Har sekulariseringen nått en vändpunkt? Om skolavslutningar och lucia i kyrkan.

Det ska (åter) vara tillåtet med psalmsång och julevangeliet vid skolavslutningar i kyrkan, rapporterar flera massmedier idag. Därtill har SVT lagt sina fem senaste luciafiranden i kyrkor, efter att tidigare oftast ha sänt från (andra typer av) kulturbyggnader. Det är små händelser i sig, men sett i ett större sammanhang kan det vara indikatorer på att en lång period av sekularisering har nått en vändpunkt eller att situationen åtminstone står och väger.

Sekularisering är ett till synes enkelt begrepp. Ju modernare ett samhälle blir desto mindre religiöst förväntas det bli. Religionssociologisk forskning har dock visat att det egentligen är bättre att tala om religiös förändring, eftersom mönstret är mer komplicerat än så. Under ett par decennier har det också talats en hel del om religionens återkomst, inte minst i offentligheten i till synes sekulariserade delar av Västvärlden.

Den kanske viktigaste faktorn bakom denna (eventuella) förändring är globaliseringen, det vill säga det faktum att människor och idéer idag rör sig över landsgränser i allt högre grad, såväl fysiskt som genom massmedier och inte minst då förstås internet. Det skapar en rad nya möjligheter, men också en ökad osäkerhet för många människor. Dels är det en ekonomisk fråga, när tidigare framgångsrika och välbärgade delar av världen som Västeuropa och USA konkurrensutsätts inte minst från Sydostasien och Kina på ett annat sätt än förut och välfärden därmed sätts i gungning. Dels är det en identitetsfråga, där nations- och religionstillhörighet börjar förlora sin förmåga att hålla människor samman.

I min egen forskning kring religion och politik i de nordiska länderna är detta den tydligaste trenden under de två senaste decennierna. Framväxten av högerpopulistiska partier är en central indikator i sig, men politisering av frågor om invandring och religion är smittsam och andra partier glider också lätt med i en liknande värderingsförskjutning. Går vi utanför politiken är på samma sätt Förbundet Humanisternas religionskritik en del av samma fenomen, men med den skillnaden att när högerpopulisterna värnar om folkkyrkan är Humanisterna kritiska också mot den.

Det som nu händer kring kyrkans roll vid skolavslutningar bör kunna ses i ljuset av denna större förändring. Vi kan kalla det en motreaktion mot en del av globaliseringens konsekvenser eller en omförhandling av religionens roll i offentligheten. När SVT har sänt luciafiranden har det under en lång rad år framför allt varit från olika sekulära kulturbyggnader, även om kyrkor också har förekommit. Men då är det intressant att notera att under de senaste fem åren har luciamorgon bara sänts från kyrkor. Det kan förstås ses som en indikator på sekularisering, i betydelsen att det tidigare folkliga firandet numera uppfattas som något mer religiöst av en allmänhet som har allt mindre kunskap om kristen tro och att det därför bör tas om hand av en religiös specialist som Svenska kyrkan. Men det är alltså också möjligt att se det som ett tecken på motsatsen – en längtan till en djupare gemensam identitet genom kyrkan.

I sammanhanget är det förstås viktigt att vara uppmärksam på farorna. Vurmandet om en kulturkristendom kan på samma gång verka främlingsfientligt och därmed gå på tvärs med kristendomens grundidentitet i mänsklig jämlikhet inför Gud.