Rysk forskare varnar för att Putin vill utöka Rysslands gränser

Den ryska presidenten Vladimir Putin vill förmodligen annektera de grannländer, som tidigare har ingått i imperiet och han har starkare stöd i Rysslands befolkning än någonsin förut, berättar en rysk forskare. Vi samtalar också om den ortodoxa kyrkans relation till statsmakten och homosexuellas situation i landet.

Hotet om en rysk invasion har under lång tid hängt över Ukraina och under senare tid har Sveriges gränser kränkts av ryskt militärflyg. Den ryska forskare, som jag talar med och som jag medvetet låter vara anonym här, menar att president Putin har ambitionen om att återupprätta det gamla rysk-sovjetiska imperiets gränser. Därför svarar forskaren också ett bestämt nej på min fråga om Finland skulle kunna vara hotat också. I förlängningen borde slutsatsen vara att Sverige därmed inte heller är hotat på det sättet.

Men hur ska vi då förstå kränkningarna av svenskt luftrum? Låt oss fundera över vad som händer om de baltiska staterna åter blir invaderade av Ryssland. Kan Sverige stå vid sidan och inte agera militärt i en sådan situation? Kanske ska vi uppfatta de ryska flygningarna som varningar om att inte blanda oss i?

Den ryska forskaren berättar vidare att den pågående ömsesidiga handelsbojkotten med Ryssland orsakar missnöje bland de ryska oligarkerna, men att Putin samtidigt har starkare stöd än någonsin förut i befolkningen, vilket gör att han ändå står stark. Framför allt är det människor på landsbygden, som stöder honom, medan befolkningarna i S:t Petersburg och Moskva har en mer liberal och ifrågasättande grundhållning. Deras missnöje får dock inte särskilt mycket offentligt utrymme, eftersom massmedierna är så hårt styrda av staten.

Vårt samtal handlar också om den ortodoxa kyrkans ställning i landet med långt större frihet idag än under sovjettiden. Putin uttrycker också sitt tydliga stöd för kyrkan genom att regelbundet delta i gudstjänster, inte minst i anslutning till allmänna val, då kyrkans stöd anses vara viktigt. Det betyder dock inte att kyrkan alltid är med på tåget. Situationen i Ukraina har exempelvis väckt missnöje i den kyrkliga ledningen, inte så mycket av principiella skäl, som att det försämrar relationen kyrkor emellan. Kyrkan hanterar det genom att vara tyst, snarare än att öppet protestera, vilket dock bör förstås som en protest, enligt forskaren som jag talar med.

Vårt samtal handlar slutligen något om homosexuellas situation i landet, efter att förbudet mot att sprida ”homosexuell propaganda” infördes för drygt ett år sedan. Situationen framstår förstås som mycket problematisk ur ett människorättsperspektiv. Forskaren hävdar dock att ”hela den ryska kultureliten” är homosexuell och är öppen med det, vilket trots allt kan uppfattas som en större öppenhet än vi får intryck av, den svepande beskrivningen till trots.

Sammantaget menar forskaren att situationen i Ryssland dock är mycket problematisk och oroande, med konservativa och fascistoida tendenser med starkt folkligt stöd. 

Har sekulariseringen nått en vändpunkt? Om skolavslutningar och lucia i kyrkan.

Det ska (åter) vara tillåtet med psalmsång och julevangeliet vid skolavslutningar i kyrkan, rapporterar flera massmedier idag. Därtill har SVT lagt sina fem senaste luciafiranden i kyrkor, efter att tidigare oftast ha sänt från (andra typer av) kulturbyggnader. Det är små händelser i sig, men sett i ett större sammanhang kan det vara indikatorer på att en lång period av sekularisering har nått en vändpunkt eller att situationen åtminstone står och väger.

Sekularisering är ett till synes enkelt begrepp. Ju modernare ett samhälle blir desto mindre religiöst förväntas det bli. Religionssociologisk forskning har dock visat att det egentligen är bättre att tala om religiös förändring, eftersom mönstret är mer komplicerat än så. Under ett par decennier har det också talats en hel del om religionens återkomst, inte minst i offentligheten i till synes sekulariserade delar av Västvärlden.

Den kanske viktigaste faktorn bakom denna (eventuella) förändring är globaliseringen, det vill säga det faktum att människor och idéer idag rör sig över landsgränser i allt högre grad, såväl fysiskt som genom massmedier och inte minst då förstås internet. Det skapar en rad nya möjligheter, men också en ökad osäkerhet för många människor. Dels är det en ekonomisk fråga, när tidigare framgångsrika och välbärgade delar av världen som Västeuropa och USA konkurrensutsätts inte minst från Sydostasien och Kina på ett annat sätt än förut och välfärden därmed sätts i gungning. Dels är det en identitetsfråga, där nations- och religionstillhörighet börjar förlora sin förmåga att hålla människor samman.

I min egen forskning kring religion och politik i de nordiska länderna är detta den tydligaste trenden under de två senaste decennierna. Framväxten av högerpopulistiska partier är en central indikator i sig, men politisering av frågor om invandring och religion är smittsam och andra partier glider också lätt med i en liknande värderingsförskjutning. Går vi utanför politiken är på samma sätt Förbundet Humanisternas religionskritik en del av samma fenomen, men med den skillnaden att när högerpopulisterna värnar om folkkyrkan är Humanisterna kritiska också mot den.

Det som nu händer kring kyrkans roll vid skolavslutningar bör kunna ses i ljuset av denna större förändring. Vi kan kalla det en motreaktion mot en del av globaliseringens konsekvenser eller en omförhandling av religionens roll i offentligheten. När SVT har sänt luciafiranden har det under en lång rad år framför allt varit från olika sekulära kulturbyggnader, även om kyrkor också har förekommit. Men då är det intressant att notera att under de senaste fem åren har luciamorgon bara sänts från kyrkor. Det kan förstås ses som en indikator på sekularisering, i betydelsen att det tidigare folkliga firandet numera uppfattas som något mer religiöst av en allmänhet som har allt mindre kunskap om kristen tro och att det därför bör tas om hand av en religiös specialist som Svenska kyrkan. Men det är alltså också möjligt att se det som ett tecken på motsatsen – en längtan till en djupare gemensam identitet genom kyrkan.

I sammanhanget är det förstås viktigt att vara uppmärksam på farorna. Vurmandet om en kulturkristendom kan på samma gång verka främlingsfientligt och därmed gå på tvärs med kristendomens grundidentitet i mänsklig jämlikhet inför Gud.

Tystnad en gåva att ge varandra

[Debattartikel publicerad på SvD Brännpunkt 24 december]

December är traditionernas särskilda tid på året när vi möts kring advent, Lucia, jul och nyår för att njuta av det nästan mystika, som vi brukar kalla för stämning. Det är finstämda och på samma gång ofta starka känslor, som också letar sig ut i offentligheten.

En av sociologins förgrundsgestalter, Émile Durkheim, menade att känslomässiga erfarenheter förstärks och får legitimitet när de delas med andra och att vi därigenom förmår sådant, som vi inte skulle ha klarat på egen hand. Ett sätt att göra det är att samlas kring gemensamma symboler, på det sätt som flertalet av oss svenskar gör nu under årets sista och mörkaste veckor.

Religionssociologerna Ole Riis och Linda Woodhead kallar den här sortens fenomen för emotionella regimer, det vill säga gemensamma mönster för att dela känslor med varandra och uttrycka en sorts kollektiv identitet. Där blir det också tydligt att känslor har större offentlig betydelse, än vi ibland har föreställt oss. De kan på samma gång vara både privata och sociala, både personliga och relationsskapande, både biologiska och kulturella. Det, som kan framstå som något väldigt privat, kan alltså på samma gång vara det kitt som håller samman samhället.

Kanske kan det sägas att känslorna dessutom har fått en större betydelse i det offentliga rummet nu än tidigare. Sett ur ett genusperspektiv kan det hänga samman med att det som tidigare har betraktats som kvinnligt, svagt och känslosamt av den manliga eliten nu har fått högre status. Det kan också beskrivas som ett senmodernt drag, där våra inre auktoriteter förväntas kunna spela roll också i offentligheten.

Där har även traditioner en roll. För en del av oss kan de upplevas som något av en ”som om-lek”, ett uttryck för drömmar och ideal bortom vardagen. Det är inte nödvändigt att tro på tomten rent bokstavligen, för att välkomna honom i våra hem år efter år. Människor, som inte skulle kalla sig troende, kan på motsvarande sätt uppskatta och ta till sig det som sker i en kyrka, för att det berör dem känslomässigt och därmed blir något meningsfullt. Ett heligt rum kan då bli en tillflykt, när olika emotionella regimer kolliderar. När reklamideal och verklighet blir för svåra att få ihop.

Emotionella regimer är dock inte på något sätt eviga, oavsett om vi tycker att de är av godo eller inte. Samtidigt som många av oss längtar efter stämning i december tycks vi ha fått svårare att veta hur vi riktigt ska finna den. Det märks också i kyrkans gudstjänster, i synnerhet vid de stora högtiderna. Under midnattsmässans nattvardsgång eller möjligheten att vandra fram och ge sin kollektgåva inför krubban på julafton är det nästan så att småpratet överröstar psalm- eller körsången.

Kanske handlar det om att det är trevligheten, som har tagit över. Vi har försökt och kanske också lyckats kasta av oss forna tiders påtvingade respekt och underordning. Överallt efterfrågas istället social kompetens och vi förväntas vara utåtriktade hela tiden. Och så har trösklarna mellan vardagsrum och finrum blivit så låga att vi inte riktigt märker när vi rör oss från det ena till det andra.

En annan förklaring kan vara ovanan vid det som vi upplever som döda punkter. Många av oss är numera vana vid att omedelbart snappa upp mobilen ur fickan eller handväskan så fort omgivningen inte är tillräckligt stimulerande. Det tysta och till synes tomma fylls istället av prat, ljud, spel eller nyheter. Så också i kyrkorummet, på teatern eller på konserten. Det får aldrig en chans att bli den evighetssekund det annars hade kunnat mogna fram till.

En tredje tanke är att det handlar om en betraktandets kultur. Att vi inte ser oss som deltagare, utan som publik på bekvämt avstånd. Att det som sker inför och omkring oss bara är någon annans och att vårt eget engagemang inte behövs – inte ens när vi uppmanas att sjunga med.

Det som förut var en del av något påtvingat måste nu därför återerövras på frivillig väg. En av mina församlingskollegor brukar klokt påminna om att tystnad inte är något som vi kan ta oss, utan att det bara är något som vi kan ge varandra. Och tystnad behövs för att vi ska uppfatta ordens, musikens och rummets nyanser.

Det handlar om att våga vara oskyddad för en stund, att helt och fullt vara öppen för det som sker, även det som jag inte vid omedelbar anblick tycker att jag förstår eller känner igen. Det handlar om att få upptäcka att jag med min medvetna närvaro är med och skapar något, som jag inte kan åstadkomma på egen hand. På så vis är också stämning granne med det heliga, vare sig det handlar om skolans adventssamling, ett luciafirande på förskolan, en gudstjänst eller ett enkelt stearinljus i ljusbäraren.

Vad händer när de politiska partierna lämnar kyrkovalet? Om vikten av att skapa engagemang för något som få i praktiken bryr sig om

Partiledaren Fredrik Reinfeldt meddelade nyligen att Moderaterna inte kommer att ställa upp som parti i kyrkovalen längre, för att markera kyrkans frihet gentemot staten.  Det är ett beslut som förstås välkomnas av partipolitiskt obundna grupper inom kyrkan, däribland Posk, som jag själv tillhör. Men i takt med den förändring som sakta men säkert sker på den punkten behöver vi ställa oss viktiga grundläggande frågor, som hur kyrkovalet ska överleva med ett faktiskt demokratiskt mandat.

Det är ett känt faktum att bara 10-15 procent av Svenska kyrkans medlemmar röstar i kyrkovalet och många hävdar att det bara är ett uttryck för skendemokrati. Dessutom deltar bara 23-28 procent av de röstande för att de är intresserade av kyrkliga frågor eller vill vara med och påverka kyrkans inriktning. Resten gör det istället av principiella skäl, för att värna om demokratin. Det konstaterades i undersökningen Guds närmaste stad? som genomfördes av Svenska kyrkans enhet för forskning och kultur för ett par år sedan i en studie kring religiositeten i Enköping. Därtill ska läggas att de som besvarade enkäten då röstade i kyrkovalet i betydligt högre utsträckning än människor i allmänhet, vilket gör att siffrorna för faktiskt engagemang i kyrkliga frågor gissningsvis är ännu lägre i verkligheten.

Om man röstar av principiella skäl är det sannolikt enklast att göra det på samma parti som man väljer i allmänna politiska val. Det är en fråga om identifikation, snarare än intresse. Att rösta på en partipolitiskt obunden nomineringsgrupp förutsätter i högre grad att man tar ställning till något i praktiken och det verkar alltså en minoritet av de röstande vara beredda att göra.

Jag tror att partipolitiskt obundna grupper i ännu högre grad framöver behöver fundera över hur vi kommunicerar med medlemmar utan något uttalat kyrkligt engagemang. Vi behöver underlätta identifikationen. De som värnar om kyrkobyggnader, socialt arbete och kyrkliga handlingar mer än gudstjänster och tro (se Svenska kyrkans undersökning Medlem 2010). Vi behöver dem. Och de behöver nog oss också om de ska fortsätta få hög kvalitet på det som de trots allt värnar om. 

Så använder sig Sverigedemokraterna av kyrkan mot islam

Sverigedemokraterna och dess nordiska systerpartier är inte speciellt intresserade av teologiska frågor. Men däremot är kyrkan och kristendomen uppenbarligen väldigt användbar som markör av nationell identitet och som ideologisk resurs mot islam, som anses vara odemokratisk och hotfull. Det kan jag konstatera efter att ha gått igenom partiprogram och hemsidor för dessa partier.

Vi har vant oss vid att religion har blivit allt mer osynlig i Västeuropa. Men utvecklingen tycks delvis ha vänt, vilket bland annat hänger samman med islams ökande närvaro i väst. Inom politiken märks det inte minst genom framväxten av nationalistiska partier, eller Radical Right-Wing Populist parties (RRP:er), som termen lyder inom statsvetenskapen. I Norden handlar det om Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Sannfinländarna (Perussuomalaiset). I grunden kommer inspirationen och det ideologiska ramverket från franska Front National.

Vad handlar det då om rent konkret? Vid en genomgång av bland annat Sverigedemokraternas hemsida har jag hittat 265 artiklar, som på något sätt handlar om religion (jag har sökt på orden religion, kristen(dom), kyrka, islam och muslim). Av dessa beskriver omkring hälften islam som ett problem, medan kristen tro överlag bara beskrivs som något positivt.

Partiledaren Jimmie Åkesson kommenterar exempelvis behovet av skolavslutningar i kyrkan med att ”Sverige har varit ett kristet land i tusen år. Vi kan inte rensa bort alla kristna symboler och referenser från de offentliga verksamheterna utan att samtidigt också göra våld på vår kultur och identitet.”

Men mest intressant blir det när jag ser på artiklar där kristendom och islam nämns i samma andetag. Här sätts bland annat kristen etik som den goda motsatsen till hedersvåld, islamism och slöjor. Men det handlar faktiskt inte bara om svensk identitet, utan även om exempelvis kristna irakiers utsatthet i hemlandet.

När jag har jämfört med de nordiska systerpartierna är detta faktum som tydligast i Dansk Folkeparti, där denna utveckling också har pågått som längst. Motsvarande undersökning där ger 577 artiklar om religion och där drivs teserna om kristendomen som identitetsmarkör för danskheten ännu mycket längre. Bland Sannfinländarna är detta minst tydligt, även om samma typ av mönster finns där också. Det överraskar dock inte speciellt, eftersom Finland har relativt liten invandring och det därmed inte verkar finnas riktigt samma behov av att dra gränser mot islam. 

Jag gillar inte halloween. Men jag gillar läget.

Häromdagen var det klassfest och som klassförälder var jag med och arrangerade den. Vid den här tiden på året verkar det vara givet att det ska vara halloween-tema, även om jag personligen inte känner mig helt bekväm med det. Men jag inser också att om mängder av skolbarn förväntas gå till kyrkan då och då kan jag väl delta i en eller annan populärhednisk rit också. Mångkulturalismen kräver ju en viss flexibilitet, från alla håll.

Första frågan, som dök upp under planeringen, var om det fanns någon lokal att vara i. Då valde jag att hålla tyst med mina möjligheter att få låna någon av våra kyrkor gratis. För där kände jag mig tvungen att dra en gräns. Halloween är okej, men det kändes ändå inte alldeles rätt att fylla en kyrka med utklädda häxor och blodiga skepnader.

Nu blev det, mycket bättre, valet en scoutstuga, där vi ordnade reflexvandring ute i skogen, med ett och annat skrämmande ”spöke” och en festlokal pyntad med syntetisk spindelväv och mängder av levande ljus. Och alla verkade vara så nöjda, även om det bästa av allt förvisso var det föräldrafria discot, som avslutade festen. Det var många lugna låtar på slutet …

Den danska sognepræsten Hanne Bohr har gått ett steg längre än jag var beredd att göra. Hon har skrivit en bok om alternativa gudstjänster och aktiviteter kring halloween i kyrkan. Hanne Bohr kallar halloween för en öppen dörr in i kyrkan, i en intervju för senaste numret av Stiftsbladet i Roskilde stift, och säger att den kristna tron är en fantastisk berättelse, full av mystik, liv och död, ljus och mörker, kärlek och svek, ont och gott. Därför passar den också så bra ihop med halloweenfirandet, enligt henne.

Kanske har hon rätt i det?