Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här. Om invandringspolitik i julevangelietid.

Foto: IKON bildbyrå/
Utställningen Världens Kristus

Det unga paret befann sig i en nödsituation. För Maria måste paniken ha varit nära. Hon visste att hennes barn skulle kunna födas när som helst. Men ändå var ingen beredd att öppna sin dörr för dem. Skulle hon behöva föda ute på gatan, eller ute i vildmarken? Skulle hon och hennes son överleva det över huvud taget?

Men till slut är det ändå någon som släpper in dem. Det är bara ett stall, men det är varmt och någorlunda tryggt.

I vårt eget land finns det en del som vill stänga dörren för människor i nöd. En del av dem sitter numera i riksdagen.

Men jag tror att om vi alla tänker efter kan vi inse att det inte är ett ansvarsfullt sätt att leva.

Alla vi som bor i Sverige hör till de rikaste tio procenten i världen. Och nog borde vi väl därmed kunna hjälpa en del av alla dem som har det sämst?

I sammanhanget kanske det är en smula banalt att citera Tommy Nilsson, men jag gör det ändå:

Öppna din dörr

och säg att du vill ha mig här.

Säg att du inom dig bär

bara kärlekens röst.

Japaner firar också jul. Om formen som blir innehållet.

En av mina forskarkollegor heter Mikiko. Hon är en mycket sympatisk medelålders kvinna från Japan, som går en del av sin utbildning här i Sverige. Häromdagen frågade hon hur jag tänker fira jul och berättade då att även hon och hennes familj gör det. För så gör japaner i allmänhet allt sedan Andra världskrigets slut, när den traditionen kom till landet med amerikanerna.

Mikiko berättar om de speciella maträtter som har blivit japansk jultradition och om presenterna, som barnen får. När jag frågar henne om hur hon förklarar anledningen till firandet för sina barn säger hon att ”det är en trevlig fest” kort och gott.

Mikiko beskriver sig själv som rituell buddhist och är på så vis förmodligen ganska lik de flesta svenskar, som skulle kunna kallas för rituellt kristna. Dop eller julfirande handlar då mer om form än om innehåll och tycks fylla ett tillräckligt behov i sig. Det känns lite överraskande och ändå inte. För det är så mycket som bara rör sig på ytan i övrigt i samhället, samtidigt som klimatångesten breder ut sig. 

I akademiska termer kan vi kalla det japanska julfirandet för globalisering. Men jag saknar i nuläget ord för vad det betyder att det rituella blir innehållet, snarare än att peka mot ett djupare sådant. Eller är det helt enkelt bara så att människor är nöjda med att formen hjälper till att ge glädje och hålla samman familj- och släktband i en starkt individualistisk tid? Det kan kanske vara en viktig del av förklaringen.

F*ck logic! Om kreativiteten som vetenskaplig metod.

Vad var det som gjorde att Leonardo da Vinci betraktas som universalgeni? Jag tror att det i grund och botten handlade om hans förmåga att kombinera logik och kreativitet. Det gjorde nämligen både hans fresker och hans uppfinningar mycket bättre än de annars skulle ha varit. Frågan är när svenskt universitetsväsen ska komma till samma insikt?

Som doktorand går jag nu en kurs i vetenskaplig metod, vilket innebär en hel del statistik, men snart också metoder för diskursanalys. Det är bra redskap för alla som vill syssla med samhällsvetenskap, men jag har ändå en invändning. Det som lärs ut som metod handlar i grund och botten enbart om logik och jag tror att framgångsrikt vetenskapligt arbete också behöver ett stort mått av kreativitet. Dessutom tror jag att det är något som går att lära ut, på samma vis som logiska metoder går att lära ut.

När man, som jag, har formelfobi är det inte alldeles enkelt att ta sig igenom en statistikkurs. Men i lunchpausen på den senaste föreläsningen hittade jag då tröst i en bok, som jag fann på biblioteket: Fuck logic 2. Konsten att tänka oklokt och få mer pang för pengarna av Per Robert Öhlin. Det är en bok i kreativ marknadsföring, men metoderna i den går förmodligen att använda på betydligt fler områden i livet. Dessutom noterade jag nöjt att den är kursbok på någon, för mig, okänd utbildning, vilket tyder på att det åtminstone någonstans i universitetsvärlden finns insikter om att det går att arbeta metodiskt med kreativitet.

Till bokens grundläggande påståenden hör följande: ”Lek först och tänk rationellt sedan. För det kan ju faktiskt hända att din lek resulterar i något nytt, som logiken inte kan komma fram till på egen hand.” Det låter förstås kanske inte så märkvärdigt, när det presenteras såhär kortfattat, men jag tror att det skulle vara revolutionerande, om det (i mer utvecklad form) skulle användas metodiskt inom såväl natur- som samhällsvetenskap.

Hur var det förresten med en av historiens andra stora vetenskapsmän, Arkimedes? Enligt legenden bad kung Hieron av Syrakusa honom att mäta guldhalten i en krona. Svaret fick han, oväntat, när han satte sig i badet och såg vattnet stiga i badkaret och plötsligt insåg hur han skulle kunna mäta volym. Han ska då ha sprungit naken genom stadens gator, ropandes Εὕρηκα (Heureka), jag har funnit det! Upptäckten var förstås inte slumpartad, trots att det kan tyckas så. Snarare handlade det om att Arkimedes undermedvetna, intuitionen, gjorde en viktig del av arbetet. Precis som det förmodligen har gjort vid mängder av andra viktiga insikter och upptäckter genom historien. Och tänk så mycket mer vi skulle veta, om vi kunde arbeta med det på ett metodiskt sätt.

Så, fuck logic. Men love logic också. Både och behövs.

Den som är tyst legitimerar också främlingsfientlighet

Förra gången det fanns en så kallad laserman, som sköt på invandrare, fanns det också ett främlingsfientligt parti i Riksdagen. Det skulle kunna ses som en slump, men det tror jag inte att det är. Poängen är nämligen att med ett sådant parti i Riksdagen blir det plötsligt mer legitimt att vara främlingsfientlig också i praktisk handling.

Ny demokrati satt bara en mandatperiod i Riksdagen, 1991-1994, men tog sin plats där bland annat genom att ifrågasätta den dåvarande invandringspolitiken. Under samma period, 1991-1992, sköt den så kallade lasermannen John Ausonius tio personer med invandrarbakgrund, varav en dog.

Nu är Sverigedemokraterna i Riksdagen och sedan några dagar tillbaka sitter den som tros vara den nye lasermannen häktad, för att ha skjutit mot invandrare i Malmö. Då är det svårt att tro att det inte är samma mönster som går igen.

Men att denne förmodade skytt är gripen innebär tyvärr inte nödvändigtvis att vi därmed kan andas ut, mer än tillfälligt. För om sambandet med Sverigedemokraternas plats i Riksdagen stämmer kommer det säkert att få nya obehagliga konsekvenser.

Det är tråkigt när goda uttryck blir slitna, men jag kan ändå inte låta bli att citera Martin Luther King i det här sammanhanget: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”. Jag hoppas att alla vi som tror att det är viktigt att Sverige är ett öppet och generöst land är uppmärksamma i samtalen med grannar, arbetskamrater och vänner. Om vi är tysta när någon uttrycker sin främlingsfientlighet är vi också medskyldiga. Och om vi försöker ge ett annat perspektiv bidrar vi till något gott.

Om omskärelse och piercing. När individualismen utmanas.

[Publicerad på Synpunkt i SvD 17 november i förkortad form]

Eric Seger Ellsäter tycks naturligtvis ha en poäng i SvD 10 november, när han menar att det är inkonsekvent att förbjuda piercing innan en person har fyllt 18 år, medan det är tillåtet med omskärelse. Men i fallet med piercing handlar det ju inte om vems kropp det är, utan om att den som fattar beslutet ska anses vara tillräckligt mogen för att kunna avgöra något sådant, precis som när det gäller så kallade skönhetsoperationer.

             Eric Seger Ellsäter skriver också att ett spädbarn inte kan hänge sig åt en religion, men fullt så enkelt är det dessvärre inte. För de flesta människor i världen är religion nämligen inte bara en fråga om vad man bär för tankar och känslor inom sig, utan om mycket mer än så. Det handlar om tillhörighet och kroppslighet, vilket blir extra viktigt när man kommer som invandrare till ett nytt land och kanske känner sig mer sårbar än någonsin förut. Att då få uttrycka sin religion är minst lika viktigt som att få kunna tala sitt eget språk eller att äta den mat man är uppväxt med. Att inte låta omskära sin son kan då upplevas som att säga att han inte är en av oss.

            Den individualism, som de flesta av oss infödda svenskar tar för något självklart kan, för många invandrare, upplevas som att vi är tragiskt ensamma, när vi inte ser oss själva som en del av en större gemenskap. Här är inte poängen att någon har rätt och att någon har fel, utan att vi försöker se att mer än ett synsätt kan vara möjligt och ha sina poänger.

            När det gäller just omskärelse skulle vi också kunna göra en jämförelse med abort, istället för med piercing. I de flesta fall handlar inte aborter om medicinska skäl, utan om en förälders rätt att bestämma om det egna barnet ska få födas eller inte. Det tycker en majoritet av oss är en självklarhet att samhället ska bekosta, bland annat därför att vi vet att ett förbud skulle innebära att aborterna istället kommer att ske på sätt som kan vara skadliga för kvinnorna. Om sjukvården slutar att erbjuda omskärelse kommer den på motsvarande sätt att ske i alla fall, men då av amatörer, som löper stor risk att skada de små pojkarna för livet. Manlig omskärelse är naturligtvis ett ingrepp, men det är trots allt inte ett skadligt sådant, så länge det sker på ett sakkunnigt sätt.

Att Sverige är ett sekulärt samhälle kan rimligtvis inte innebära att alla måste tycka lika eller att religion inte ska få finnas eller synas, för då är vi inte längre demokratiska. Det betyder istället att det ska vara tillåtet att vara den man är, oavsett livsåskådning. Det är inte enkelt att leva i ett multireligiöst samhälle, där värderingar som individualism och frihet utmanas. Men vi får försöka lära oss att leva med varandras olikheter steg för steg, så långt det är möjligt.

Jag gillar inte halloween. Men jag gillar läget.

Häromdagen var det klassfest och som klassförälder var jag med och arrangerade den. Vid den här tiden på året verkar det vara givet att det ska vara halloween-tema, även om jag personligen inte känner mig helt bekväm med det. Men jag inser också att om mängder av skolbarn förväntas gå till kyrkan då och då kan jag väl delta i en eller annan populärhednisk rit också. Mångkulturalismen kräver ju en viss flexibilitet, från alla håll.

Första frågan, som dök upp under planeringen, var om det fanns någon lokal att vara i. Då valde jag att hålla tyst med mina möjligheter att få låna någon av våra kyrkor gratis. För där kände jag mig tvungen att dra en gräns. Halloween är okej, men det kändes ändå inte alldeles rätt att fylla en kyrka med utklädda häxor och blodiga skepnader.

Nu blev det, mycket bättre, valet en scoutstuga, där vi ordnade reflexvandring ute i skogen, med ett och annat skrämmande ”spöke” och en festlokal pyntad med syntetisk spindelväv och mängder av levande ljus. Och alla verkade vara så nöjda, även om det bästa av allt förvisso var det föräldrafria discot, som avslutade festen. Det var många lugna låtar på slutet …

Den danska sognepræsten Hanne Bohr har gått ett steg längre än jag var beredd att göra. Hon har skrivit en bok om alternativa gudstjänster och aktiviteter kring halloween i kyrkan. Hanne Bohr kallar halloween för en öppen dörr in i kyrkan, i en intervju för senaste numret av Stiftsbladet i Roskilde stift, och säger att den kristna tron är en fantastisk berättelse, full av mystik, liv och död, ljus och mörker, kärlek och svek, ont och gott. Därför passar den också så bra ihop med halloweenfirandet, enligt henne.

Kanske har hon rätt i det?

Meningen med livet är att ha kul. Om en kultur som kittlar sig bort från allvaret.

Jag har tidigare skrivit om sommarens konfirmandläger och återkommer här med ännu en tanke därifrån. Den här gången var samtalsämnet meningen med livet och konfirmanderna verkade då tycka att allt handlar om att ha kul. Kanske beror det på att de trots allt bara är 14-15 år, eller bara att det är enklare att ge ett sådant svar än att säga något mer djuplodande. Eller också är de präglade av en kultur som bygger på att allt ska vara just kul. Dels för att det är ekonomiskt lönsamt ur ett kortare perspektiv och dels för att det är mänskligt att försöka följa minsta motståndets lag.

När jag ber mina barn att städa sina rum brukar ett standardsvar vara: ”men det är ju inget kul”. Som pappa Duktig försöker jag då förklara att allt i livet inte är kul, men att det finns mycket man måste göra i alla fall. Kanske skulle jag egentligen vara en bättre pedagog om jag då försökte göra även städningen till en lek, men därtill räcker inte alltid min egen energi och fantasi. Men poängen här är ju att konfirmanderna knappast är ensamma om sin åsikt.

Häromdagen läste jag Lena Edlunds avhandling Att fånga det flyktiga: om existentiell mening och objektivitet från 2008. Om jag ska försöka sammanfatta hennes slutsatser är det att vi skapar mening i livet på nytt och på nytt, genom att relatera till andra människor, framåt och bakåt i tiden. Och den som inte har levt så länge har säkert svårare för det, tänker jag.

Men frågan om flykten från livets allvar hänger ändå kvar hos mig. För Lena Edlund skriver också att det meningsfulla inte alltid handlar om lycka, utan snarare om det vi djupast bryr oss om. Det som handlar om sammanhang och mål. Då känns inte ordet kul lika träffsäkert, som sammanfattning, tycker jag. 

Är det okej att ha Jesus med sig i skolan?

I morse berättade vår sexårige son att det var dags att öva inför melodifestivalen i skolan. Därför behövde han ha med sig en av sina favoritskivor. Inget konstigt med det, kan man tycka. Fast denna lilla önskan fick mig ändå att börja grubbla över stora och svåra frågor. Skivan han ville ta med handlar nämligen om Jesus.

Den låter som vilken pop- och discoskiva som helst, men texterna är vad man kan kalla profilerat kristna: Jesus är min vän, Jesus tycker om alla och så vidare. Det är en skiva med alltigenom positiva budskap och ändå undrar jag hur lärare och kompisar kommer att reagera. Kanske inte alls? Eller kommer de att kommentera och ifrågasätta?

Klimatet i skolan kan vara hårt. Som när sonen har på sig en tröja med en blomma på, som han har ärvt efter sina storasystrar. Då blir han retad och blir förstås ledsen för det. För så stereotypa är redan sexåringar, dessvärre.

Mina tankar går till en artikel av den amerikanska professorn i religionssociologi, Nancy Ammerman, som jag läste häromdagen. Hon skriver om mångkultur och skillnader mellan USA och Europa. I Europa har vi under överskådlig tid haft enhetsreligion och enhetskultur. Det är vår utgångspunkt och det vi är vana vid. I USA har man, åtminstone sedan landet grundades, däremot en vana vid att leva i ett mångreligiöst samhälle. Där är det normala att människor tycker olika, också i grundläggande frågor som religion. Visst har det blivit hårdare att vara muslim där sedan ”9/11”, men det är nog i grund och botten mer en fråga om allmän rädsla, än om trångsynthet i fråga om religion. Jag skulle så gärna önska att det kunde få vara så här också, att det är okej att vara sig själv också ifråga om religion.

Fick sonen ta med sig skivan till skolan? Ja, det kan och vill jag inte neka honom. Men jag skickade också med honom en tyst bön om att den önskan inte ska göra honom eller någon annan illa. Det handlar inte om att få någon annan att tycka likadant. Att få ta med sig Jesus till skolan handlar om att få vara sig själv och att få känna att det är okej.

I biskopsval råder trygghetsprincipen. Oftast.

Det duggar tätt mellan biskopsvalen nu. Först ut var Växjö stift, idag blev det klart i Linköping och innan året är slut vet vi vem som blir ny biskop i Visby. Om man vill se en röd tråd i vilka som till slut får stiftets kallelse kan det mycket väl vara trygghetsprincipen. Åtminstone oftast. 

I Växjö stift har det länge varit slitningar, med en stark konservativ falang. Men det blev inte lättare när Sven Thidevall gjorde sig omöjlig som biskop. I valet av ny biskop var det därför inte förvånande att den egna domprosten Jan-Olof Johansson tog en klar seger. Det var helt enkelt tryggast så, när allting gungade som mest. Det betyder inte att det är något som helst fel på denne hedersman, men säger likväl något om känslorna bland de röstberättigade, tror jag.

Dagens val i Linköpings stift är förstås inte lika uppenbart, men att stiftet för tredje gången i rad väljer en Martin är inte bara komiskt. Martin Modéus, som vann, framstod också som det tryggare valet av de två, som återstod till sist. Han är sju år äldre och heterosexuell. Det förändrar naturligtvis inte det faktum att han förmodligen kommer att bli en bra biskop. Men vad säger valet om de som röstar, kan man ändå undra?

Stockholms stift förra året då? ropar man genast. Ja, visst. En öppet homosexuell kvinna verkar radikalt. Men i praktiken har Eva Brunne egentligen nu senast bara rört sig från ett tjänsterum till ett annat på stiftskansliet, från att vara stiftsprost till att vara biskop. Och visst finns det tydliga skillnader i framtoning mellan henne och företrädaren Caroline Krook, men samtidigt också en hel del likheter. Hon var helt enkelt ett tryggt val, för många.

Nej, då är det egentligen bara Härnösands stift, som har vågat något. För kontrasten är stor mellan Tuulikki Koivunen Bylund och hennes företrädare Tony Gullbrandzén (i salig åminnelse). Och jag tror och hoppas att ingen har behövt ångra det under det gångna året, för jag vet av erfarenhet att hon är en mycket god chef.

Så då återstår alltså ett val av årets tre och hur går det där? Jag borde förstås sticka ut hakan och peka ut den troliga vinnaren bland de fem finalisterna. Min gissning är att Visby inte är ett modigt stift heller, men den som lever får se vem det i så fall leder valet till.

Säger detta något om Svenska kyrkan som helhet? Ja, det är väl ingen slump att en av våra favoritpsalmer börjar med orden ”Tryggare kan ingen vara …”.

Hur möter jag konfirmanderna på Facebook?

Jag skrev nyligen om hur jag har tvingats inse att det har uppstått ett avstånd mellan mig och mina konfirmander när det gäller grundläggande värderingar. Det gäller också användningen av sociala medier på nätet, som jag hittills har trott att jag har ganska bra koll på.

För ett par veckor sedan hade vi återträff med sommarens konfirmander och jag hade då uppmanat dem i ett brev innan att ta med sig sina lägerfotografier på exempelvis ett USB-minne, så att vi kunde titta på dem tillsammans. Jag riggade upp duk, dator och projektor och var med andra ord tekniskt redo för visning. Men när jag då frågade vilka som hade bilder med sig var de alla fullständigt frågande och sa: ”Vi har ju redan sett dem på Facebook?!”. Ridå.

Jag får erkänna att jag kanske delvis har mig själv att skylla, för jag minns att någon av dem frågade om det var okej att lägga upp en Facebook-grupp om lägret och att någon annan frågade om de kunde adda mig. Att lägga upp en grupp var förstås bara något positivt, men att bli addad av en konfirmand – nej, det kunde jag inte tänka mig. Någonstans måste ju även jag som präst kunna få kunna dra en gräns för vad jag vill berätta för min omgivning och för vem jag gör det. Fast konsekvensen blev uppenbarligen att jag då också missade möjligheten att vara med i gruppen om lägret.

När jag i fredags kväll var på personalfest på Teologiska institutionen fick jag dock ett matnyttigt tips av en doktorand- och prästkollega. Hon föreslog nämligen att jag skulle skapa en separat identitet för mig som präst på Facebook. Sagt och gjort. Nu finns jag där, som ”jonas lindberg Präst”.

Problemet är löst på ett elegant och enkelt sätt och jag har raskt också skapat en grupp för nästa sommarläger. Inom kort kan vi skicka ut en inbjudan till dem, med uppmaning att ansluta sig till Facebook-gruppen och kan på så vis utnyttja ett av de kommunikationsspår som de själva har valt att följa. Det känns spännande att se hur interaktionen kommer att se ut! Risken är väl bara att de redan har gått vidare till nästa medium då …