Är vi för lyckliga för att behålla det svenska vemodet?

María Severa, porträtterad på en husvägg i Moreriakvarteren i Lissabon. Foto: Kristin Aune

[Kulturkrönika publicerad i oktobernumret av Budbäraren]

”Jag vill stå i regnet, så att mina tårar inte syns.” Någon har klottrat orden på en husvägg i den invandrartäta stadsdelen Moreria i Lissabon. Strax innan har jag och några forskarkollegor stannat till vid den första kända fadistan María Severas hus. Trots att hon bara blev 26 år gammal och var prostituerad blev hon närmast odödlig genom sin sång. Och det var just här i hennes kvarter på 1800-talet som fadon föddes – de klagovisor, som tycks fånga in den portugisiska folksjälen så väl.

För portugiserna har ibland kallats för Europas olyckligaste folk. Det visar sig också att det stämmer enligt den kända undersökningen World Values Survey, men bara om vi bortser från de forna öststaterna, där misströstan är större. När jag frågar min portugisiska kollega Helena om det säger hon skrattande att hennes landsmän njuter av att känna sig olyckliga. Men oavsett hur det är med det har de nog också anledning att vara sorgsna. Det är djup ekonomisk kris i landet just nu och så mycket som 15 procent av invånarna går arbetslösa. En del av dem flyttar till och med till forna kolonier som Angola, där ekonomin nu istället blomstrar. Jag inbillar mig att jag ser något av den smärtan när jag går omkring på stan i Lissabon och försöker möta människors blickar.

Enligt samma undersökning som ovan säger däremot nästan alla svenskar att vi är ganska eller mycket lyckliga. Liksom danskar, schweizare, nya zeeländare och många andra. Här är det idag långt från det som skulle kunna kallas den svenska motsvarigheten till fadon – det svenska vemodet. Den blå underton som ljuder i våra folkvisor, eller präglar Ingmar Bergmans filmer, Dan Anderssons dikter och Stig Dagermans romaner. Fast helt saknas den kanske ändå inte i det mer nyskrivna. Någon föreslår artisten Lars Winnerbäck som en bra representant för vårt vemod. Själv tänker jag på sångerskan Melissa Horn och hennes till synes ständigt olyckliga kärlek.

När jag som präst har begravningar möts jag ibland av önskan om att det ska bli ”lättsamt”. Även om jag har lite svårt för det ordvalet i sammanhanget tror jag mig förstå att det är ett sätt att försöka få hjälp i en svår stund. För samma familj kan samtidigt, precis som nästan alla andra, önska att få sjunga något så vemodigt som Lina Sandells Blott en dag vid begravningen.

Vi kanske inte heller vill att våra tårar ska synas, även om vi inte bokstavligen ställer oss i regnet för att undvika det. Men jag tror att vemodet i fadon eller i den svenska folksjälen har något djupt tröstande och befriande över sig. Det som säger oss att vi inte är ensamma om att känna som vi gör. Och oavsett om vi svenskar idag säger oss vara lyckliga eller ej finns det sannolikt situationer i livet där det är precis det vi behöver höra för att orka gå vidare. Det finns nog inget äkta mänskligt liv där allt går som på räls. 

Svenska män, ta mer ansvar för er andlighet

[Den här debattartikeln publicerades på SvD Brännpunkt i fredags kväll. Redan under det första dygnet hade den renderat omkring 300 läsarkommentarer, varav nästan alla uttryckte ett starkt religions- och/eller kyrkohat. Kommentarerna är förmodligen inte representativa för män(niskor) i allmänhet, men är ett intressant exempel på stämningen i dessa frågor. Sex är inte länge så provokativt i Sverige idag, men religion är uppenbarligen ett betydligt mer laddat ämne.]

Svenska män blir sakta men säkert bättre på att ta ansvar för traditionellt kvinnliga områden som hem och familj. Enligt FN:s Human Development Index är vi världens mest jämställda land, även om det fortfarande förstås finns mycket kvar att förändra. I andligt hänseende verkar dock utvecklingen gå i motsatt riktning. Det är bara i Norge som män värderar andlighet lägre än kvinnor än i Sverige. Och skillnaden kan dessutom antas vara på väg att öka.  

Det är tydligt att andligheten hänger ihop med våra nedärvda könsroller. Den kan antas gå djupt ner i magiskt tänkande kring kvinnan som skapare av liv, genom sin förmåga att föda barn. Och i riterna har familjebanden och därmed relationerna manifesterats – områden som kvinnor också mer eller mindre har fått monopol på, bland annat för att de inte har haft tillräcklig status i mäns ögon. Men det börjar bli dags för oss att omvärdera det nu, för liknande mönster lever uppenbarligen kvar än idag trots andra förändringar kring jämställdheten.

Enligt World Values Survey anser något fler kvinnor än män i världen att religion är viktigt i livet. Skillnaderna mellan könen är större i Västvärlden och störst i Norge, med Sverige på andra plats. Här anser 35,7 procent av kvinnorna att religion är ganska eller mycket viktigt, mot 23,1 procent av männen. Det märks också genom att det är fler kvinnor än män som är medlemmar i Svenska kyrkan och det är dessutom fler kvinnor än män som inträder i kyrkan.

Men det börjar mycket tidigare än så. Faktum är att det döps något fler flickor än pojkar och även om skillnaden är marginell är den samtidigt ihållande. Sedan konfirmeras betydligt fler tjejer och den skillnaden tycks dessutom öka något för varje år. För på samma gång som många av oss försöker uppfostra våra barn till att tänka och leva jämställt är det fortfarande i väldigt hög grad tjejer som socialiseras in i rollen som bärare av det andliga. Och det fortsätter vidare. När jag som präst möter familjer till dop eller vigslar är det i de allra flesta fall kvinnorna som står för initiativen.

Men – kära svenska män – så måste det förstås inte fortsätta. För jag är övertygad om att vi också kan ta ansvar för vår egen andlighet och inte bara luta oss mot att kvinnor ska göra det åt oss. I synnerhet inte när andelen enpersonshushåll är så hög som i dag och en del av oss dessutom lever i enkönade förhållanden. Vi kan också känna och försöka sätta ord på vår innersta längtan. Vi kan också försöka hjälpas åt att göra det rätta och goda, i nära relationer och i samhället. Och där kan bland annat kyrkan vara en god miljö att ta sats ifrån.

Jag är naturligtvis väl medveten om att det också finns andra sätt att göra det än genom att vara medlem i Svenska kyrkan. Men eftersom två tredjedelar av oss är det är chansen ändå väldigt stor att du som läser det här tillhör den gruppen. Och det finns än så länge ingen forskning som visar att särskilt många etniskt svenska män uttrycker sina andliga behov någon annanstans istället. Däremot att en del kvinnor söker sig andra vägar.

Det handlar om identitet och värderingar, om de eviga frågorna om livet och döden. Och är du man och tycker att Svenska kyrkan ger dig dåligt stöd i de funderingarna, så hör av dig till den församling där du bor och berätta om dina behov. Jag tror och hoppas att någon kommer att lyssna på dig där och kanske också hitta ett sätt att utvecklas med hjälp av det du uttrycker.

Så, svenska män, det är dags att ta mer ansvar för vår andlighet. Inte så mycket av princip, som för vår egen skull. Och för att därigenom ytterligare bidra till det goda samhället.

jonas lindberg

Präst i Uppsala domkyrka och doktorand i religionssociologi vid Uppsala universitet