Fler korstecken än någonsin i Melodifestivalen. Ännu ett tecken på religionens ökade offentlighet?

Danny gör det. Thorsten gör det. Så många korstecken har förmodligen aldrig förekommit förut i Melodifestivalen. Och för oss som forskar om religionens ökade offentlighet är det ett av många intressanta tecken i tiden.

Carola Häggkvist blev ombedd att berätta om sin bibel när hon vann Melodifestivalen 1983. Herreys blev uppmärksammade för att de var mormoner när de vann 1984 och Edin-Ådahl för att de var kristna när de vann 1990 och säkert finns det ytterligare liknande exempel. Men i de senare fallen handlar det om vilka de är utanför tävlingen, snarare än vad som faktiskt sker på scen.

Ett tydligt korstecken, som Danny Saucedo gjorde både förra året och i år, har vi nog aldrig sett tidigare. Han har katolska rötter genom sina föräldrar, men har också varit aktiv i Svenska kyrkan och kallar sig kristen. Thorsten Flinck å sin sida var konfirmand- och ungdomsledare i Solna församling på 1980-talet och beskriver sig själv som kristen socialist. Deras respektive korstecken är kanske inte lika tydligt som Carolas vittnesbörd 1983, men är ändå det närmaste vi har kommit offentlig religion i Melodifestivalen sedan dess. Och då har vi inte över huvud taget sagt något om pingstvännen Sonja Aldéns text om sin tro på ett liv efter döden i bidraget I din himmel.

De flesta av oss som är religionssociologer i Sverige rör oss kring frågor om religionens (påstådda) ökade offentlighet. Det handlar till exempel om områden som politik, massmedier och det civila samhället. Och just i Melodifestivalen tänker jag att det är ett tecken på det som jag tycker mig se hos mina konfirmander. De kommer i dag i allt högre grad som oskrivna blad i förhållande till kyrkan och kristen tro. Den goda sidan av det är att de är betydligt öppnare av egen fri vilja än vad deras far- och morföräldrar i 30- och 40-talistgenerationen kanske någonsin har varit. Religion kan vara intressant. Men på ett nytt sätt.

Demokratiseringen som kom av sig. Eller varför inte allas åsikter är lika mycket värda.

Ett flertal svenska dagstidningar har den senaste tiden stängt av kommentarsfunktionerna på sina hemsidor, eller försökt styra upp dem på andra vis. Bakgrunden är framför allt den mängd rasistiska kommentarer, som publiceras den vägen. Men sett i ett större perspektiv tror jag också att det handlar om att demokratiseringsvågen kan ha nått vägs ände. Alla åsikter är helt enkelt inte lika mycket värda.

Demokratin har sitt ursprung i antikens Grekland, men den moderna demokratin kommer snarare ur Upplysningen och den franska revolutionen. Sedan dess har de flesta delar av världen steg för steg ökat människors inflytande över sin vardag, såväl som de stora besluten om vem som ska få representera makten i ett land. Men på köpet har vi också fått en ökad subjektivering och individualism. Rätten att vara med och bestämma har i slutändan blivit en form av ”jag har rätt”-attityd. I extremfallet innebär det en total värderelativism, där egentliga fackkunskaper är oväsentliga, eftersom ingen kan sägas ha mer rätt än någon annan om något.

Så långt går vi som väl är sällan. Men i takt med att alla får vara med och uttrycka sina åsikter om allt har också något av en motrörelse uppstått. Den märks inte så mycket än så länge, men jag tror ändå att den kan vara ett tecken på att vi har nått till vägs ände av demokratiseringsvågen.

Jag blir gång på gång irriterad på mig själv för att jag frestas att läsa läsarkommentarer på tidningssajter. Till övervägande del består de nämligen av ointressant strunt. Det är okunniga, fördomsfulla och inte minst grälsjuka inlägg. Till synes gjorda av människor som inte har något bättre för sig. Det må vara demokratiskt, men innehållsmässigt tillför det väldigt lite i praktiken annat än att förstärka bilden av hur lågt en del människor tycks kunna sjunka. Så om nätkommentarerna stängs av eller styrs upp är jag inte ledsen, oavsett om det uttryckligen handlar om rasism eller något helt annat.

Ett helt annat exempel på denna utveckling är Melodifestivalen. Den gick från total jurystyrning till totalt folkvälde tills klagoropen på uteblivna framgångar i Eurovision Song Contest blev för högljudda. Nu har åter olika expertgrupper fått ett allt större inflytande och vips gick det riktigt bra senast för Eric Saade. Inför nästa års festival har även inskickandet av bidrag styrts upp. Nu måste man ha musik professionellt utgiven för att få lov att skicka in ett bidrag över huvud taget, till skillnad från tidigare när alla var välkomna. Undantaget är dock webbjokern, där allmänheten får tävla om fyra platser, som nätbesökarna får lov att utse. Men det framstår i mina ögon mer som ett kul inslag än som tanken att alla kan och får bidra med egna låtar.

Kort sagt, alla har en röst, men alla kan inte allt. Om vi ser tecken på det nu är det kanske trots allt ett sundhetstecken. Så länge vi inte är gudomliga har vi som människor onekligen vissa begränsningar.