När mina barn var lite yngre frågade de vid mer än ett tillfälle ”Pappa, finns tjuvar på riktigt?”. I deras värld var tjuvar nämligen närmast en sorts mytiska väsen, något annat än människor. Jag fick då förklara att tjuvar är människor, precis som vem som helst av oss, och att vi alla kan bli tjuvar, om vi tar något från någon annan. Det tror jag att vi vuxna också behöver bli påminda om. Kanske inte just om tjuvar, men om andra etiketter, som vi sätter på människor.
Igår reagerade jag på en rubrik i Metro, som mannen mitt emot mig på pendeltåget läste: ”Dömd pedofil fick driva tre friskolor”. Det är självklart djupt allvarligt att någon med den sortens problematik arbetar med barn. Men det jag hänger upp mig på är snarare rubriksättningen. Jag tror nämligen att den signalerar just detta att pedofiler är något annat än människor. Att de är och förblir monster.
Låt oss ta ett helt annat exempel. Etiketten kristen eller muslim kan nämligen också fungera negativt avgränsande. Idag använder många i Sverige ordet kristen eller muslim om människor med en tydligt markerad egen tro. I en kultur, som hyllar flytande identitetsgränser, blir det därmed något negativt för många. Då är man låst och dogmatisk. Vad man på samma gång bortser från är att de flesta människor som bor i Sverige kan kallas för kulturellt kristna. Till och med Humanisternas ordförande Christer Sturmark kan räknas till den gruppen, trots att han själv säkerligen ivrigt skulle förneka det. Det räcker ju att peka på hans förnamn, som förstås betyder kristen. Eller med andra ord: Etiketterna får oss att glömma att det finns så många fler nyanser i tillvaron.
Ett tredje exempel är beteckningen homosexuell. Här är inte min poäng att det finns många fler nyanser på den sexuella skalan, även om det naturligtvis hade kunnat vara det. Men jag har, sent omsider, insett att det inte är givet att en homosexuell människa själv vill bära den beteckningen offentligt. Inte för att de vill gömma sig i garderoben eller på något annat sätt skäms för vilka de är. Men för att de i första hand vill vara människor, som vem som helst, snarare än buntas ihop med en viss grupp med vissa (påstådda) egenskaper. Att inte vara den homosexuella arbetskamraten, chefen, friidrottstränaren, frisören eller biskopen, utan bara en av alla andra. Att få bli sedd som en unik individ.
Det är naturligt att vi försöker sortera världen omkring oss, för att om möjligt förstå den bättre. Men låt oss därför inte tappa nyanserna och individperspektivet. Till det hör bland annat att fundera över vad som är relevant i vilket sammanhang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.