tisdag 5 mars 2013

Nyanserna hjälper mig att vara i rörelse


[Kulturkrönika i Budbäraren februari 2013]
För en tid sedan fick jag lyssna till Jan von Bondsdorff, professor i konstvetenskap här i Uppsala. På sjungande finlandssvenska talade han om ljusets betydelse och hävdade att det finns tre sorters ljus: det fysikaliska, det metafysiska och ljuset som bildkonvention. Om någon har behärskat dem alla var det förmodligen vetenskapsmannen, konstnären och renässansmänniskan Leonardo da Vinci. Jag minns fortfarande hur jag och andra turister försökte urskilja hans berömda nattvardsfresk i halvmörker och bland byggnadsställningar i klostret Santa Maria delle Grazie i Milano under en tågluff i början av 90-talet. Jag kan bara hoppas att den har fått en värdigare inramning idag.

Jan von Bondsdorff gav andra exempel på ljusets mästare, som Caravaggio, som tvärt emot sin samtids konventioner målade Matteus kallelse i en sorts realistiskt källarljus, med kraftiga skuggor. Den nordiska skolan med konstnärer som Zorn och Krøyer lyckades också fånga ett särskilt varmt och mjukt naturljus i lövverk och vattenspeglingar.

Vid samma föreläsning fick vi även lyssna till en lektor i fysik. I hans version försvann dock alla ljusets nyanser. Istället mättes jordens ålder ut med exakt precision, liksom ljusets hastighet och räta vinklar via speglar och prismor. I mina ögon föll därför intresset fort. Där fanns det till synes inget kvar mellan raderna.

Jag vet dock att det kan vara annorlunda. Professorn i teoretisk astrofysik, Bengt Gustafsson, kan konsten att utmana sina åhörares tankar genom att peka på att förmodat självklara lagar som gravitationskraften egentligen är fel. Så uppenbaras det att det till synes bergfasta många gånger också är något flytande och nyansrikt, som väntar på att upptäckas vidare.

Den tredje sortens ljus var alltså det metafysiska och där finns det exempel på både nyansrikedom och räta vinklar. Kanske handlar det om var vi placerar vår trygghet. I det säkra och enkla finns det en tendens till att vi litar mer på vår egen förmåga att fånga in och hålla kvar ljuset. Där ovissheten bara är en fiende, istället för någon att tjusas av. När tron och det teologiska ljuset får innehålla fina strimmor och starka kontraster finns däremot en annan spänning kvar. Den som aldrig blir riktigt stabil, utan hela tiden gäckar en smula och tvingar oss att vara i rörelse.

Under perioder av mitt liv har Bibeln varit svår att läsa, just för att jag helst har velat väja för det misshagliga. Mitt bland allt det vackra och starka finns ju också en hel del svärta i skrymslen och vrår. Men kanske är det just det, som gör berättelserna levande. Att hatet och vreden ryms, precis som tryggheten och ömheten. Och att Gud på något vis hittar vägen genom den labyrinten och kommer ut i ett förklarande ljus på andra sidan. Just därför tycker jag om en berättelse som den om när Jesus rensar Jerusalems tempel från försäljare. Den skaver och utmanar min bild av söte Jesus och gör mig förundrad och utmanad. Den hjälper mig att försöka fortsätta vara i rörelse.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar