Vi behöver se skillnad på kultur och religion. Både i Mellanöstern och här.

[Kulturkrönika i Budbäraren augusti 2012]

Ordet kultur är rikt och många av oss förknippar det också med det goda i livet. Men kultur har också en svart baksida. För det som för oss samman i kulturen kan också vara något som drar gränser mot andra. Ibland handlar det om invandrare, ibland om kvinnor, barn, religion eller sexualitet.

I början av juli kom jag hem från några dagars konferens i Lissabon. Jag har doppat tårna i Atlantvatten i hamnen, njutit fado på ett av stadens många torg och smakat Medelhavskök. Men mest av allt har jag ändå mött kollegor från Europa, Nordafrika och Mellanöstern till föredrag och diskussioner. Och då har en helt annan sorts värld öppnat sig för mig.

Jag tänker särskilt på May från Libanon, som berättade om villkoren för kvinnor i hennes hemland. Det som till att börja med hade varit ett intressant föredrag, men som jag först ett par dagar senare började inse vidden av. I min svenska naivitet har jag inbillat mig att så kallade hedersmord bara förekommer i små etniska grupper, långt från maktens korridorer. Men genom May fick jag veta att libanesiska män har laglig rätt att döda sina hustrur vid blotta misstanken om otrohet och får i så fall bara ett kortare straff för förseelsen. Det anses nämligen vara ett gott syfte, när ambitionen är att ”återupprätta familjens heder”.

Men kvinnoförtrycket sitter djupare än så. För enligt lagen måste alla libaneser tillhöra en religion och det är inte möjligt att gifta sig borgerligt, vilket betyder att det i praktiken är de manliga religiösa ledarna som styr samhället. De har till och med vetorätt i parlamentet, om de anser att ett lagförslag står i strid med den egna religionen. Kvinnor kan därför inte heller sluta sig samman över religionsgränserna för att föra en gemensam kamp. Och problemet ser likadant ut, vare sig det handlar om muslimer eller kristna.

Liknande berättelser följde sedan av Nijmi från Palestina och Maike, som talade om Syrien. Ljuspunkten var Rutes berättelse från Marocko. Under kung Mohammed VI har nämligen kvinnornas ställning förbättrats och muslimska teologer har tvingats till mer jämställda nytolkningar av sharialagarna.

I det här läget var jag plötsligt beredd att ansluta mig till samma bittra religionskritik som Humanisterna ägnar sig åt i vårt eget land. För här är det så uppenbart att religionen stöder förtryckande strukturer och gör det mer eller mindre omöjligt för kvinnor att ta sig ur sin situation och nå ett värdigare liv.

Men kanske är det ändå mer korrekt att tala om kulturer, trots allt. För vi vet åtminstone genom den kristna trons historia att Bibeln har använts både för att legitimera slaveri och för att motivera dess upphävande. Eller för att skilja fattiga och rika åt, precis som för att motivera demokrati och rättvisa. Det är alltså möjligt att behålla sin tro och ändå hitta vägar framåt.

Jag tror att även vi i Sverige gång på gång behöver påminna oss om hur viktigt det är att vi försöka vara medvetna om vilka kulturer vi är med och odlar i kyrka och samhälle och vad de får för konsekvenser. För jag tror att vi också har frågor att arbeta med på den punkten. 

Sverige är inte en sekulär stat. Svar till EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson.

Det finns en god grundansats i det Birgitta Ohlsson skriver i Upsala Nya Tidning idag om religionens plats i dagens Europa. Men talet om en sekulär stat som garant för att inte vidskepelsen ska ta över blir i slutändan problematiskt på flera sätt.

Till att börja med är det lätt att en diskussion som den här handlar om ”de andra”, alltså länderna som inte är som vi. Men Sverige är ingen sekulär stat, trots att vi gärna tror det. Låt mig bara ge ett par konkreta exempel: Det finns en särskild lag för Svenska kyrkan, som särskiljer den från alla andra trossamfund. Riksdagen inleder också sitt verksamhetsår med en gudstjänst i Svenska kyrkan, om än med medverkan även av andra trossamfund.

I Europa finns idag faktiskt bara två (eller möjligtvis en och en halv) stater som formellt sett är sekulära, det vill säga som har det inskrivet i sin konstitution: Frankrike och Turkiet och i den sistnämnda har religionen i praktiken mycket stor betydelse inom politiken.

Begreppet sekulär är i sig också problematiskt, eftersom det utgår från en uppfattning om att det går att vara religiöst neutral. Men ”sekulär” är inte värdeneutralt, eftersom det förskjuter religionens roll till den privata ”osynliga” sfären och snarare premierar en icke-religiös livshållning. Och det som inte syns, tenderar som bekant också att inte finnas.

När Birgitta Ohlsson gör sig till tolk för alla troende och säger att det går utmärkt att exempelvis förespråka ett sekulärt rättssystem, bortser hon från att idén om religionen som en privatsak är starkt färgad av ett (protestantiskt) kristet sätt att se på religion. För många muslimer är det dock en helt främmande tanke därför att den egna tron, precis som politik, i grund och botten handlar om att vara med och skapa ett bättre samhälle för alla och det kan av naturliga skäl inte ske med munkavle.

Jag vill till sist också lyfta fram det problematiska i att Birgitta Ohlsson så lättvindigt gör kopplingar mellan vidskepelse och religion och skriver att ”därför måste tron på övernaturliga fenomen … motarbetas”. Jag har svårt att se hur en sådan formulering går ihop med en grundläggande åsikts- och religionsfrihet. Jag tror dessutom att människors åsikt att vi förlitar oss för mycket på vetenskap och för lite på tro snarare är en existentiell ståndpunkt än en vetenskapsfilosofisk. Det handlar om att olika perspektiv kan berika och att mångfalden kan ge en bättre helhet.

Så använder sig Sverigedemokraterna av kyrkan mot islam

Sverigedemokraterna och dess nordiska systerpartier är inte speciellt intresserade av teologiska frågor. Men däremot är kyrkan och kristendomen uppenbarligen väldigt användbar som markör av nationell identitet och som ideologisk resurs mot islam, som anses vara odemokratisk och hotfull. Det kan jag konstatera efter att ha gått igenom partiprogram och hemsidor för dessa partier.

Vi har vant oss vid att religion har blivit allt mer osynlig i Västeuropa. Men utvecklingen tycks delvis ha vänt, vilket bland annat hänger samman med islams ökande närvaro i väst. Inom politiken märks det inte minst genom framväxten av nationalistiska partier, eller Radical Right-Wing Populist parties (RRP:er), som termen lyder inom statsvetenskapen. I Norden handlar det om Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Sannfinländarna (Perussuomalaiset). I grunden kommer inspirationen och det ideologiska ramverket från franska Front National.

Vad handlar det då om rent konkret? Vid en genomgång av bland annat Sverigedemokraternas hemsida har jag hittat 265 artiklar, som på något sätt handlar om religion (jag har sökt på orden religion, kristen(dom), kyrka, islam och muslim). Av dessa beskriver omkring hälften islam som ett problem, medan kristen tro överlag bara beskrivs som något positivt.

Partiledaren Jimmie Åkesson kommenterar exempelvis behovet av skolavslutningar i kyrkan med att ”Sverige har varit ett kristet land i tusen år. Vi kan inte rensa bort alla kristna symboler och referenser från de offentliga verksamheterna utan att samtidigt också göra våld på vår kultur och identitet.”

Men mest intressant blir det när jag ser på artiklar där kristendom och islam nämns i samma andetag. Här sätts bland annat kristen etik som den goda motsatsen till hedersvåld, islamism och slöjor. Men det handlar faktiskt inte bara om svensk identitet, utan även om exempelvis kristna irakiers utsatthet i hemlandet.

När jag har jämfört med de nordiska systerpartierna är detta faktum som tydligast i Dansk Folkeparti, där denna utveckling också har pågått som längst. Motsvarande undersökning där ger 577 artiklar om religion och där drivs teserna om kristendomen som identitetsmarkör för danskheten ännu mycket längre. Bland Sannfinländarna är detta minst tydligt, även om samma typ av mönster finns där också. Det överraskar dock inte speciellt, eftersom Finland har relativt liten invandring och det därmed inte verkar finnas riktigt samma behov av att dra gränser mot islam. 

Är det okej att ha Jesus med sig i skolan?

I morse berättade vår sexårige son att det var dags att öva inför melodifestivalen i skolan. Därför behövde han ha med sig en av sina favoritskivor. Inget konstigt med det, kan man tycka. Fast denna lilla önskan fick mig ändå att börja grubbla över stora och svåra frågor. Skivan han ville ta med handlar nämligen om Jesus.

Den låter som vilken pop- och discoskiva som helst, men texterna är vad man kan kalla profilerat kristna: Jesus är min vän, Jesus tycker om alla och så vidare. Det är en skiva med alltigenom positiva budskap och ändå undrar jag hur lärare och kompisar kommer att reagera. Kanske inte alls? Eller kommer de att kommentera och ifrågasätta?

Klimatet i skolan kan vara hårt. Som när sonen har på sig en tröja med en blomma på, som han har ärvt efter sina storasystrar. Då blir han retad och blir förstås ledsen för det. För så stereotypa är redan sexåringar, dessvärre.

Mina tankar går till en artikel av den amerikanska professorn i religionssociologi, Nancy Ammerman, som jag läste häromdagen. Hon skriver om mångkultur och skillnader mellan USA och Europa. I Europa har vi under överskådlig tid haft enhetsreligion och enhetskultur. Det är vår utgångspunkt och det vi är vana vid. I USA har man, åtminstone sedan landet grundades, däremot en vana vid att leva i ett mångreligiöst samhälle. Där är det normala att människor tycker olika, också i grundläggande frågor som religion. Visst har det blivit hårdare att vara muslim där sedan ”9/11”, men det är nog i grund och botten mer en fråga om allmän rädsla, än om trångsynthet i fråga om religion. Jag skulle så gärna önska att det kunde få vara så här också, att det är okej att vara sig själv också ifråga om religion.

Fick sonen ta med sig skivan till skolan? Ja, det kan och vill jag inte neka honom. Men jag skickade också med honom en tyst bön om att den önskan inte ska göra honom eller någon annan illa. Det handlar inte om att få någon annan att tycka likadant. Att få ta med sig Jesus till skolan handlar om att få vara sig själv och att få känna att det är okej.