Den som är tyst legitimerar också främlingsfientlighet

Förra gången det fanns en så kallad laserman, som sköt på invandrare, fanns det också ett främlingsfientligt parti i Riksdagen. Det skulle kunna ses som en slump, men det tror jag inte att det är. Poängen är nämligen att med ett sådant parti i Riksdagen blir det plötsligt mer legitimt att vara främlingsfientlig också i praktisk handling.

Ny demokrati satt bara en mandatperiod i Riksdagen, 1991-1994, men tog sin plats där bland annat genom att ifrågasätta den dåvarande invandringspolitiken. Under samma period, 1991-1992, sköt den så kallade lasermannen John Ausonius tio personer med invandrarbakgrund, varav en dog.

Nu är Sverigedemokraterna i Riksdagen och sedan några dagar tillbaka sitter den som tros vara den nye lasermannen häktad, för att ha skjutit mot invandrare i Malmö. Då är det svårt att tro att det inte är samma mönster som går igen.

Men att denne förmodade skytt är gripen innebär tyvärr inte nödvändigtvis att vi därmed kan andas ut, mer än tillfälligt. För om sambandet med Sverigedemokraternas plats i Riksdagen stämmer kommer det säkert att få nya obehagliga konsekvenser.

Det är tråkigt när goda uttryck blir slitna, men jag kan ändå inte låta bli att citera Martin Luther King i det här sammanhanget: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”. Jag hoppas att alla vi som tror att det är viktigt att Sverige är ett öppet och generöst land är uppmärksamma i samtalen med grannar, arbetskamrater och vänner. Om vi är tysta när någon uttrycker sin främlingsfientlighet är vi också medskyldiga. Och om vi försöker ge ett annat perspektiv bidrar vi till något gott.

Om omskärelse och piercing. När individualismen utmanas.

[Publicerad på Synpunkt i SvD 17 november i förkortad form]

Eric Seger Ellsäter tycks naturligtvis ha en poäng i SvD 10 november, när han menar att det är inkonsekvent att förbjuda piercing innan en person har fyllt 18 år, medan det är tillåtet med omskärelse. Men i fallet med piercing handlar det ju inte om vems kropp det är, utan om att den som fattar beslutet ska anses vara tillräckligt mogen för att kunna avgöra något sådant, precis som när det gäller så kallade skönhetsoperationer.

             Eric Seger Ellsäter skriver också att ett spädbarn inte kan hänge sig åt en religion, men fullt så enkelt är det dessvärre inte. För de flesta människor i världen är religion nämligen inte bara en fråga om vad man bär för tankar och känslor inom sig, utan om mycket mer än så. Det handlar om tillhörighet och kroppslighet, vilket blir extra viktigt när man kommer som invandrare till ett nytt land och kanske känner sig mer sårbar än någonsin förut. Att då få uttrycka sin religion är minst lika viktigt som att få kunna tala sitt eget språk eller att äta den mat man är uppväxt med. Att inte låta omskära sin son kan då upplevas som att säga att han inte är en av oss.

            Den individualism, som de flesta av oss infödda svenskar tar för något självklart kan, för många invandrare, upplevas som att vi är tragiskt ensamma, när vi inte ser oss själva som en del av en större gemenskap. Här är inte poängen att någon har rätt och att någon har fel, utan att vi försöker se att mer än ett synsätt kan vara möjligt och ha sina poänger.

            När det gäller just omskärelse skulle vi också kunna göra en jämförelse med abort, istället för med piercing. I de flesta fall handlar inte aborter om medicinska skäl, utan om en förälders rätt att bestämma om det egna barnet ska få födas eller inte. Det tycker en majoritet av oss är en självklarhet att samhället ska bekosta, bland annat därför att vi vet att ett förbud skulle innebära att aborterna istället kommer att ske på sätt som kan vara skadliga för kvinnorna. Om sjukvården slutar att erbjuda omskärelse kommer den på motsvarande sätt att ske i alla fall, men då av amatörer, som löper stor risk att skada de små pojkarna för livet. Manlig omskärelse är naturligtvis ett ingrepp, men det är trots allt inte ett skadligt sådant, så länge det sker på ett sakkunnigt sätt.

Att Sverige är ett sekulärt samhälle kan rimligtvis inte innebära att alla måste tycka lika eller att religion inte ska få finnas eller synas, för då är vi inte längre demokratiska. Det betyder istället att det ska vara tillåtet att vara den man är, oavsett livsåskådning. Det är inte enkelt att leva i ett multireligiöst samhälle, där värderingar som individualism och frihet utmanas. Men vi får försöka lära oss att leva med varandras olikheter steg för steg, så långt det är möjligt.

Jag gillar inte halloween. Men jag gillar läget.

Häromdagen var det klassfest och som klassförälder var jag med och arrangerade den. Vid den här tiden på året verkar det vara givet att det ska vara halloween-tema, även om jag personligen inte känner mig helt bekväm med det. Men jag inser också att om mängder av skolbarn förväntas gå till kyrkan då och då kan jag väl delta i en eller annan populärhednisk rit också. Mångkulturalismen kräver ju en viss flexibilitet, från alla håll.

Första frågan, som dök upp under planeringen, var om det fanns någon lokal att vara i. Då valde jag att hålla tyst med mina möjligheter att få låna någon av våra kyrkor gratis. För där kände jag mig tvungen att dra en gräns. Halloween är okej, men det kändes ändå inte alldeles rätt att fylla en kyrka med utklädda häxor och blodiga skepnader.

Nu blev det, mycket bättre, valet en scoutstuga, där vi ordnade reflexvandring ute i skogen, med ett och annat skrämmande ”spöke” och en festlokal pyntad med syntetisk spindelväv och mängder av levande ljus. Och alla verkade vara så nöjda, även om det bästa av allt förvisso var det föräldrafria discot, som avslutade festen. Det var många lugna låtar på slutet …

Den danska sognepræsten Hanne Bohr har gått ett steg längre än jag var beredd att göra. Hon har skrivit en bok om alternativa gudstjänster och aktiviteter kring halloween i kyrkan. Hanne Bohr kallar halloween för en öppen dörr in i kyrkan, i en intervju för senaste numret av Stiftsbladet i Roskilde stift, och säger att den kristna tron är en fantastisk berättelse, full av mystik, liv och död, ljus och mörker, kärlek och svek, ont och gott. Därför passar den också så bra ihop med halloweenfirandet, enligt henne.

Kanske har hon rätt i det?

Meningen med livet är att ha kul. Om en kultur som kittlar sig bort från allvaret.

Jag har tidigare skrivit om sommarens konfirmandläger och återkommer här med ännu en tanke därifrån. Den här gången var samtalsämnet meningen med livet och konfirmanderna verkade då tycka att allt handlar om att ha kul. Kanske beror det på att de trots allt bara är 14-15 år, eller bara att det är enklare att ge ett sådant svar än att säga något mer djuplodande. Eller också är de präglade av en kultur som bygger på att allt ska vara just kul. Dels för att det är ekonomiskt lönsamt ur ett kortare perspektiv och dels för att det är mänskligt att försöka följa minsta motståndets lag.

När jag ber mina barn att städa sina rum brukar ett standardsvar vara: ”men det är ju inget kul”. Som pappa Duktig försöker jag då förklara att allt i livet inte är kul, men att det finns mycket man måste göra i alla fall. Kanske skulle jag egentligen vara en bättre pedagog om jag då försökte göra även städningen till en lek, men därtill räcker inte alltid min egen energi och fantasi. Men poängen här är ju att konfirmanderna knappast är ensamma om sin åsikt.

Häromdagen läste jag Lena Edlunds avhandling Att fånga det flyktiga: om existentiell mening och objektivitet från 2008. Om jag ska försöka sammanfatta hennes slutsatser är det att vi skapar mening i livet på nytt och på nytt, genom att relatera till andra människor, framåt och bakåt i tiden. Och den som inte har levt så länge har säkert svårare för det, tänker jag.

Men frågan om flykten från livets allvar hänger ändå kvar hos mig. För Lena Edlund skriver också att det meningsfulla inte alltid handlar om lycka, utan snarare om det vi djupast bryr oss om. Det som handlar om sammanhang och mål. Då känns inte ordet kul lika träffsäkert, som sammanfattning, tycker jag. 

Är det okej att ha Jesus med sig i skolan?

I morse berättade vår sexårige son att det var dags att öva inför melodifestivalen i skolan. Därför behövde han ha med sig en av sina favoritskivor. Inget konstigt med det, kan man tycka. Fast denna lilla önskan fick mig ändå att börja grubbla över stora och svåra frågor. Skivan han ville ta med handlar nämligen om Jesus.

Den låter som vilken pop- och discoskiva som helst, men texterna är vad man kan kalla profilerat kristna: Jesus är min vän, Jesus tycker om alla och så vidare. Det är en skiva med alltigenom positiva budskap och ändå undrar jag hur lärare och kompisar kommer att reagera. Kanske inte alls? Eller kommer de att kommentera och ifrågasätta?

Klimatet i skolan kan vara hårt. Som när sonen har på sig en tröja med en blomma på, som han har ärvt efter sina storasystrar. Då blir han retad och blir förstås ledsen för det. För så stereotypa är redan sexåringar, dessvärre.

Mina tankar går till en artikel av den amerikanska professorn i religionssociologi, Nancy Ammerman, som jag läste häromdagen. Hon skriver om mångkultur och skillnader mellan USA och Europa. I Europa har vi under överskådlig tid haft enhetsreligion och enhetskultur. Det är vår utgångspunkt och det vi är vana vid. I USA har man, åtminstone sedan landet grundades, däremot en vana vid att leva i ett mångreligiöst samhälle. Där är det normala att människor tycker olika, också i grundläggande frågor som religion. Visst har det blivit hårdare att vara muslim där sedan ”9/11”, men det är nog i grund och botten mer en fråga om allmän rädsla, än om trångsynthet i fråga om religion. Jag skulle så gärna önska att det kunde få vara så här också, att det är okej att vara sig själv också ifråga om religion.

Fick sonen ta med sig skivan till skolan? Ja, det kan och vill jag inte neka honom. Men jag skickade också med honom en tyst bön om att den önskan inte ska göra honom eller någon annan illa. Det handlar inte om att få någon annan att tycka likadant. Att få ta med sig Jesus till skolan handlar om att få vara sig själv och att få känna att det är okej.

I biskopsval råder trygghetsprincipen. Oftast.

Det duggar tätt mellan biskopsvalen nu. Först ut var Växjö stift, idag blev det klart i Linköping och innan året är slut vet vi vem som blir ny biskop i Visby. Om man vill se en röd tråd i vilka som till slut får stiftets kallelse kan det mycket väl vara trygghetsprincipen. Åtminstone oftast. 

I Växjö stift har det länge varit slitningar, med en stark konservativ falang. Men det blev inte lättare när Sven Thidevall gjorde sig omöjlig som biskop. I valet av ny biskop var det därför inte förvånande att den egna domprosten Jan-Olof Johansson tog en klar seger. Det var helt enkelt tryggast så, när allting gungade som mest. Det betyder inte att det är något som helst fel på denne hedersman, men säger likväl något om känslorna bland de röstberättigade, tror jag.

Dagens val i Linköpings stift är förstås inte lika uppenbart, men att stiftet för tredje gången i rad väljer en Martin är inte bara komiskt. Martin Modéus, som vann, framstod också som det tryggare valet av de två, som återstod till sist. Han är sju år äldre och heterosexuell. Det förändrar naturligtvis inte det faktum att han förmodligen kommer att bli en bra biskop. Men vad säger valet om de som röstar, kan man ändå undra?

Stockholms stift förra året då? ropar man genast. Ja, visst. En öppet homosexuell kvinna verkar radikalt. Men i praktiken har Eva Brunne egentligen nu senast bara rört sig från ett tjänsterum till ett annat på stiftskansliet, från att vara stiftsprost till att vara biskop. Och visst finns det tydliga skillnader i framtoning mellan henne och företrädaren Caroline Krook, men samtidigt också en hel del likheter. Hon var helt enkelt ett tryggt val, för många.

Nej, då är det egentligen bara Härnösands stift, som har vågat något. För kontrasten är stor mellan Tuulikki Koivunen Bylund och hennes företrädare Tony Gullbrandzén (i salig åminnelse). Och jag tror och hoppas att ingen har behövt ångra det under det gångna året, för jag vet av erfarenhet att hon är en mycket god chef.

Så då återstår alltså ett val av årets tre och hur går det där? Jag borde förstås sticka ut hakan och peka ut den troliga vinnaren bland de fem finalisterna. Min gissning är att Visby inte är ett modigt stift heller, men den som lever får se vem det i så fall leder valet till.

Säger detta något om Svenska kyrkan som helhet? Ja, det är väl ingen slump att en av våra favoritpsalmer börjar med orden ”Tryggare kan ingen vara …”.

Hur möter jag konfirmanderna på Facebook?

Jag skrev nyligen om hur jag har tvingats inse att det har uppstått ett avstånd mellan mig och mina konfirmander när det gäller grundläggande värderingar. Det gäller också användningen av sociala medier på nätet, som jag hittills har trott att jag har ganska bra koll på.

För ett par veckor sedan hade vi återträff med sommarens konfirmander och jag hade då uppmanat dem i ett brev innan att ta med sig sina lägerfotografier på exempelvis ett USB-minne, så att vi kunde titta på dem tillsammans. Jag riggade upp duk, dator och projektor och var med andra ord tekniskt redo för visning. Men när jag då frågade vilka som hade bilder med sig var de alla fullständigt frågande och sa: ”Vi har ju redan sett dem på Facebook?!”. Ridå.

Jag får erkänna att jag kanske delvis har mig själv att skylla, för jag minns att någon av dem frågade om det var okej att lägga upp en Facebook-grupp om lägret och att någon annan frågade om de kunde adda mig. Att lägga upp en grupp var förstås bara något positivt, men att bli addad av en konfirmand – nej, det kunde jag inte tänka mig. Någonstans måste ju även jag som präst kunna få kunna dra en gräns för vad jag vill berätta för min omgivning och för vem jag gör det. Fast konsekvensen blev uppenbarligen att jag då också missade möjligheten att vara med i gruppen om lägret.

När jag i fredags kväll var på personalfest på Teologiska institutionen fick jag dock ett matnyttigt tips av en doktorand- och prästkollega. Hon föreslog nämligen att jag skulle skapa en separat identitet för mig som präst på Facebook. Sagt och gjort. Nu finns jag där, som ”jonas lindberg Präst”.

Problemet är löst på ett elegant och enkelt sätt och jag har raskt också skapat en grupp för nästa sommarläger. Inom kort kan vi skicka ut en inbjudan till dem, med uppmaning att ansluta sig till Facebook-gruppen och kan på så vis utnyttja ett av de kommunikationsspår som de själva har valt att följa. Det känns spännande att se hur interaktionen kommer att se ut! Risken är väl bara att de redan har gått vidare till nästa medium då …

Hur möter man postmoderna konfirmander?

Jag har – sent omsider – insett att mina konfirmander är mycket mer postmoderna än jag. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Jag tyckte att vi inledde sommarens konfirmandläger på ett pedagogiskt vis. Vi bad nämligen konfirmander och ledare att ge förslag på vilka regler som borde gälla under lägret. Jag tror att vi sammanlagt fick in sisådär 20 förslag, som jag skrev upp på blädderblocket (en analog teknik, som var vanlig när jag var yngre). Så långt var också allting väl, för de flesta av förslagen tycktes kloka och bra. Men när vi sedan skulle enas om att det här skulle vara gemensamma regler kom en – för mig – oväntad reaktion. Det tycktes nämligen självklart för konfirmanderna att det var upp till var och en att välja vilka regler man ville följa och vilka man kunde strunta i. 

Intet nytt under solen, kan man tycka. Vid ett tidigare tillfälle talade vi kärlek och sex och en av konfirmanderna sa då: ”Men vad tänkte ni om sex när ni var yngre?”. Det var inget konstigt med frågan i sig, men eftersom jag den gången bara var 18-19 år då tyckte jag inte själv att det var någon åldersskillnad att tala om mellan oss. Annat är det idag, när vi uppenbarligen hör till helt olika generationer. Och ändå kommer det en smula överraskande för mig att vi därmed också hör till olika paradigm. 

Min överraskade min dök åter upp i sommar, när vi talade om synd och förlåtelse. Det visade sig nämligen att konfirmanderna tyckte att Gud förlåter oss för det vi själva anser vara synd. Att Gud i sig skulle ha någon åsikt om rätt eller fel verkade däremot vara en främmande tanke för dem. Med andra ord har moral blivit en helt subjektiv fråga i deras värld. 

Som konfirmandledare vill vi gärna berätta för konfirmanderna att de älskade och värdefulla precis som de är. Och vi sjunger förstås att ”Du vet väl om att du är värdefull”. Men jag undrar om de idag hör något mer än det vi tror att vi säger då. Jag undrar om de tänker att det bara är deras egna åsikter som är riktigt viktiga och att hänsyn till andra i första hand handlar om att det ska kännas bra för en själv. 

Och hur hanterar jag det i så fall som konfirmandledare? Jag vet faktiskt inte riktigt. 

90 år sedan den andliga poeten Dan Andersson dog

Idag är det 90 år sedan poeten Dan Andersson omkom i rum 11 på hotell Hellman i Stockholm, efter att personalen hade rökt med cyanväte mot vägglössen. Jag vet inte om det är sant, men det har sagts mig att hans dikter idag är mer eller mindre obligatoriska vid begravningar i Gävle. Och det är nog betydligt fler än så, som låter sig beröras av hans ord, som så ofta har tydliga andliga stråk.

Sedan en tid tillbaka har jag en pocket med Dan Anderssons samlade dikter liggande på sängbordet. Om jag inte är för trött på kvällen läser jag gärna några av dem, som en sorts aftonbön. För det passar de ofta bra som.

Därför är det också lite synd att han inte finns representerad i den svenska psalmboken. För precis som Sveriges mest älskade psalmförfattare Lina Sandell tycktes han ha en förmåga att fånga känslan i de stora livsfrågorna, på ett sätt som många känner igen sig i. Det behövs sådana psalmförfattare, också idag.

Enligt legenden återfanns följande dikt i Dan Anderssons portfölj på hotell Hellman, som något av ett omen:

God natt — god sömn jag önskar er,


ni alla vandringsmän.


Vi sluta sjunga och skiljas — vad mer


om aldrig vi träffas igen.


Jag har sagt något litet och fattigt av det


som brunnit hos mig och så snart brinner ner,


men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet —


god natt — god sömn åt er.

Tvivel och tro, rädsla och hopp. Det finns nog hos oss alla, tror jag.

Den här gången är islam måltavlan

Andra världskriget tog slut i september för 65 år sedan. När Tyskland hade kapitulerat några månader tidigare öppnades koncentrationslägren och omvärlden tvingades inse vidden dess fasansfulla verksamhet. Och så lovade man varandra att detta aldrig någonsin skulle få lov att upprepas. För med facit i hand är det alltid lättare att förstå vad som är rätt och vad som är fel.

                      Ändå kan vi ana början på en liknande process i Europa idag. I Tyskland sprids den bästsäljande boken Tyskland avskaffar sig själv, skriven av Berlins före detta finanssenator Thilo Sarrazin, som utpekar muslimer som ett stort samhällsproblem. I Schweiz har befolkningen röstat nej till byggandet av fler minareter. I en rad europeiska länder diskuteras och genomförs planer på förbud mot heltäckande slöjor. Och i vårt eget land hämtar Sverigedemokraterna sin näring och sina sympatier i en växande islamofobi. För den här gången är det inte judar som är måltavlan, utan muslimer.

Det är en förrädisk process, därför att den vädjar till höga mänskliga ideal, som frihet och jämlikhet. Under ytan ligger cementerade föreställningar om att religion hör till det förgångna och därför helst varken bör höras eller synas. Framför allt anses den inte vara riktigt rumsren i samhällets finrum längre.

                      Det är ytterlighetspartier som driver på. De övriga visar sitt motstånd, men dras ändå med in i en liknande tankevärld. I Danmark har vägen gått via det mer etablerade Dansk folkeparti, som i sin tur influerar de övriga. Den som idag till exempel läser de danska socialdemokraternas partiprogram slås förmodligen av den starka nationalism som präglar det, till skillnad från övriga nordiska systerpartier. Och så får främlingsfientligheten och islamofobin allt starkare grepp om samhället.

                      Är det magstarkt att hävda att vi därmed så småningom kanske hamnar i nazi-Tysklands människofientliga ideologi? Ja, kanske, men det är i så fall bättre att vara uppmärksam på frågan, än att plötsligt en dag befinna sig där utan att någon av oss har märkt hur det har gått till.

Det utvecklingen säger oss är att Europa idag behöver en ökad religionskompetens. För det är genom att försöka förstå, som vi kan lära oss att leva med varandras olikheter. Integration handlar inte om ytliga frågor som att Zlatan Ibrahimovic är en fantastisk fotbollsspelare eller att pizza är gott. Och den handlar lika lite om att sätta upp förbud mot det som syns på ytan och som till synes strider mot grundläggande västerländska samhällsideal.

                      Dialog är en långsammare väg att gå, men också betydligt mer fruktbar i längden. För det kan ju faktiskt vara så att Sverige som land också har något djupare att lära av våra invandrare. Islam är inte nödvändigtvis synonymt med kvinnoförtryck, terrorism och ett medeltida rättssystem. Det kan också handla om socialt ansvarstagande och miljömedvetenhet, för att ta ett par goda exempel. Men framför allt handlar det om att försöka se människorna och våra grundläggande likheter med varandra.