möter andra och småpratar om väder och vind. Det är också platsen där vi känner igen dem vi möter. Faktum är att det är på väg att bli en sorts innanhav i den oändliga internetoceanen, där allt fler ärenden går att sköta. Där kan du sköta kontakten med din förening, kyrka, företagen du är kund hos och så vidare. Där kan du diskutera och debattera i olika forum, där alla går att identifiera. Liknelsen med bytorget eller -gatan blir därmed än mer träffsäker. 

Det betyder inte att Facebook därmed är tryggheten själv i alla avseenden. Företaget har släppt igenom oseriösa annonsörer, som lurar på människor dyra tester i tron att de var gratis. Men ett företag som är mån om sina kunder eller ”varor” (och det är ju precis vad Facebook-användare är i första hand) inser förhoppningsvis snart att sådant måste undvikas till varje pris. 

Visst finns det goda sidor med anonymitet. Det vet präster med tystnadsplikt eller journalister, som kan behöva skydda källor för att kunna avslöja missförhållanden i samhället. Men jag tror att i de flesta fall är anonymitet liktydigt med ansiktslöshet, regression och ansvarslöshet. På Facebook förväntas du stå för vem du är och det tror jag är en viktig del av dess dragningskraft. Det ger en trygghet som inte är lika självklar på de anonymare delarna av nätet.