Hillsongs lovsånger trea på iTunes topplista. Ett oväntat exempel på ’public religion’?

När detta skrivs ligger lovsångsalbumet Global project trea på iTunes topplista, efter att tidigare under veckan ha hållit andraplatsen under några dagar. Det är den svenska grenen av den framgångsrika australiensiska Hillsong-rörelsen, som står bakom utgivningen, i samarbete med moderkyrkan. Det är onekligen överraskande, men samtidigt spännande.

När vi inom forskningen talar om religionens ökade synlighet och offentlighet är det knappast den här typen av exempel som vi tänker på i första hand, utan kanske snarare politik och massmedier. Men just därför är det här roligt och oväntat. På 70-talet var den här typen av musik fortfarande en del av den breda musikkulturen, åtminstone på Svensktoppen och i en del sångprogram på tv. Men den har sakta, men säkert glidit ur människors medvetande, som en följd av den allmänna religiösa förändringen.

Jag påstår inte att det nu är folk i allmänhet, som glatt kastar sig över lovsångsgenren. Men själva synligheten i sig, att gudstjänstmusik får en så offentlig plats, ger förmodligen ändå ringar på vattnet. Det bidrar till att göra religion synlig, när de flesta trodde att den nästan inte längre fanns.

Hur låter det då? Lite rockigare än mycket annat i samma genre, men med samma typ av enkla texter. Personligen tycker jag att det blir lite platt att lyssna på, men det är bruksmusik, som fungerar bäst när man själv deltar i den.

Det rör sig kring Svenska kyrkan som välfärdsaktör

I januari 2011 skrev jag om två exempel på områden, som jag tycker att Svenska kyrkan ska utvecklas inom framöver, däribland välfärden. Jag ser nu med glädje att det finns andra som tänker i liknande banor. Den 1 oktober bjuder nämligen Västerås stift och Sektor 3 in till ett forum kring kyrkan som aktör för just välfärd under rubriken Samverkan, påverkan, protest.

I min ursprungliga text skrev jag bland annat:

>>Att bedriva äldre- och sjukvård och undervisning ligger i kyrkans DNA, för så ser det ut i nästan hela världen, där kyrkan finns. Och i Sverige skulle kyrkan åter kunna vara en stor och duktig aktör inom exempelvis äldrevården, genom sin särskilda kompetens när det gäller att möta människor på ett värdigt sätt. Självklart ska den verksamheten gå runt rent ekonomiskt, men den grundläggande drivkraften kommer att vara en annan och kanske en bättre sådan, än för (de flesta) kommersiella företag.>>

Hos Forum för socialt arbete läser jag också att Svenska kyrkan i Lund överväger att samla sitt diakonala arbete i stadsmissionens form, vilket är ett nygammalt sätt att tänka. Saken kompliceras dock bland annat av att det redan finns en stadsmission i just Lund sedan tidigare.

Vem är det som talar till Orhan Pamuk och Tomas Tranströmer?

[Kulturkrönika i Budbäraren, september 2012]

”Och så kom det sig att Ka hörde ropet djupt inifrån sig själv, samma rop som han hörde i inspirationens ögonblick, det enda ljud som någonsin skulle kunna göra honom lycklig – ljudet från hans musa. För första gången på fyra år höll en dikt på att komma till honom. Även om orden återstod visste han att den redan var skriven.”

Det är Nobelpristagaren Orhan Pamuk, som beskriver något av skapandets mystik i sin roman Snö. I slutändan är det en hel diktsamling, som kommer till huvudpersonen Ka på något vis utifrån. Och så tror jag att många konstnärer kan uppleva det ibland, som om deras bästa verk är något som blir dem givet.

Tomas Tranströmer, också han Nobelpristagare, beskriver liknande erfarenheter i flera av sina dikter. Det är insikter som kommer till honom mitt under orgelkonserten i katedralen, eller genom blåsipporna på marken. Det är två sanningar, som närmar sig varann, en utifrån och en inifrån. Det är marken och diktaren, som tar ett språng mot varandra. Det är en dov tubastöt från en mörklagd strand, en väns röst, som ger tröst i dödsfruktanödsrä﷽﷽﷽﷽﷽tröst i däöt från en mörklagd strandrandra. . ättet genom oss?att jag har fått. finns där och är öppen inför Gudelbund.

Den här sortens upplevelser kallas inom teologin och sedermera också inom litteraturvetenskapen för epifanier. Det är plötsliga genombrott eller förtätningar, när tingens innersta blottläggs. I en del religionstraditioner beskrivs det som mystik. I andra skulle det kunna vara karismatik, med profetiskt tilltal. Oavsett etikett finns det, åtminstone till det yttre, uppenbara likheter. Det finns en nåd i att få vara mottagare av något stort.

Själv kan jag fundera över om och hur mycket Gud är verksam i allt det konstnärliga skapandet. När är en epifani också en hierofani, alltså en uppenbarelse av det heliga, eller en teofani, en uppenbarelse av Gud? Är det Skaparen, som fortsätter sitt verk också på det sättet genom oss?

Det kan förstås invändas att bilden av konstnärskapet, som en lång rad av epifanier eller osökt inspiration är alltför romantiserad. För många kreativa människor handlar det snarare om hårt och strukturerat arbete, som till slut leder fram till guldkornen. Som när Benny Andersson sitter på sitt kontor måndag till fredag vid sin Synclavier och metodiskt letar fram melodierna en efter en.

Men jag tror att det finns likheter där också, om vi än en gång jämför konstnärskap och Gudstilltal i kristen tradition. För jag tror att mitt regelbundna gudstjänstliv bereder marken för min andliga lyhördhet. Plötsligt händer det. Inte för att jag har pressat fram något, utan för att jag finns där och är öppen inför Gud, söndag efter söndag, dag efter dag. Sedan hör det till en god och mogen tro att jag prövar det jag tycker att jag har fått, mot kristen tro och tradition. Där finns kanske den tydligaste skillnaden i slutändan. 

”Vi bjuder på kaffe utan Gud”. Humanisterna i trotsåldern.

[Publicerad i förkortad form i UNT 12 sept]

I lördags kväll var jag ute och gick på stan tillsammans med min familj, eftersom det var Uppsalas årliga Kulturnatt. Överallt var det fullt av mer eller mindre kulturella aktiviteter. När vi så småningom kom till Gamla torget fick jag anstränga mig för att inte skratta till. Där stod nämligen tre Humanister med armarna i kors och såg sura ut. På deras tält hängde en skylt med texten ”Vi bjuder på kaffe utan Gud”.

Nej, jag menar verkligen inte att man ska skratta åt någon annans livsåskådning, men det var situationen som sådan som var så komisk. Mittemot hade nämligen Korskyrkan ställt upp sitt tält, med gott om folk, uppenbarligen igång med personliga samtal och glada skratt. Det var dem de tre Humanisterna stod och såg surt på.

Förbundet Humanisterna bygger sin existens på att vara emot och det blir man sällan särskilt glad av. Skylten ”Vi bjuder på kaffe utan Gud” signalerar dessutom bara trotsålder. Ungefär som ”vi kan minsann också bjuda på kaffe, inte för att vi vill, men för att vi kan”.

Nu kan det i ärlighetens namn se precis likadant ut i en del kristna sammanhang, där man på motsvarande sätt bygger sin existens på att vara emot något annat. Med det menar jag inte att man inte kan och får vara kritisk, men i längden mår man förmodligen i så fall bättre av att i första hand försöka bygga ett konstruktivt alternativ, snarare än att klaga på det som är fel hos någon annan. Det finns det som tur är gott om kyrkor som gör sedan länge, vilket brukar kallas att producera socialt kapital, i en del samhällsvetenskapliga sammanhang.

Det ska bli intressant att se på vilket sätt Humanisterna tänker komma vidare framöver och bli konstruktiva, istället för bara reaktiva. ”Vi bjuder på kaffe med slumpen” kanske kan vara ett förslag till nästa års Kulturnatt – om det inte låter lite för riskabelt? ;-)