Så kan fler män vara mer föräldralediga

Under förra året tog svenska pappor bara ut 34 dagar föräldraledighet, motsvarande 22,3 procent av det totala uttaget. Visst kan vi göra en internationell jämförelse och konstatera att svenska män därmed umgås så mycket mer med sina barn än män i andra länder. Men i ärlighetens namn är det ändå inte så mycket att yvas över, tycker jag.

Varför går det då så trögt med delad föräldraledighet, kan man undra? Ja, förmodligen handlar det om att våra nedärvda könsroller sitter så mycket djupare i oss än vi tror. I oss män lever fortfarande jägaren, som ska släpa hem bytet till familjen. I moderna termer skulle det kunna kallas ekonomism. Vi finner vår livsmening i görandet, snarare än varandet. Vi mäter värdet av vår existens i hur mycket vi åstadkommer, snarare än i vilka vi hör samman med.

Som präst har jag förmånen att dagligen arbeta med relationer. Ibland är det roligt, ibland är det svårt och för det mesta är det utvecklande. Faktum är att jag nog inte alls skulle kunna ha mitt arbete om jag inte var medveten om relationernas stora betydelse för det.

För andra ser yrkeslivet annorlunda ut. Men för alla män som blir fäder finns möjligheten att växa som människa i relation till sitt eller sina barn. Fast till det krävs bland annat just att vi kan se på oss själva på ett annorlunda sätt, som någon som inte bara gör, utan också är och är viktig och värdefull just i det varandet.

Att vara hemma med sina barn är inte produktivt i ett kortare perspektiv. Ibland är det långsamt. Ibland är det ett tröstlöst upprepande av samma moment, till synes utan förändring. Men ibland är det också de högsta stunder av lycka, därför att livet blir så äkta och nära på det sätt som bara ett litet barn kan förmedla det.

Relationen till ett barn kommer inte automatiskt, utan kräver tid och närvaro. Och för oss pappor är kanske startsträckan dessutom längre än för mammorna. Vi har inte nio månaders gemensam växt och vi har inte den fysiska kontakt som födsel och amning kan ge. Därför kan också föräldraledigheten faktiskt vara viktigare för en pappa än en mamma.

Jag säger inte att en vilja till ett meningsfullt och utvecklande arbete är fel. Jag kan i högsta grad skriva under på att det kan ge livsglädje. Men jag tror likväl att vi behöver kunna se på manlighet ur ett bredare perspektiv i dag. Kanske kan vi kalla det relationism, om än inte i den betydelse som tyske sociologen Karl Mannheim gav ordet. Relationism som komplement till ekonomism.

Det må sedan vara hänt att vi därmed, precis som kvinnor, får något mindre i pensionskuvertet så småningom. Men jag tror att det kan uppvägas av att vi då förhoppningsvis också kommer att stå våra då vuxna barn så mycket närmare än vi annars skulle göra. 


(Publicerad på Aftonbladet Debatt måndag 3 maj 2010)