Inför primsigning, som väg till dopet

Den religiösa kartan ritas om i Sverige och det ställer oss inför nygamla frågor. Att låta döpa sitt barn har till exempel länge varit en del av svenskheten. Men när den ena föräldern är muslim, eller åtminstone har muslimska släktingar, blir dopet så mycket mer laddat än det har varit för många svenskar hittills. Och som präster har vi inte rätt att döpa ett litet barn utan båda föräldrarnas samtycke.

I detta ligger bland annat en själavårdsmässig problematik. Dopet kan ju vara viktigt för den andra föräldern. Inte bara som en rit i största allmänhet, utan också som en grundläggande trygghet och en del av tillhörigheten till kyrkan och tron. Men till detta finns inte något självklart redskap.

Den till synes enkla lösningen skulle förstås kunna vara att erbjuda en barnvälsignelse i väntan på att barnet självt är stort nog att ta ett eget aktivt steg. Men risken är då naturligtvis att vi skapar förvirring kring dopets innebörd och att vi i praktiken tycks ge plats för en baptistisk dopsyn.

I kyrkans tradition finns dock också begreppet primsigning, som ett sätt att låta människor bli en del av kyrkans gemenskap, i avvaktan på dop. Historiskt sett har det bland annat hört samman med en missionssituation, där exempelvis asatroende därigenom kunde bedriva handel med kristna. Det gav dessutom tillträde till kyrkorummet under mässan och var därigenom ett första steg in i upptäckandet av kyrkans tro och liv.

I äldre tider bestod en sådan ceremoni bland annat av ett tecknande med kors och ett välsignat saltkorn på tungan. I Karl-Gunnar Ellversons Handbok i liturgi finns förslag på modernare varianter, att använda i samband med mottagandet av katekumener. Och primsignandet finns dessutom kvar som ett litet moment i våra dopgudstjänster och i praktiken också i den välsignelse som präster ber för spädbarn istället för att ge dem nattvarden.

Jag skulle dock gärna också se en enkel ordning för detta i det pågående arbetet med reviderad kyrkohandbok. Precis som bikt eller ¬bisättning kan den vara en del av den enskilda själavården, men med en officiellt sanktionerad ordning. Då finns det ett genomtänkt redskap, som kan visa på att kyrkans gemenskap är större än medlemskapet. Och framför allt kan det bidra till skapa trygghet kring ett litet nytt liv i en multikulturell tid. 

(Publicerad i Kyrkans tidning 6 maj 2010)