Jag har just läst ut Axel Odelbergs välskrivna tegelsten Äventyr på riktigt, berättelsen om äventyraren Sven Hedin. Jag fick den förra julen och levde då ännu i tron att vi var släkt, Sven Hedin och jag. Sedan dess har det visat sig att vi tillhör två helt olika släkter Hedin – jag på min mammas sida. Men hans livsöde är icke desto mindre intressant att ha fått ta del av.
Herman Lindqvist kallade Sven Hedin för Sveriges första världskändis, i en artikel i Aftonbladet. Och det tycker jag att denne upptäcktsresande verkar ha varit också. Men hans hjältedåd i Nepal och Kina har också överskuggats av de nazistsympatier som hand odlade, framför allt under de sista åren av sitt liv.
I Axel Odelbergs skildring nyanseras bilden dock. Sven Hedin tycks till exempel ha varit ovanligt vidsynt för sin tid, när det gällde synen på människor av olika religion och etnicitet. Han var därtill själv sextondelsjude, vilket vändes mot honom i Sverige långt innan nazismen växte fram i Tyskland.
I Sven Hedins fall tycks dock hans stora hjältedyrkan (där Hitler tycktes vara en lysande stjärna), hans fosterlandskärlek (som han utvidgade till den germanska grannjätten Tyskland) och hans svaghet för smicker ha grumlat hans omdöme allt mer mot slutet av hans liv. Men det verkar inte betyda att han stödde massutrotningarna i koncentrationslägren, utan tvärtom att han höll Tyskland för gott för att kunna ägna sig åt något så barbariskt.
Något av det som överraskar mig i boken är också hur utbredd antisemitismen var i hans samtid. Bland de många andra världskändisar som Sven Hedin träffade fanns exempelvis Henry Ford, T-Fordens och det löpande bandets uppfinnare. Han var en mycket mer uttalad antisemit än Sven Hedin (som alltså till en mindre del var jude själv) och var under andra världskrigets gång aktiv i nazistiska kretsar och stödde Tyskland. Han skrev boken The International Jew (se bilden här ovan), samt förordet till den amerikanska Mein Kampf.
I Axel Odelbergs biografi om Sven Hedin kan man också läsa sig till att det tidigt fanns en internationell rörelse med syfte att lösa ”judeproblemet”. I USA fanns seriösa och långt komna förslag om att köpa området Baja California i Mexiko, som nytt hemland till världens alla judar. Några menade att det handlade om omsorg om denna föraktade och förföljda grupp människor, medan andra inte drog sig för att hävda att det måste till tvångsdeportationer.
Filmindustrin i Hollywood har gjort hundratals filmer på temat nazister och Andra världskriget. Det hade uppenbarligen gått att göra en del sådana om hur det såg ut samtidigt på hemmaplan också. Men någon sådan känner åtminstone inte jag till. För svenskarna var det uppenbarligen också lätt att göra Sven Hedin till en av sina offentliga syndabockar efter kriget. Men även där är bilden uppenbarligen mer komplicerad än så.
I vår egen tid kan det vara värt att försöka se att den framväxande främlingsfientligheten kanske inte bara handlar om Sverigedemokraterna, utan att det finns rottrådar och nya skott i många fler sammanhang. Inte för att hitta nya syndabockar, utan för att kunna möta sakfrågorna där de faktiskt finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.