Jag vill se Little Mosque on the Prairie på svensk tv!

När debatten om invandring kör fast i skyttegravskrig kan det underlätta med ett befriande skratt. Därför skulle jag med glädje vilja se den kanadensiska komediserien Little Mosque on the Prairie på någon svensk tv-kanal snarast möjligt. Serien tar på ett roligt och intelligent sätt upp alla de frågor som väcks kring den ökande synliga närvaron av muslimer i västerländska samhällen. Låt det bli ett kvällsnöje för Sverigedemokrater och andra, som uppenbarligen engagerar sig i dessa frågor, men som verkar ha kört fast någonstans på vägen.

De etablerade partierna våndas alltjämt mycket över hur de ska möta det faktum att Sverigedemokraterna numera är en del av det politiska etablissemanget, genom sina riksdagsplatser. Den som vill vifta bort partiet som en tillfällig missnöjesyttring i samma kategori som Ny Demokrati i början av 90-talet bör nog snarast tänka om. Det bekräftas, inte minst, genom Sannfinländarnas exempellösa framgång i det finska parlamentsvalet nyligen. Men det finns också en betydligt mer genomtänkt ideologisk grund för dessa partier än vad Ny Demokrati hade, i form av den masterframe, som så framgångsrikt utvecklades inom franska Front National och som sedan har vidareutvecklats för nordiska förhållanden genom tankesmedjan Den Danske Forening.

I Danmark är det det högerpopulistiska Dansk Folkeparti, som driver debatten om integrationsfrågorna, på grund av valhänthet bland övriga partier om hur de ska bemöta kritiken. Med tanke på hur framgångsrikt detta recept är i Danmark är det mycket troligt att Sverigedemokraterna kan få en liknande position i Sverige och då blir läget mycket problematiskt, tycker jag.

Den kanadensiska komediserien Little Mosque on the Prairie är inne på sin femte säsong (och snart sin sjätte) och handlar om en muslimsk församling i den lilla staden Mercy. Namnet är förstås en pastisch på den klassiska sockersöta Lilla huset på prärien från 70- och 80-talet. Serien är ovanligt framgångsrik, för att vara en kanadensisk sitcom, drar drygt en miljon tittare varje vecka och har fått mycket uppmärksamhet också i amerikanska tidningar, som the New York Times. Serien driver med stereotyper och vädrar fördomar kring islam i västerlandet på ett befriande sätt, som skulle kunna stimulera till ett mer levande samtal kring islam runt om också i Sverige. Jag tror att vi skulle behöva det.

I väntan på att någon svensk tv-kanal plockar upp serien finns den dock att se på YouTube.

Abort väcker existentiella frågor – även om inte vårdpersonalen tror det

Religionspsykologen Maria Liljas Stålhandske forskar kring kvinnors erfarenhet av att ha genomgått en abort och i vilken mån och på vilket sätt det väcker existentiella frågor hos dem. Det mest slående är hur kvinnorna möts väl på ett fysiskt medicinskt plan, medan många av dem upplever att deras psykologiska och andliga behov inte uppmärksammas. För många ställer nämligen aborten frågor om liv, död, människovärde och skuld.

Jag deltog häromdagen i ett seminarium vid Uppsala universitet, där Maria Liljas Stålhandske presenterade sin forskning i form av två artiklar kring abort och existentiella frågor. Den senaste är än så länge opublicerad och därför kan jag tyvärr inte gå in på detaljerna i den här. Men den visar på kvantitativ väg liknande resultat som den första artikeln, som bygger på 24 djupintervjuer. Där berättar exempelvis en kvinna om hur hennes tveksamhet inför abort mer eller mindre nonchalerades med motiveringen att hon skulle tänka på sin framtid istället. En annan kvinna talar om hur hon i efterhand bad sitt foster om förlåtelse för aborten och så vidare.

Kvinnorna i undersökningen berättar om hur vårdpersonal undviker att använda ordet foster och att all deras omsorg ligger på ett fysiskt plan. En del av de intervjuade tycker att det är skönt att det går till på det sättet, medan andra upplever att de egna känslorna stängs ute och att de därmed inte får en riktig chans att bearbeta det som sker. Den bilden kan förstås förstärkas av att abort i allmänhet är ett ämne som människor vanligtvis undviker att tala med varandra om.

Kvinnorna erbjöds alla samtal med en kurator i samband med aborten, men en del av dem tackade nej, för att sedan upptäcka i efterhand att de hade behövt det och att det därför blir svårt att gå vidare.  Maria Liljas Stålhandske rekommenderar därför att vårdpersonalen vidareutbildas i dessa frågor och att de tränar upp en ökad känslighet för denna typ av behov hos patienterna. 

Det går att förebygga självmord i ett klokt och ansvarstagande samhälle, också på nätet

”Självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem”. Så uttryckte journalisten Alfred Skogberg det, när han nyligen blev intervjuad av åhörarna vid en föreläsning vid Uppsala universitet. Poängen är att det kan krävas ganska lite i en krissituation för att antingen hjälpa eller stjälpa en människa. Därför lanseras nu sajten sjalvmordsguide.se som motmedel mot andra sajter med tips på hur man ska gå tillväga för att ta livet av sig.

Jag har nämnt Alfred Skogberg och denna föreläsning här förut, men då i samband med ett resonemang kring de otrohetssajter, som har börjat växa fram. För det finns en likhet däremellan. Det är inte oskyldigt att erbjuda möjligheter att bli otrogen eller att begå självmord, framför allt inte när det sker under kommersiella förtecken, som i fallet med otrohet.

En svensk sajt om självmord har också visat sig få konsekvenser i praktiken, genom att människor bevisligen har besökt den och sedan har tagit livet av sig med ovanliga metoder som beskrivs just där. Sajten www.sjalvmordsguide.se är ett sätt att försöka erbjuda ett konstruktivt alternativ, för att om möjligt kunna undvika tragedin. Och fler sådana insatser behövs.

Ett självmord skapar oerhörda mänskliga lidanden för anhöriga och vänner. Men det går faktiskt också att sätta en prislapp på en människas liv. Inte för att det är det viktiga i sig, men för att det blir en hjälp för samhället att motivera att resurser avsätts för suicidprevention. En ung vuxen som begår självmord kostar i praktiken ungefär 18 miljoner kronor, genom allt det som samhället går miste om i skatt och andra intäkter. I det sammanhanget är det med andra ord en spottstyver att sätta upp högre räcken vid broar eller att konstruera om avgasrör på bilar, så att det inte går lika lätt att ansluta en slang till dem.

Mitt enkla bidrag till litteraturhistorien: Tomas Tranströmers dikter som sekulär bön

Googla på ”Tomas Tranströmer”, så kommer min D-uppsats från 1995 upp som femte post, före exempelvis Nationalencyklopedins artikel om densamme. Det påpekar gärna Owe Wikström, professor emeritus i religionspsykologi, när vi möts i Uppsala domkyrka eller någon annanstans. Uppsatsen heter Dikten som sekulär bön och handlar om poetens, eller snarare diktjagets, relation till tilliten, tron, Gud eller det där orubbliga KANSKE, hans uppenbarelser, som tycks kunna försätta läsaren i kontakt med tillvarons urgrund.

Idag fyller Tomas Tranströmer 80 år och har veckan lång hyllats på nätet, i tidningar, radio och tv. Ett par nyutkomna bokverk finns också, bland annat litteraturvetaren Staffan Bergstens biografi Tomas Tranströmer, ett diktarporträtt. 

Där finns min uppsats omnämnd i en fotnot: ”En opublicerad, bibliografiskt tämligen uttömmande sammanställning av och kommentar till forskningen kring Tranströmers religiösa diktning ger Jonas Lindberg i en D2-uppsats vid teologiska institutionen vid Uppsala universitet 1995: ’Dikten som sekulär bön. En teologisk analys av Tomas Tranströmers poesi.’”

Jag tillåter mig härmed att tänka på detta som mitt enkla bidrag till litteraturhistorien och säger grattis till poeten själv på den stora dagen!

Kan vi förvänta oss moral av ett företag? Om att underlätta för självmord och otrohet.

[Publicerad i kortare form i UNT 12 april, med svar av Alma Kirlic]

Alma Kirlic beskriver i sin krönika i UNT 6 april om debatten kring nyligen etablerade svenska otrohetssajter. Hon ställer sig frågan hur rimligt det är att ha en förväntan på att företag ska ha ett ansvar för moralisk riktighet i kundernas handlingar. Det är i grund och botten en stor fråga om vilken rätt vi över huvud taget har att ha synpunkter på andras moraliska beteenden. Men oavsett vad vi svarar på den frågan är det ett faktum att vi har sådana synpunkter i vårt samhälle.

Det handlar ofta i grunden om vad som uppenbarligen är skadligt för någon annan. Därför får vi hela tiden uppmaningar om att exempelvis försöka leva så miljövänligt som möjligt. Vi tycker därför inte heller i gemen att det är okej att ett företag beter sig annorlunda på den punkten. För ett företag är inte opersonligt, varken i juridisk eller moralisk mening. Bakom fasaden finns alltid människor, som bär ett ansvar för vad som sker i företagets namn.

Här handlar det om otrohet, men låt oss tänka oss att det istället hade handlat om suicid, alltså självmord. Häromdagen lyssnade jag till en föreläsning med journalisten Alfred Skogberg, som nu arbetar med en bok just om detta ämne. Han berättade om en svensk sajt, där besökarna får alla tänkbara tips i hur de ska göra för att kunna ta livet av sig. På frågan om han kunde tänka sig lagstiftning mot en sådan sajt svarade han ja, med hänvisning till att så redan hade skett i Australien.

Men varför skulle en sådan sajt vara farlig? Kan utgivaren av den anses ha ett moraliskt ansvar för om människor faktiskt tar till sig tipsen och avslutar sitt liv? Frågan är inte bara hypotetisk, eftersom det bevisligen finns fall där människor har besökt sajten innan de sedan har begått suicid, med en ovanlig metod, som beskrivs just där.

Enligt Alfred Skogberg finns det mycket tydliga samband mellan tillgången på redskap för och information om självmord. Finns det tillgång till vapen eller tabletter, är det dålig säkerhet vid broar, ja, då ökar också antalet självmord. Därför blir den här typen av sajt en stor fara. Det är inte så enkelt som att säga att det är upp till var och en om han eller hon vill ta livet av sig, när det i praktiken snarare handlar om människor som desperat ropar på hjälp.

Jag menar att det är fullt möjligt att tänka på motsvarande sätt om en otrohetssajt. Ju lättare det är att hoppa över skaklarna, desto fler kommer att göra det. Tillfället gör tjuven, som bekant.

Men är det moraliskt förkastligt? Ja, det är en fråga för var och en att ta ställning till, men faktum är att den förmodade njutningen bara är ena sidan av myntet. Andra sidan handlar om förstörda relationer, som kanske hade haft större överlevnadschans om inte otroheten hade varit. Och det är ett stort samhällsproblem, på alla fronter. Inte minst för de barn, som drabbas av att föräldrarna går skilda vägar.

Sverige är inte en sekulär stat. Svar till EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson.

Det finns en god grundansats i det Birgitta Ohlsson skriver i Upsala Nya Tidning idag om religionens plats i dagens Europa. Men talet om en sekulär stat som garant för att inte vidskepelsen ska ta över blir i slutändan problematiskt på flera sätt.

Till att börja med är det lätt att en diskussion som den här handlar om ”de andra”, alltså länderna som inte är som vi. Men Sverige är ingen sekulär stat, trots att vi gärna tror det. Låt mig bara ge ett par konkreta exempel: Det finns en särskild lag för Svenska kyrkan, som särskiljer den från alla andra trossamfund. Riksdagen inleder också sitt verksamhetsår med en gudstjänst i Svenska kyrkan, om än med medverkan även av andra trossamfund.

I Europa finns idag faktiskt bara två (eller möjligtvis en och en halv) stater som formellt sett är sekulära, det vill säga som har det inskrivet i sin konstitution: Frankrike och Turkiet och i den sistnämnda har religionen i praktiken mycket stor betydelse inom politiken.

Begreppet sekulär är i sig också problematiskt, eftersom det utgår från en uppfattning om att det går att vara religiöst neutral. Men ”sekulär” är inte värdeneutralt, eftersom det förskjuter religionens roll till den privata ”osynliga” sfären och snarare premierar en icke-religiös livshållning. Och det som inte syns, tenderar som bekant också att inte finnas.

När Birgitta Ohlsson gör sig till tolk för alla troende och säger att det går utmärkt att exempelvis förespråka ett sekulärt rättssystem, bortser hon från att idén om religionen som en privatsak är starkt färgad av ett (protestantiskt) kristet sätt att se på religion. För många muslimer är det dock en helt främmande tanke därför att den egna tron, precis som politik, i grund och botten handlar om att vara med och skapa ett bättre samhälle för alla och det kan av naturliga skäl inte ske med munkavle.

Jag vill till sist också lyfta fram det problematiska i att Birgitta Ohlsson så lättvindigt gör kopplingar mellan vidskepelse och religion och skriver att ”därför måste tron på övernaturliga fenomen … motarbetas”. Jag har svårt att se hur en sådan formulering går ihop med en grundläggande åsikts- och religionsfrihet. Jag tror dessutom att människors åsikt att vi förlitar oss för mycket på vetenskap och för lite på tro snarare är en existentiell ståndpunkt än en vetenskapsfilosofisk. Det handlar om att olika perspektiv kan berika och att mångfalden kan ge en bättre helhet.

Så kan en online-kyrka fungera i praktiken. Om lifechurch.tv och Pastor Craig.

När det diskuteras om hur kyrkans närvaro på internet ska se ut kan det vara intressant att lyfta fram exempel på den vetenskapliga forskning som görs på området. Häromdagen lyssnade jag till den brittiske religionssociologen Tim Hutchings, som skrev sin avhandling om att skapa online-kyrkor.

Tim Hutchings har för närvarande en postdoc-tjänst vid Umeå universitet och besökte Uppsala universitet i måndags, för att tala om sin forskning. Han lyfte då bland annat fram frågan om hur närvaron på internet påverkar kyrkor som organisationer, med den tradition av mer eller mindre hierarkiskt ledarskap, som ofta präglar dessa. Denna närvaro förutsätter också någon form av anpassning till den medielogik, som gäller just i det här fallet, vilket kanske kan uppfattas som problematiskt i vissa fall.

Tim Hutchings har hittat åtminstone 250 exempel på hur kyrkor använder nätet, som en del av sin verksamhet, men lyfte vid den här föreläsningen framför allt fram Lifechurch. Det är en amerikanske evangelikal mega church, som har fått systerförsamlingar runt om i landet. Söndagens predikan av pastor Craig sänds då inte bara på storbildskärmar i huvudkyrkan, utan också parallellt över nätet till övriga kyrkor i gemenskapen, där det dock finns en lokal pastor som välkomnar också. Anpassningen till medielogiken märks inte minst i dessa gudstjänster, där predikan är hårt mallad till 30 minuter och gudstjänsten som helhet till 60 minuter, precis som om det hade varit en reguljär tv-sändning.

Ett intressant inslag är de watch parties, som människor också uppmanas arrangera i sina hem, med inbjudna gäster framför datorn. Efter att man har sett på och/eller deltagit i gudstjänsten tillsammans finns det sedan ett antal samtalsfrågor att diskutera som ett sätt att göra deltagandet mer aktivt.

I jämförelse med traditionell tv är detta en avsevärt billigare lösning, eftersom det inte kräver några avgifter för sändningsrättigheterna. Det gör därmed också att församlingen inte behöver ha ständiga budskap om hur viktigt det är att tittarna/gudstjänstdeltagarna skänker pengar. Istället finns en enklare generell uppmaning om tiondegivande, vilket tycks vara tillräckligt för att få verksamheten att gå runt.

Parallellt med att gudstjänsten sänds hålls chat-rum öppna på sajten för samtal och förbön. Där finns dock en pågående förhandling mellan församlingsledning, medlemmar och nykomlingar om vad som kan anses få rum. Generellt sett är församlingsledningen mer tolerant än medlemmarna, som helst bara vill se likasinnade där, enligt Tim Hutchings. Spänningen kan bli som störst när församlingen annonserar på porrsajter med budskap i stil med ”varför inte besöka kyrkan istället?”. Den som kommer den vägen anpassar sig ställer sig inte automatiskt i hyllningskören, utan kan vara kraftigt ifrågasättande.

Församlingen använder sig slutligen mycket aktivt av Facebook också, som en kontaktyta och möjlighet till evangelisation genom medlemmarna i relation till deras respektive vänner.

Så använder sig Sverigedemokraterna av kyrkan mot islam

Sverigedemokraterna och dess nordiska systerpartier är inte speciellt intresserade av teologiska frågor. Men däremot är kyrkan och kristendomen uppenbarligen väldigt användbar som markör av nationell identitet och som ideologisk resurs mot islam, som anses vara odemokratisk och hotfull. Det kan jag konstatera efter att ha gått igenom partiprogram och hemsidor för dessa partier.

Vi har vant oss vid att religion har blivit allt mer osynlig i Västeuropa. Men utvecklingen tycks delvis ha vänt, vilket bland annat hänger samman med islams ökande närvaro i väst. Inom politiken märks det inte minst genom framväxten av nationalistiska partier, eller Radical Right-Wing Populist parties (RRP:er), som termen lyder inom statsvetenskapen. I Norden handlar det om Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Sannfinländarna (Perussuomalaiset). I grunden kommer inspirationen och det ideologiska ramverket från franska Front National.

Vad handlar det då om rent konkret? Vid en genomgång av bland annat Sverigedemokraternas hemsida har jag hittat 265 artiklar, som på något sätt handlar om religion (jag har sökt på orden religion, kristen(dom), kyrka, islam och muslim). Av dessa beskriver omkring hälften islam som ett problem, medan kristen tro överlag bara beskrivs som något positivt.

Partiledaren Jimmie Åkesson kommenterar exempelvis behovet av skolavslutningar i kyrkan med att ”Sverige har varit ett kristet land i tusen år. Vi kan inte rensa bort alla kristna symboler och referenser från de offentliga verksamheterna utan att samtidigt också göra våld på vår kultur och identitet.”

Men mest intressant blir det när jag ser på artiklar där kristendom och islam nämns i samma andetag. Här sätts bland annat kristen etik som den goda motsatsen till hedersvåld, islamism och slöjor. Men det handlar faktiskt inte bara om svensk identitet, utan även om exempelvis kristna irakiers utsatthet i hemlandet.

När jag har jämfört med de nordiska systerpartierna är detta faktum som tydligast i Dansk Folkeparti, där denna utveckling också har pågått som längst. Motsvarande undersökning där ger 577 artiklar om religion och där drivs teserna om kristendomen som identitetsmarkör för danskheten ännu mycket längre. Bland Sannfinländarna är detta minst tydligt, även om samma typ av mönster finns där också. Det överraskar dock inte speciellt, eftersom Finland har relativt liten invandring och det därmed inte verkar finnas riktigt samma behov av att dra gränser mot islam. 

Pengar gör ingen lycklig, men däremot gör socialt kapital det. Såhär hänger det ihop.

Det går bra för Sverige nu. Exporten ökar, liksom investeringarna och hushållens konsumtion. Dessutom förbättras arbetsmarknadsläget stadigt. Och det finns det förstås anledning att vara tacksam för. Bättre ekonomi ger bättre möjligheter att skapa en god livskvalitet.

Ändå sägs det ju att pengar inte gör någon lycklig. Enligt World Values Survey menar dock ungefär 96 procent av oss svenskar att vi är ganska eller mycket lyckliga på det hela taget. Det kanske är svårt att tro för såväl oss själva som för omvärlden, som fått sin Sverige-bild genom Ingmar Bergmans filmer. Faktum är att det bara är norrmän och Nya Zeeländare som är något lyckligare än vi, om de själva får avgöra det.

Så långt verkar pengar faktiskt leda till lycka. Inte för att dessa tre länder är rikast i världen, men det är trots allt välmående länder. Om vi sedan jämför med Europas fattigaste land, Moldavien, visar det sig att människorna där bara är hälften så lyckliga som vi. Än en gång tycks rikedom leda till lycka och vice versa.

För säkerhets skull kan vid dock också pröva ett så kallat least likely-case, alltså ett land som är så olikt Sverige som möjligt. Ett som hör till världens fattigaste, som är krigs- och folkmordsdrabbat och därtill hårt sjukdomsdrabbat genom en aids-epidemi. Ett sådant land är Rwanda. Fast där visar det sig att hela 85 procent av invånarna är ganska eller mycket lyckliga. Den siffran ligger på samma nivå som det betydligt rikare Tyskland. Med andra ord kan vi faktiskt konstatera att pengar inte automatiskt leder till lycka. 

Men vad är det då som gör det? Kanske det som kallas för socialt kapital, det vill säga nivån på mänsklig tillit och rättvisa i ett samhälle. Det kan i så fall till exempel mätas genom mängden korruption. Eller med andra ord: I ett orättvist samhälle litar människor inte på varandra, utan känner sig tvungna att muta sig fram till det som de tycker sig behöva, men inte kan få på annat vis.

Då visar det sig att Sverige och Nya Zeeland hör till toppländerna här också, liksom att Moldavien är ett mycket korrumperat land. I Rwanda är däremot läget faktiskt något bättre och i Tyskland ännu lite mer. Om modellen hade passat perfekt hade förstås Rwanda och Tyskland fått precis samma siffra den här gången också, men jag tror ändå att det finns tillräckligt tydliga tecken på att socialt kapital och lycka hänger nära samman med varandra.

Poängen här är att en god ekonomi är av godo, men att tillit är ännu viktigare för att människor ska trivas med varandra och känna att de har ett bra liv. Det tror jag att vi behöver påminna varandra om lite oftare. 

(Tidigare ”publicerat” i högmässan i Uppsala domkyrka 20 februari 2011)

Etiketter på människor blir så lätt stereotyper

När mina barn var lite yngre frågade de vid mer än ett tillfälle ”Pappa, finns tjuvar på riktigt?”. I deras värld var tjuvar nämligen närmast en sorts mytiska väsen, något annat än människor. Jag fick då förklara att tjuvar är människor, precis som vem som helst av oss, och att vi alla kan bli tjuvar, om vi tar något från någon annan. Det tror jag att vi vuxna också behöver bli påminda om. Kanske inte just om tjuvar, men om andra etiketter, som vi sätter på människor.

Igår reagerade jag på en rubrik i Metro, som mannen mitt emot mig på pendeltåget läste: ”Dömd pedofil fick driva tre friskolor”. Det är självklart djupt allvarligt att någon med den sortens problematik arbetar med barn. Men det jag hänger upp mig på är snarare rubriksättningen. Jag tror nämligen att den signalerar just detta att pedofiler är något annat än människor. Att de är och förblir monster.

Låt oss ta ett helt annat exempel. Etiketten kristen eller muslim kan nämligen också fungera negativt avgränsande. Idag använder många i Sverige ordet kristen eller muslim om människor med en tydligt markerad egen tro. I en kultur, som hyllar flytande identitetsgränser, blir det därmed något negativt för många. Då är man låst och dogmatisk. Vad man på samma gång bortser från är att de flesta människor som bor i Sverige kan kallas för kulturellt kristna. Till och med Humanisternas ordförande Christer Sturmark kan räknas till den gruppen, trots att han själv säkerligen ivrigt skulle förneka det. Det räcker ju att peka på hans förnamn, som förstås betyder kristen. Eller med andra ord: Etiketterna får oss att glömma att det finns så många fler nyanser i tillvaron.

Ett tredje exempel är beteckningen homosexuell. Här är inte min poäng att det finns många fler nyanser på den sexuella skalan, även om det naturligtvis hade kunnat vara det. Men jag har, sent omsider, insett att det inte är givet att en homosexuell människa själv vill bära den beteckningen offentligt. Inte för att de vill gömma sig i garderoben eller på något annat sätt skäms för vilka de är. Men för att de i första hand vill vara människor, som vem som helst, snarare än buntas ihop med en viss grupp med vissa (påstådda) egenskaper. Att inte vara den homosexuella arbetskamraten, chefen, friidrottstränaren, frisören eller biskopen, utan bara en av alla andra. Att få bli sedd som en unik individ.

Det är naturligt att vi försöker sortera världen omkring oss, för att om möjligt förstå den bättre. Men låt oss därför inte tappa nyanserna och individperspektivet. Till det hör bland annat att fundera över vad som är relevant i vilket sammanhang.