Facebook är vårt virtuella bytorg

Under förra veckan skrev jag tre texter på UNT:s Humaniorablogg:

Vi speglar oss genom Gilla-knappen

För en forskare känns det förstås tryggast att hålla sig inom sitt specialområde, i mitt fall religion och politik. Men jag ska ändå här göra ett försök att se vad som händer om jag sätter på mig mina religionssociologiska glasögon och tittar på ett helt annat område än de jag brukar syssla med.

Hur är det till exempel med fenomenet Facebook, som så många redan har ägnat stora och djupa analyser? I år väntas det nå en miljard medlemmar och är därmed snart i storlek med världens näst största land Indien. Vi kan se att det till exempel är populärast i små länder och ofta på öar som Island. Och det är kanske inte så överraskande att människor där är extra angelägna om att få kontakt med omvärlden. I övrigt uppskattas Facebook framför allt i länder med god dator- och internettillgång och bland människor i åldrarna 18 till 35 år.

Företaget Facebook vet sedan förstås oändligt mycket mer än så om sina användare, men det är dyrbara affärshemligheter som få har tillgång till. När jag nu, utifrån mitt perspektiv, ska försöka förklara Facebooks popularitet får det därför baseras på mer allmänna kunskaper om människors samspel med varandra. Trots att det handlar om ett globalt fenomen är det till exempel inte självklart att det fyller precis samma behov överallt. Här kommer jag i första hand att försöka se på Facebook med svenska ögon.

Min första hypotes handlar om det i mitt tycke mest uppenbara: behovet av bekräftelse. Det är tummen upp, gilla-knappen. Varje gång jag skriver min statusuppdatering hoppas jag att någon klickar sitt gillande eller ger en uppmuntrande kommentar. Och jag är sannolikt inte ensam om det.

Det finns nämligen en existentiell ensamhet i vår tid som inte har funnits på samma sätt tidigare i historien. För våra förfäder var valmöjligheterna i livet ofta små. Genom kulturell kloning blev pappa lik sin pappa och mamma sin mamma. Det fanns ett färdigt mönster att följa när det gällde yrke, make eller maka, en plats att bo på och en gud att tro på.

När vi idag förväntas upptäcka och forma det som är vårt eget jag blir behovet av bekräftelse stort. Vi behöver någon eller något att spegla oss i för att kunna se hur vi egentligen ser ut. Och det kan Facebook ge oss.

Facebookfamiljen gör oss till delar av en större gemenskap

Låt mig fortsätta på samma väg som i förra bloggposten, där min första hypotes om Facebooks popularitet handlade om behovet av bekräftelse i den existentiella ensamhet som många av oss idag kan känna. 

När vi idag talar om nätverk handlar det inte bara om hur mycket lättare tekniken har gjort våra kommunikationer. Rent tekniskt är det idag ju möjligt att nå vem som helst var som helst i världen när som helst, som om vi alla hade tillgång till CIA:s hela spionarsenal. Åtminstone i teorin. Men i grund och botten handlar det ändå om drivkraften att få kontakt med andra, inte bara för att bli speglad, utan också för deras kunskap och för att kunna få vara en del av en större gemenskap. Där vi historiskt har högaktat den äldre generationen för deras livsvisdom och erfarenheter söker vi idag mer på tvären bland jämnåriga.

I de flesta andra länder är (fortfarande) familje- och släktbanden långt mycket viktigare än hos oss, trots att de äldre inte längre har samma starka ställning där heller. Relationerna blir grunden för ett socialt skyddsnät, som vi svenskar inte har lika stort behov av genom det sätt som vårt samhälle är uppbyggt. 

Till bilden av Sverige gentemot andra länder i världen hör därtill att vi har en så hög andel som 46 procent ensamhushåll (58 procent i Stockholm) och att vi bor i ett glest befolkat land. Många av oss flyttar därtill långa sträckor för att hitta utbildning och arbete som passar oss, vilket försvagar kontakten med våra rötter. Att man lever ensam måste naturligtvis inte innebära att man känner sig ensam. Men den som både bor ensam och känner sig ensam lever i genomsnitt ett kortare liv och mår sämre än andra. 

En grundförklaring kan vara att vi svenskar kan beskrivas som individualister till ytterlighet internationellt sett, trots att vi på samma gång också när många kollektiva värden genom vårt förenings- och samhällsliv. Men det är kanske just i den traditionen Facebook hamnar i Sverige. Behovet av att organisera oss individualister. 

För även om vi vill vara de vi är på våra egna villkor har vi fortfarande ett stort behov av andra människors kunskap, erfarenheter och allt annat som både nära och fjära relationer ger oss. Till vår tids många varianter på familjebildningar kan därför också förslagsvis Facebook-familjen läggas.

Facebook är vårt virtuella bytorg

Jag har skrivit om Facebook som källa till bekräftelse och om behovet av nätverk i en tid när många bor i ensamhushåll och familjer och släkt inte är lika viktiga för oss som i en del andra länder. Här kommer jag nu till min tredje och sista hypotes om Facebooks popularitet.

Ibland framhävs anonymiteten på nätet som en av dess viktigaste egenskaper. Men dagstidningar på nätet har sedan en tid tillbaka tröttnat på anonyma kommentatorer och tar i många fall nu hjälp av Facebook-inloggning, för att få människor att stå för sina åsikter. Och jag tror att många av oss andra också börjar tröttna på mycket av den ansiktslöshet vi möter på andra platser på nätet, därav Facebooks enorma tillväxt.

Tuulikki Koivunen Bylund, biskop i Härnösands stift, liknade en gång Facebook vid bygatan eller -torget. Det är platsen där vi möter andra och småpratar om väder och vind. Det är också platsen där vi känner igen dem vi möter. Faktum är att det är på väg att bli en sorts innanhav i den oändliga internetoceanen, där allt fler ärenden går att sköta. Där kan du sköta kontakten med din förening, kyrka, företagen du är kund hos och så vidare. Där kan du diskutera och debattera i olika forum, där alla går att identifiera. Liknelsen med bytorget eller -gatan blir därmed än mer träffsäker. 

Det betyder inte att Facebook därmed är tryggheten själv i alla avseenden. Företaget har släppt igenom oseriösa annonsörer, som lurar på människor dyra tester i tron att de var gratis. Men ett företag som är mån om sina kunder eller ”varor” (och det är ju precis vad Facebook-användare är i första hand) inser förhoppningsvis snart att sådant måste undvikas till varje pris. 

Visst finns det goda sidor med anonymitet. Det vet präster med tystnadsplikt eller journalister, som kan behöva skydda källor för att kunna avslöja missförhållanden i samhället. Men jag tror att i de flesta fall är anonymitet liktydigt med ansiktslöshet, regression och ansvarslöshet. På Facebook förväntas du stå för vem du är och det tror jag är en viktig del av dess dragningskraft. Det ger en trygghet som inte är lika självklar på de anonymare delarna av nätet.

Lynchmobben drar fram på nätet. Den här gången mot en präst.

Kyrkans Tidning skrev igår om en präst i Stockholm, som åter har blivit anmäld till domkapitlet för sexuella relationer till ungdomar i den egna församlingen. Jag ska inte kommentera själva sakfrågan här, för det är inte min sak. Men istället ser jag att internet i ett fall som det här lockar fram nya former av lynchmobbar. Och det är i sig problematiskt, oavsett om det handlar om en präst eller någon annan.

Jag ska erkänna att jag blev nyfiken när Kyrkans tidning skrev att prästen ifråga hade skrivit och låtit publicera en bok om de sexuella relationerna. Det är förmodligen lågt av mig, men jag får försöka skylla på att jag undrar hur man är funtad när man går ut offentligt med något som omgivningen uppfattar som starkt problematiskt. Jag förväntar mig bättre omdöme än så av en präst.

Kyrkans Tidning följer pressetiken och ger inte mer information om prästen ifråga än att det ska vara tämligen svårt att identifiera honom. Men det tog inte så många minuter av googlande för att jag skulle veta vad han heter, var han arbetar, vilka skolor han har gått på, hur gammal han är, när han prästvigdes, vilka verksamheter han sköter i sin församling, att han är tjänstledig för närvarande, vem han är gift med och så vidare.

Större delen av det arbetet hade nämligen redan gjorts av självpåtagna utredare, bland annat på internetforumet Flashback. Och där började det också bli en smula obehagligt. Jag tänker inte i första hand på de hatiska kommentarerna om präster och religion i allmänhet, som förstås fälls också i ett fall som det här. Nej, det var när en av ”utredarna” berättade att han hade sökt prästen på hans arbetstelefon, dock utan att få svar. Det framgår inte varför han ringde, men bara att ta det steget framstår som ett försök att ta lagen i egna händer. Andra uppmanar läsarna att söka upp prästen vid någon av de gudstjänster som han ska hålla och berätta för honom vad de tycker om hans beteende. De flesta av dessa kommentarer fälldes när prästen anmäldes till domkapitlet förra gången, men lär kunna öka igen med den nya anmälan.

Än en gång – jag kommenterar inte sakfrågan kring prästen och hans beteende, även om det onekligen framstår som mycket problematiskt. Men pressetiken behövs i högsta grad på internet också, hur nu det ska gå till. Det är inte bara högerextremister som hetsar varandra till överloppsgärningar, utan till synes helt vanliga medborgare kan också bit för bit förmå varandra till övertramp. Frågan är vilka inre spärrar de har och när det börjar spåra ur på allvar?

Svenska män, ta mer ansvar för er andlighet

[Den här debattartikeln publicerades på SvD Brännpunkt i fredags kväll. Redan under det första dygnet hade den renderat omkring 300 läsarkommentarer, varav nästan alla uttryckte ett starkt religions- och/eller kyrkohat. Kommentarerna är förmodligen inte representativa för män(niskor) i allmänhet, men är ett intressant exempel på stämningen i dessa frågor. Sex är inte länge så provokativt i Sverige idag, men religion är uppenbarligen ett betydligt mer laddat ämne.]

Svenska män blir sakta men säkert bättre på att ta ansvar för traditionellt kvinnliga områden som hem och familj. Enligt FN:s Human Development Index är vi världens mest jämställda land, även om det fortfarande förstås finns mycket kvar att förändra. I andligt hänseende verkar dock utvecklingen gå i motsatt riktning. Det är bara i Norge som män värderar andlighet lägre än kvinnor än i Sverige. Och skillnaden kan dessutom antas vara på väg att öka.  

Det är tydligt att andligheten hänger ihop med våra nedärvda könsroller. Den kan antas gå djupt ner i magiskt tänkande kring kvinnan som skapare av liv, genom sin förmåga att föda barn. Och i riterna har familjebanden och därmed relationerna manifesterats – områden som kvinnor också mer eller mindre har fått monopol på, bland annat för att de inte har haft tillräcklig status i mäns ögon. Men det börjar bli dags för oss att omvärdera det nu, för liknande mönster lever uppenbarligen kvar än idag trots andra förändringar kring jämställdheten.

Enligt World Values Survey anser något fler kvinnor än män i världen att religion är viktigt i livet. Skillnaderna mellan könen är större i Västvärlden och störst i Norge, med Sverige på andra plats. Här anser 35,7 procent av kvinnorna att religion är ganska eller mycket viktigt, mot 23,1 procent av männen. Det märks också genom att det är fler kvinnor än män som är medlemmar i Svenska kyrkan och det är dessutom fler kvinnor än män som inträder i kyrkan.

Men det börjar mycket tidigare än så. Faktum är att det döps något fler flickor än pojkar och även om skillnaden är marginell är den samtidigt ihållande. Sedan konfirmeras betydligt fler tjejer och den skillnaden tycks dessutom öka något för varje år. För på samma gång som många av oss försöker uppfostra våra barn till att tänka och leva jämställt är det fortfarande i väldigt hög grad tjejer som socialiseras in i rollen som bärare av det andliga. Och det fortsätter vidare. När jag som präst möter familjer till dop eller vigslar är det i de allra flesta fall kvinnorna som står för initiativen.

Men – kära svenska män – så måste det förstås inte fortsätta. För jag är övertygad om att vi också kan ta ansvar för vår egen andlighet och inte bara luta oss mot att kvinnor ska göra det åt oss. I synnerhet inte när andelen enpersonshushåll är så hög som i dag och en del av oss dessutom lever i enkönade förhållanden. Vi kan också känna och försöka sätta ord på vår innersta längtan. Vi kan också försöka hjälpas åt att göra det rätta och goda, i nära relationer och i samhället. Och där kan bland annat kyrkan vara en god miljö att ta sats ifrån.

Jag är naturligtvis väl medveten om att det också finns andra sätt att göra det än genom att vara medlem i Svenska kyrkan. Men eftersom två tredjedelar av oss är det är chansen ändå väldigt stor att du som läser det här tillhör den gruppen. Och det finns än så länge ingen forskning som visar att särskilt många etniskt svenska män uttrycker sina andliga behov någon annanstans istället. Däremot att en del kvinnor söker sig andra vägar.

Det handlar om identitet och värderingar, om de eviga frågorna om livet och döden. Och är du man och tycker att Svenska kyrkan ger dig dåligt stöd i de funderingarna, så hör av dig till den församling där du bor och berätta om dina behov. Jag tror och hoppas att någon kommer att lyssna på dig där och kanske också hitta ett sätt att utvecklas med hjälp av det du uttrycker.

Så, svenska män, det är dags att ta mer ansvar för vår andlighet. Inte så mycket av princip, som för vår egen skull. Och för att därigenom ytterligare bidra till det goda samhället.

jonas lindberg

Präst i Uppsala domkyrka och doktorand i religionssociologi vid Uppsala universitet

Fler korstecken än någonsin i Melodifestivalen. Ännu ett tecken på religionens ökade offentlighet?

Danny gör det. Thorsten gör det. Så många korstecken har förmodligen aldrig förekommit förut i Melodifestivalen. Och för oss som forskar om religionens ökade offentlighet är det ett av många intressanta tecken i tiden.

Carola Häggkvist blev ombedd att berätta om sin bibel när hon vann Melodifestivalen 1983. Herreys blev uppmärksammade för att de var mormoner när de vann 1984 och Edin-Ådahl för att de var kristna när de vann 1990 och säkert finns det ytterligare liknande exempel. Men i de senare fallen handlar det om vilka de är utanför tävlingen, snarare än vad som faktiskt sker på scen.

Ett tydligt korstecken, som Danny Saucedo gjorde både förra året och i år, har vi nog aldrig sett tidigare. Han har katolska rötter genom sina föräldrar, men har också varit aktiv i Svenska kyrkan och kallar sig kristen. Thorsten Flinck å sin sida var konfirmand- och ungdomsledare i Solna församling på 1980-talet och beskriver sig själv som kristen socialist. Deras respektive korstecken är kanske inte lika tydligt som Carolas vittnesbörd 1983, men är ändå det närmaste vi har kommit offentlig religion i Melodifestivalen sedan dess. Och då har vi inte över huvud taget sagt något om pingstvännen Sonja Aldéns text om sin tro på ett liv efter döden i bidraget I din himmel.

De flesta av oss som är religionssociologer i Sverige rör oss kring frågor om religionens (påstådda) ökade offentlighet. Det handlar till exempel om områden som politik, massmedier och det civila samhället. Och just i Melodifestivalen tänker jag att det är ett tecken på det som jag tycker mig se hos mina konfirmander. De kommer i dag i allt högre grad som oskrivna blad i förhållande till kyrkan och kristen tro. Den goda sidan av det är att de är betydligt öppnare av egen fri vilja än vad deras far- och morföräldrar i 30- och 40-talistgenerationen kanske någonsin har varit. Religion kan vara intressant. Men på ett nytt sätt.

Många röster är bortvalda på förhand, när Teologifestivalen ska skapa teologi

När detta skrivs är jag just hemkommen från helgens Teologifestival i Uppsala. Om den finns det väldigt mycket gott att säga – det är välorganiserat, kreativt och intressant och jag är glad över att åter ha fått möjlighet att delta i den. Men jag tycker också att den har en grundläggande brist, som den delar med det teologiska samtalet i stort i Svenska kyrkan. När vi uppmanas att inte vara rädda i skapandet av teologi sker det nämligen mot en fond av att många röster redan är bortvalda på förhand.

Det var lysande att författaren Lena Andersson var inbjuden som representant för Humanisterna till ett samtal om tro och vetande. Men jag lyssnade till en annan panel, där alla tyckte i stort sett likadant. Visst sas det kloka saker där också, men det tappade liksom farten efter ett slag. Och jag tror att det är symptomatiskt för hur den teologiska dialogen fungerar i Svenska kyrkan idag. Det finns ofta en stor generositet utåt, men betydligt snävare ramar inåt kyrkan.

Jag har levt och arbetat inom olika teologiska traditioner. Det har varit befrielseteologi, karismatik, lågkyrklighet, högkyrklighet, folkkyrklighet, feministteologi och Mälardalsperspektiv. Jag har mött människor med helt andra åsikter än jag och jag har kommit att tycka om dem. Inte alltid för deras åsikter, men för att vi har mötts och lärt oss något av varandra. Och inte minst har jag lärt mig uppskatta den dynamik som uppstår när olika utgångspunkter bryts mot varandra. Det är just den som jag saknar i stora delar av Teologifestivalens utbud och i andra sammanhang, där vi ska försöka tala teologi med varandra. Och när jag har talat med andra deltagare i helgens festival har jag mött liknande reaktioner.

Många av oss inom kyrkan, inte minst vi teologer, är duktiga på kritiskt tänkande och det hör till våra adelsmärken. Men jag tycker att vi alltför ofta brukar det redskapet till att positionera oss själva och markera bort de i vårt tycke misshagliga. En del av oss stoltserar med vår öppenhet och tolerans, men gör det genom att diskvalificera dem som vi inte tycker stämmer in på samma mall.

Det är vi som är Svenska kyrkan, på gott och ont. Det är vi som ska försöka leva tillsammans och förmedla evangeliet till människor omkring oss. Det är en stor och sårbar organisation, som ska försöka stå på egna ben. Och därför behöver vi varandra. Inte som ryggdunkare, utan i våra olikheter. Och första steget måste vara att ödmjukt försöka lyssna på den som kommer från ett annat läger än det jag själv har placerat honom eller henne i. Det är att vara en modig teolog, helt i Teologifestivalens anda.