Anonymitet gör oss otrygga, inte skyddade. Varför allt mer av vårt surfande sker innanför Facebooks murar

Ibland framhävs anonymiteten på nätet som en av dess viktigaste egenskaper. Men dagstidningar på nätet har sedan en tid tillbaka tröttnat på anonyma kommentatorer och tar i många fall nu hjälp av Facebook-inloggning, för att få människor att stå för sina åsikter. Och jag tror att många av oss andra också börjar tröttna på mycket av den ansiktslöshet vi möter på andra platser på nätet, därav Facebooks enorma tillväxt.

Tuulikki Koivunen Bylund, biskop i Härnösands stift, liknade en gång Facebook vid bygatan eller -torget. Det är platsen där vi möter andra och småpratar om väder och vind. Det är också platsen där vi känner igen dem vi möter. Och jag tror att det är en av de viktigaste anledningarna till att Facebook fortsätter att växa, så att det knakar. Faktum är att det är på väg att bli en sorts innanhav i den oändliga internetoceanen, där allt fler ärenden går att sköta. Där kan du sköta kontakten med din förening, kyrka, företagen du är kund hos och så vidare. Där kan du diskutera och debattera i olika forum, där alla går att identifiera. Liknelsen med bytorget eller -gatan blir därmed än mer träffsäker.

Det betyder inte att Facebook därmed är tryggheten själv i alla avseenden. Företaget har släppt igenom oseriösa annonsörer, som lurar på människor dyra tester i tron att de var gratis. Men ett företag som är mån om sina kunder (och det är ju precis vad Facebook-användare är i första hand) inser förhoppningsvis snart att sådant måste undvikas till varje pris.

Visst finns det goda sidor med anonymitet. Det vet präster med tystnadsplikt eller journalister, som kan behöva skydda källor för att kunna avslöja missförhållanden i samhället. Men i de flesta fall är anonymitet liktydigt med ansiktslöshet, regression och ansvarslöshet. Vi blir inte bättre som människor av att inte behöva stå för vilka vi är, utan precis raka motsatsen. Och på det hela taget känns det väldigt sunt om så många som möjligt av oss inser det, vare sig vi sedan använder Facebook som plattform eller något helt annat.

I biskopsval råder trygghetsprincipen. Oftast.

Det duggar tätt mellan biskopsvalen nu. Först ut var Växjö stift, idag blev det klart i Linköping och innan året är slut vet vi vem som blir ny biskop i Visby. Om man vill se en röd tråd i vilka som till slut får stiftets kallelse kan det mycket väl vara trygghetsprincipen. Åtminstone oftast. 

I Växjö stift har det länge varit slitningar, med en stark konservativ falang. Men det blev inte lättare när Sven Thidevall gjorde sig omöjlig som biskop. I valet av ny biskop var det därför inte förvånande att den egna domprosten Jan-Olof Johansson tog en klar seger. Det var helt enkelt tryggast så, när allting gungade som mest. Det betyder inte att det är något som helst fel på denne hedersman, men säger likväl något om känslorna bland de röstberättigade, tror jag.

Dagens val i Linköpings stift är förstås inte lika uppenbart, men att stiftet för tredje gången i rad väljer en Martin är inte bara komiskt. Martin Modéus, som vann, framstod också som det tryggare valet av de två, som återstod till sist. Han är sju år äldre och heterosexuell. Det förändrar naturligtvis inte det faktum att han förmodligen kommer att bli en bra biskop. Men vad säger valet om de som röstar, kan man ändå undra?

Stockholms stift förra året då? ropar man genast. Ja, visst. En öppet homosexuell kvinna verkar radikalt. Men i praktiken har Eva Brunne egentligen nu senast bara rört sig från ett tjänsterum till ett annat på stiftskansliet, från att vara stiftsprost till att vara biskop. Och visst finns det tydliga skillnader i framtoning mellan henne och företrädaren Caroline Krook, men samtidigt också en hel del likheter. Hon var helt enkelt ett tryggt val, för många.

Nej, då är det egentligen bara Härnösands stift, som har vågat något. För kontrasten är stor mellan Tuulikki Koivunen Bylund och hennes företrädare Tony Gullbrandzén (i salig åminnelse). Och jag tror och hoppas att ingen har behövt ångra det under det gångna året, för jag vet av erfarenhet att hon är en mycket god chef.

Så då återstår alltså ett val av årets tre och hur går det där? Jag borde förstås sticka ut hakan och peka ut den troliga vinnaren bland de fem finalisterna. Min gissning är att Visby inte är ett modigt stift heller, men den som lever får se vem det i så fall leder valet till.

Säger detta något om Svenska kyrkan som helhet? Ja, det är väl ingen slump att en av våra favoritpsalmer börjar med orden ”Tryggare kan ingen vara …”.

Dag Sandahl som biskopskandidat

Nu på lördag kl 10:00 är det offentlig utfrågning av de fem biskopskandidaterna i Växjö stift inför valet 30 augusti. En av dessa kandidater, utsedd genom nomineringsval, är komminister Dag Sandahl från Öland. Alla som har en viss koll på Svenska kyrkan vet att han är ett mycket kontroversiellt namn i sammanhanget, genom att under många år ha personifierat motståndet mot kvinnliga präster. Men nu har han uppseendeväckande nog skrivit under en deklaration om att han, som eventuell biskop, kommer att prästviga kvinnor också. Frågan är bara vad han egentligen menar med det.

Jag gillar Dag Sandahl. Ja, jag vågar säga det, men skyndar mig i samma andetag att lägga till att det därmed inte betyder att jag delar alla hans åsikter. För så är det tyvärr i Svenska kyrkan att Dag Sandahl hör till kyrkans paria, enligt majoriteten. Att uttrycka ett gillande av honom leder därför lätt till guilt by association. Men låt mig förklara vad jag menar. 

Den underbara fotbolls-VM-sommaren 1994 gjorde jag, som ung präststudent, praktik hos Dag Sandahl i Två systrars kapell i Kalmar under någon månad. Det var min tredje praktikperiod och den klart bästa av dessa. För Dag Sandahl är skärpt, intellektuell, rolig, välformulerad, charmig, inspirerande och en riktigt duktig församlingspräst. 

Det finns det många människor som uppskattar honom för. Men de flesta ser bara den offentliga bilden av en humörmänniska, som är lynnig och som inte räds att både hysa och uttrycka obekväma åsikter. Han kan uppfattas som oborstad, omogen, grov i mun och enkelspårig. Men han kan också beskrivas som brutalt ärlig i det han själv tror och tycker, vilket de flesta av oss är väldigt ovana vid. Vi, som är mer känsliga för vad som är politiskt korrekt och vad som inte är det. 

Ja, jag tycker om Dag Sandahl för hans personlighet, trots att jag själv har blivit utskälld av honom efter noter vid två tillfällen. Precis som jag tycker väldigt mycket om min förra chef, nuvarande biskopen i Härnösand, Tuulikki Koivunen Bylund. Ingen av dem skulle förmodligen uppskatta att bli jämförd med den andra, men i mitt tycke har de samma mod och ärlighet och det tycker jag är underbart, även om det slår gnistor om det ibland. Att de sedan står oerhört långt ifrån varandra i de flesta teologiska frågor är inget problem för mig. Jag väljer att se till människan först och hennes åsikter i andra hand. 

Men nu var alltså frågan detta om biskopsvalet i Växjö stift och Dag Sandahl som kandidat. På pappret är han onekligen mycket välmeriterad, med lång erfarenhet av församlingstjänst, han är docent i kyrko- och samfundsvetenskap och har goda erfarenheter av kyrkligt beslutsfattande bland annat i kyrkomötet. Men skulle han kunna bli en hela stiftets biskop? Skulle de kvinnliga prästerna kunna känna ett grundläggande förtroende för honom efter alla dessa år av profilerat motstånd mot kvinnliga präster? Det är tyvärr mycket tveksamt. 

Och jag undrar också över den deklaration, som han har skrivit på, om att han kommer att prästviga kandidater av båda kön, om han blir biskop. När jag läser hans blogg får jag nämligen det underförstådda intrycket att det naturligtvis förutsätter att det finns några kvinnliga kandidater att viga. Och det är kanske inte självklart när biskopen heter Dag Sandahl. Det är möjligt att jag missförstår, men jag hoppas verkligen att någon ställer någon eller några uttryckliga frågor om just detta vid utfrågningen på lördag. Dag Sandahl har kanske inte skuggan av en chans att bli biskop i alla fall, men det ska åtminstone stå klart på vilka premisser det sker.