[Kulturkrönika i Budbäraren februari 2013]
För en tid sedan fick jag
lyssna till Jan von Bondsdorff, professor i konstvetenskap här i Uppsala. På
sjungande finlandssvenska talade han om ljusets betydelse och hävdade att det
finns tre sorters ljus: det fysikaliska, det metafysiska och ljuset som bildkonvention.
Om någon har behärskat dem alla var det förmodligen vetenskapsmannen,
konstnären och renässansmänniskan Leonardo da Vinci. Jag minns fortfarande hur
jag och andra turister försökte urskilja hans berömda nattvardsfresk i
halvmörker och bland byggnadsställningar i klostret Santa Maria delle Grazie i
Milano under en tågluff i början av 90-talet. Jag kan bara hoppas att den har
fått en värdigare inramning idag.
Jan von Bondsdorff gav andra
exempel på ljusets mästare, som Caravaggio, som tvärt emot sin samtids
konventioner målade Matteus kallelse i en sorts realistiskt källarljus, med
kraftiga skuggor. Den nordiska skolan med konstnärer som Zorn och Krøyer
lyckades också fånga ett särskilt varmt och mjukt naturljus i lövverk och
vattenspeglingar.
Vid samma föreläsning fick
vi även lyssna till en lektor i fysik. I hans version försvann dock alla
ljusets nyanser. Istället mättes jordens ålder ut med exakt precision, liksom
ljusets hastighet och räta vinklar via speglar och prismor. I mina ögon föll
därför intresset fort. Där fanns det till synes inget kvar mellan raderna.
Jag vet dock att det kan
vara annorlunda. Professorn i teoretisk astrofysik, Bengt Gustafsson, kan
konsten att utmana sina åhörares tankar genom att peka på att förmodat
självklara lagar som gravitationskraften egentligen är fel. Så uppenbaras det
att det till synes bergfasta många gånger också är något flytande och
nyansrikt, som väntar på att upptäckas vidare.
Den tredje sortens ljus var
alltså det metafysiska och där finns det exempel på både nyansrikedom och räta
vinklar. Kanske handlar det om var vi placerar vår trygghet. I det säkra och
enkla finns det en tendens till att vi litar mer på vår egen förmåga att fånga
in och hålla kvar ljuset. Där ovissheten bara är en fiende, istället för någon
att tjusas av. När tron och det teologiska ljuset får innehålla fina strimmor
och starka kontraster finns däremot en annan spänning kvar. Den som aldrig blir
riktigt stabil, utan hela tiden gäckar en smula och tvingar oss att vara i
rörelse.
Under perioder av mitt liv
har Bibeln varit svår att läsa, just för att jag helst har velat väja för det
misshagliga. Mitt bland allt det vackra och starka finns ju också en hel del
svärta i skrymslen och vrår. Men kanske är det just det, som gör berättelserna
levande. Att hatet och vreden ryms, precis som tryggheten och ömheten. Och att
Gud på något vis hittar vägen genom den labyrinten och kommer ut i ett
förklarande ljus på andra sidan. Just därför tycker jag om en berättelse som
den om när Jesus rensar Jerusalems tempel från försäljare. Den skaver och utmanar
min bild av söte Jesus och gör mig förundrad och utmanad. Den hjälper mig att
försöka fortsätta vara i rörelse.