Analys av kyrkovalet del 1: Är det många som röstar eller inte?

[Publicerad på Humaniorabloggen på unt.se]
Igår var det val i Svenska kyrkan, det val som ofta får gå under namnet ”det glömda valet”. Det är också ett val, som brukar sägas sakna demokratisk legitimitet på grund av den låga andelen röstande. Men det beror förstås på vad man jämför med.

Igår var det 12,7 procent av medlemmarna som deltog i kyrkovalet och jämfört med ett riksdagsval är det förstås en väldigt låg siffra. Men förmodligen är det mer relevant att jämföra med någon annan medlemsorganisation. Här i Uppsala ligger det till exempel nära till hands att jämföra med kårvalet vid universitetet, där andelen röstande steg till 11,2 procent förra året. Sett i det ljuset är siffran för kyrkovalet snarare alltså alldeles normal.

Andelen röstande har ibland också använts, som ett av flera sätt att peka på hur stödet för Svenska kyrkan har försvagats över tid. I fallet med kyrkovalet finns visserligen de tendenserna också, men inte så tydligt som man kan tro. Sedan kyrkofullmäktige infördes 1930 och därmed den typ av kyrkoval, som vi har idag, har andelen röstande som högst varit 23,9 procent (1934). Redan 1970 låg motsvarande siffra på 11,9 procent, det vill säga samma siffra som vid kyrkovalet 2009. Förändringen över tid är alltså inte så stor som det är lätt att tro.

Från många håll i landet rapporterades det under gårdagen också om långa köer utanför vallokalerna. I slutändan har det visat sig att det genomsnittliga valdeltagandet ökade försiktigt från 11,9 till 12,7 procent. På många håll har en mobilisering mot Sverigedemokraterna lyfts fram som trolig förklaring. Men är det en ökning egentligen? En andel är förstås relativ till helheten och i det här fallet minskar helheten, det vill säga antalet medlemmar i Svenska kyrkan, med omkring en procent om året. Från kyrkans egna undersökningar vet vi att lågt engagemang är det viktigaste skälet till utträden ur kyrkan och därför är det rimligt att den gruppen inte heller har röstat i kyrkovalet i någon högre utsträckning. Med andra ord skulle vi på sikt kunna se allt högre andel röstande i kyrkovalet, oavsett om Sverigedemokraterna deltar eller inte, utan att det därmed betyder att engagemanget faktiskt har ökat.

Imorgon följer en analys av själva valresultatet här.

Vad säger valsedlarna till kyrkovalet om grupperna som ställer upp?

Valsedlarna till kyrkovalet innehåller inte bara namn på kandidaterna, utan också ofta uppgifter som yrke och ålder på dessa. Därigenom kan vi också utläsa något om vad grupperna som helhet representerar.

I det här exemplet har jag valt de nomineringsgrupper (”partier”), som ställer upp i valet till kyrkofullmäktige i Uppsala. Alla grupper skriver inte ut ålder och yrke, men eftersom jag känner till många av kandidaterna här kan jag ändå säga något om dem. Jag sammanfattar först resultaten och redovisar till sist en tabell med samtliga resultat.

Kyrklig anställning

Ett vanlig påstående i kyrkoval är att partipolitiskt obundna grupper mest består av kyrkligt anställda och därmed inte anses representera den stora gruppen medlemmar. Men bland de tio första kandidaterna (det vill säga de som har störst chans att faktiskt bli valda) är det faktiskt inga större skillnader mellan nomineringsgrupperna. Jag har här definierat kyrkligt anställda i vid bemärkelse och räknat in pensionerade medarbetare också. De två partipolitiskt obundna grupperna POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) och Öppen kyrka har visserligen flest sådana (4), med det finns kyrkligt anställda i de flesta grupperna. Det gäller såväl Socialdemokraterna som Öppen kyrka, som båda ibland försöker göra en poäng av att de vill representera andra än just de anställda. När det gäller yrken i övrigt kan vi konstatera att det är mest akademiker på listorna (i de fall det står angivet), vilket eventuellt säger något om i vilka samhällsgrupper kyrkan har tydligare stöd. Det bör dock noteras i sammanhanget att Socialdemokraterna inte har angett yrken på sina kandidater, vilket kanske delvis hade gett en annan bild. Till sist kan det konstateras att det sannolikt är attraktivt för grupper i kyrkovalet att ha kyrkligt anställda på sina listor, eftersom det är en grupp personer som är kända av målgruppen och som därför kan dra till sig röster. Själv blev jag inkryssad vid kyrkovalet 2009, som ett exempel på detta. 

Ålder

En annan faktor, som det är relativt enkelt att utläsa av valsedlarna är ålder, som finns med på hälften av listorna. Vi kan då konstatera att den genomsnittliga kandidaten är i (övre) medelåldern. Om man däremot gör samma beräkning på samtliga kandidater på listorna blir skillnaderna större, då det visar sig att Socialdemokrater och Borgerligt alternativ (tidigare Moderaterna) har en tydligt högre medelålder och att de de tre partipolitiskt obundna grupperna POSK, Frimodig kyrka och Öppen kyrka har något lägre. Frimodig kyrka flest yngre (25-35 år) kandidater, vilket är intressant med tanke på att de står för en mer värdekonservativ ideologi.

Kön

Nomineringsgrupperna har överlag en jämn könsfördelning bland sina tio första kandidater. Den grupp, som sticker ut tydligast är POSK, där åtta av tio är kvinnor, vilket kan tänkas återspegla relativt väl hur det ser ut bland kyrkligt aktiva personer i församlingarna, vilket också är POSK:s rekryteringsbas.

	Kyrklig anställning (av 10 första)	Snittålder (av 10 första)	Andel kvinnor (av 10 första)
Borgerligt alternativ	2 st	58 år	40%
Centern	3 st	?	40%
Fria liberaler i Svenska kyrkan	1 st?	?	50%
Frimodig kyrka	2 st	45 år	50%
Kristdemokrater i Sv kyrkan	1 st	?	50%
Miljöpartister i Svenska kyrkan	0 st (av 4)	?	40%
POSK Partipolitiskt obundna	4 st	52 år	80%
Socialdemokraterna	2 st?	53 år	50%
Sverigedemokraterna	0 st (av 3)	?	33%
Öppen kyrka	4 st (av 4)	51 år	50%

Är konflikten nödvändig för kyrkovalet?

 [Artikel publicerad på UNT Debatt]

”Det stora problemet för kyrkovalet är brist på konfliktlinjer”. Det skriver Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, på sin blogg Vänstra stranden. Den förmodade utgångspunkten är att politik i grunden är konflikt och om det saknas en sådan upplevs det inte som intressant. Kanske skulle kyrkovalet därmed inte ens kunna definieras som politik, kan man tillägga. Marie Demker menar sedan att de olika grupperna i kyrkovalet, i brist på konfliktlinjer, ägnar sig åt att diskutera vilka grupper, som ska få delta i valet eller ej.

Det finns, som jag ser det, två problem med hennes resonemang. Det första handlar om definitionen av konfliktlinjer (Lipset och Rokkan 1967). I kyrkovalet är det inte relevant att tala om en vänster-högerskala exempelvis i termer av arbete kontra kapital. Här är det istället intressant att jämföra med gruppen ”religiösa väljare”, som ofta rör sig på tvärs över denna skala, därför att de egna värderingarna inte ryms inom de traditionella konfliktlinjerna (Hagevi 2011), vilket kan säga något om kyrkopolitikens karaktär också.

Den konfliktlinje som finns här handlar istället om kyrkosyn, vilket är något mer djupgående än Marie Demker vill göra det till. Här är grundfrågan om Svenska kyrkan ska styras som majoriteten av protestantiska kyrkor runt om i världen eller leva kvar i ett statskyrkosystem, där de få återstående banden till staten ska motivera partipolitisering. I dagsläget är det bara tre riksdagspartier, som förespråkar den senare linjen: Centern, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Men övriga partier tycks fortfarande stå och tveka, med nära band till till synes oberoende grupper. Kvar finns tre större helt oberoende grupper: POSK Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Frimodig kyrka och Öppen kyrka.

Det andra problemet handlar om konfliktens förmodade nödvändighet i sig. Om vi för en stund bortser från konfliktlinjen kring kyrkosyn och därtill de nationalistiska anspråk, som Sverigedemokraterna vill lägga på kyrkan, kan det framstå som om övriga grupper är eniga i mångt och mycket. Och skilda åsikter i vissa sakfrågor blir sällan tillräckligt stora för att engagera andra än de mest initierade. Det gör dem inte på något vis oviktiga, men lockar dessvärre inte medlemmar vill valurnorna.

Men engagemang måste naturligtvis inte drivas av konflikt. I en nyligen presenterad Sifo-undersökning sa 49 procent av de tillfrågade att de har en positiv attityd till Svenska kyrkan, 25 procent en negativ och resten var mer osäkra på sin åsikt. I den stora gruppen positiva borde det finnas fler än de omkring 15 procent, som hittills har valt att rösta i kyrkovalet. För att rösta är att visa sin positiva inställning också i praktisk handling. Det är att säga att man tror att kyrkan kan fortsätta vara viktig både i ens eget och i andras liv, bara den får rätt förutsättningar. Kyrkans förtroendevalda är nämligen en viktig faktor, när det gäller att fördela budgetresurser och formulera riktlinjer för var kyrkan ska lägga kraften och det påverkar i slutändan också om det blir ett bra dop, en bra vigsel eller begravning eller var mötet med kyrkan nu sker. Och där kan varje medlem också vara delaktig genom att gå till sin vallokal nu på söndag.