[Artikel publicerad på UNT
Debatt]
”Det
stora problemet för kyrkovalet är brist på konfliktlinjer”. Det skriver Marie
Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, på sin blogg Vänstra
stranden. Den förmodade utgångspunkten är att politik i grunden är konflikt
och om det saknas en sådan upplevs det inte som intressant. Kanske skulle kyrkovalet
därmed inte ens kunna definieras som politik, kan man tillägga. Marie Demker
menar sedan att de olika grupperna i kyrkovalet, i brist på konfliktlinjer,
ägnar sig åt att diskutera vilka grupper, som ska få delta i valet eller ej.
Det finns,
som jag ser det, två problem med hennes resonemang. Det första handlar om
definitionen av konfliktlinjer (Lipset och Rokkan 1967). I kyrkovalet är det
inte relevant att tala om en vänster-högerskala exempelvis i termer av arbete
kontra kapital. Här är det istället intressant att jämföra med gruppen
”religiösa väljare”, som ofta rör sig på tvärs över denna skala, därför att de
egna värderingarna inte ryms inom de traditionella konfliktlinjerna (Hagevi
2011), vilket kan säga något om kyrkopolitikens karaktär också.
Den
konfliktlinje som finns här handlar istället om kyrkosyn, vilket är något mer
djupgående än Marie Demker vill göra det till. Här är grundfrågan om Svenska
kyrkan ska styras som majoriteten av protestantiska kyrkor runt om i världen
eller leva kvar i ett statskyrkosystem, där de få återstående banden till
staten ska motivera partipolitisering. I dagsläget är det bara tre
riksdagspartier, som förespråkar den senare linjen: Centern, Socialdemokraterna
och Sverigedemokraterna. Men övriga partier tycks fortfarande stå och tveka,
med nära band till till synes oberoende grupper. Kvar finns tre större helt
oberoende grupper: POSK Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Frimodig kyrka
och Öppen kyrka.
Det andra
problemet handlar om konfliktens förmodade nödvändighet i sig. Om vi för en
stund bortser från konfliktlinjen kring kyrkosyn och därtill de nationalistiska
anspråk, som Sverigedemokraterna vill lägga på kyrkan, kan det framstå som om
övriga grupper är eniga i mångt och mycket. Och skilda åsikter i vissa sakfrågor
blir sällan tillräckligt stora för att engagera andra än de mest initierade.
Det gör dem inte på något vis oviktiga, men lockar dessvärre inte medlemmar
vill valurnorna.
Men engagemang
måste naturligtvis inte drivas av konflikt. I en nyligen presenterad
Sifo-undersökning sa 49 procent av de tillfrågade att de har en positiv attityd
till Svenska kyrkan, 25 procent en negativ och resten var mer osäkra på sin
åsikt. I den stora gruppen positiva borde det finnas fler än de omkring 15
procent, som hittills har valt att rösta i kyrkovalet. För att rösta är att
visa sin positiva inställning också i praktisk handling. Det är att säga att
man tror att kyrkan kan fortsätta vara viktig både i ens eget och i andras liv,
bara den får rätt förutsättningar. Kyrkans förtroendevalda är nämligen en
viktig faktor, när det gäller att fördela budgetresurser och formulera
riktlinjer för var kyrkan ska lägga kraften och det påverkar i slutändan också
om det blir ett bra dop, en bra vigsel eller begravning eller var mötet med
kyrkan nu sker. Och där kan varje medlem också vara delaktig genom att gå till
sin vallokal nu på söndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.