Hur möter man postmoderna konfirmander?

Jag har – sent omsider – insett att mina konfirmander är mycket mer postmoderna än jag. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Jag tyckte att vi inledde sommarens konfirmandläger på ett pedagogiskt vis. Vi bad nämligen konfirmander och ledare att ge förslag på vilka regler som borde gälla under lägret. Jag tror att vi sammanlagt fick in sisådär 20 förslag, som jag skrev upp på blädderblocket (en analog teknik, som var vanlig när jag var yngre). Så långt var också allting väl, för de flesta av förslagen tycktes kloka och bra. Men när vi sedan skulle enas om att det här skulle vara gemensamma regler kom en – för mig – oväntad reaktion. Det tycktes nämligen självklart för konfirmanderna att det var upp till var och en att välja vilka regler man ville följa och vilka man kunde strunta i. 

Intet nytt under solen, kan man tycka. Vid ett tidigare tillfälle talade vi kärlek och sex och en av konfirmanderna sa då: ”Men vad tänkte ni om sex när ni var yngre?”. Det var inget konstigt med frågan i sig, men eftersom jag den gången bara var 18-19 år då tyckte jag inte själv att det var någon åldersskillnad att tala om mellan oss. Annat är det idag, när vi uppenbarligen hör till helt olika generationer. Och ändå kommer det en smula överraskande för mig att vi därmed också hör till olika paradigm. 

Min överraskade min dök åter upp i sommar, när vi talade om synd och förlåtelse. Det visade sig nämligen att konfirmanderna tyckte att Gud förlåter oss för det vi själva anser vara synd. Att Gud i sig skulle ha någon åsikt om rätt eller fel verkade däremot vara en främmande tanke för dem. Med andra ord har moral blivit en helt subjektiv fråga i deras värld. 

Som konfirmandledare vill vi gärna berätta för konfirmanderna att de älskade och värdefulla precis som de är. Och vi sjunger förstås att ”Du vet väl om att du är värdefull”. Men jag undrar om de idag hör något mer än det vi tror att vi säger då. Jag undrar om de tänker att det bara är deras egna åsikter som är riktigt viktiga och att hänsyn till andra i första hand handlar om att det ska kännas bra för en själv. 

Och hur hanterar jag det i så fall som konfirmandledare? Jag vet faktiskt inte riktigt.