Rysk forskare varnar för att Putin vill utöka Rysslands gränser

Den ryska presidenten Vladimir Putin vill förmodligen annektera de grannländer, som tidigare har ingått i imperiet och han har starkare stöd i Rysslands befolkning än någonsin förut, berättar en rysk forskare. Vi samtalar också om den ortodoxa kyrkans relation till statsmakten och homosexuellas situation i landet.

Hotet om en rysk invasion har under lång tid hängt över Ukraina och under senare tid har Sveriges gränser kränkts av ryskt militärflyg. Den ryska forskare, som jag talar med och som jag medvetet låter vara anonym här, menar att president Putin har ambitionen om att återupprätta det gamla rysk-sovjetiska imperiets gränser. Därför svarar forskaren också ett bestämt nej på min fråga om Finland skulle kunna vara hotat också. I förlängningen borde slutsatsen vara att Sverige därmed inte heller är hotat på det sättet.

Men hur ska vi då förstå kränkningarna av svenskt luftrum? Låt oss fundera över vad som händer om de baltiska staterna åter blir invaderade av Ryssland. Kan Sverige stå vid sidan och inte agera militärt i en sådan situation? Kanske ska vi uppfatta de ryska flygningarna som varningar om att inte blanda oss i?

Den ryska forskaren berättar vidare att den pågående ömsesidiga handelsbojkotten med Ryssland orsakar missnöje bland de ryska oligarkerna, men att Putin samtidigt har starkare stöd än någonsin förut i befolkningen, vilket gör att han ändå står stark. Framför allt är det människor på landsbygden, som stöder honom, medan befolkningarna i S:t Petersburg och Moskva har en mer liberal och ifrågasättande grundhållning. Deras missnöje får dock inte särskilt mycket offentligt utrymme, eftersom massmedierna är så hårt styrda av staten.

Vårt samtal handlar också om den ortodoxa kyrkans ställning i landet med långt större frihet idag än under sovjettiden. Putin uttrycker också sitt tydliga stöd för kyrkan genom att regelbundet delta i gudstjänster, inte minst i anslutning till allmänna val, då kyrkans stöd anses vara viktigt. Det betyder dock inte att kyrkan alltid är med på tåget. Situationen i Ukraina har exempelvis väckt missnöje i den kyrkliga ledningen, inte så mycket av principiella skäl, som att det försämrar relationen kyrkor emellan. Kyrkan hanterar det genom att vara tyst, snarare än att öppet protestera, vilket dock bör förstås som en protest, enligt forskaren som jag talar med.

Vårt samtal handlar slutligen något om homosexuellas situation i landet, efter att förbudet mot att sprida ”homosexuell propaganda” infördes för drygt ett år sedan. Situationen framstår förstås som mycket problematisk ur ett människorättsperspektiv. Forskaren hävdar dock att ”hela den ryska kultureliten” är homosexuell och är öppen med det, vilket trots allt kan uppfattas som en större öppenhet än vi får intryck av, den svepande beskrivningen till trots.

Sammantaget menar forskaren att situationen i Ryssland dock är mycket problematisk och oroande, med konservativa och fascistoida tendenser med starkt folkligt stöd. 

Skola och omsorg är en valfråga också för religiösa aktörer

Skola och äldreomsorg hör till de stora valfrågorna, inte minst när frågan om vinstintresse tas med i diskussionen om de inblandade aktörerna. Här har på senare år bland annat Svenska kyrkan börjat diskutera sin tänkbara roll som välfärdsaktör, vilket återspeglas i en ökande mängd seminarier och forskning. Här vill jag försöka ge en mer teoretisk ram, som ett sätt att försöka förklara vad den här förändringen kan betyda inte minst som val av kyrkans roll i samhället. 

När religiösa samfund idag börjar gå in som aktörer inom välfärdssektorn kan det kännas som ett nytt steg, framför allt för Svenska kyrkan, som genom lag var förhindrad att bedriva exempelvis skola och vård i konkurrens med kommun, stat och landsting fram till år 2000. Går vi längre tillbaka i tiden bedrevs däremot denna typ av verksamheter ofta enbart på kyrkans initiativ och ser vi oss omkring i världen idag är det mycket vanligt, för att inte säga nästan regel, att religiösa samfund fungerar som välfärdsaktörer. Det visar sig rent av vara nödvändigt i takt med att medelåldern ökar och staternas ekonomiska ramar för välfärden samtidigt minskar. Det visar forskning inom bland andra WaVE- och WREP-projekten vid CRS vid Uppsala universitet.

I en nyare undersökning säger sig en stor del av svenskarna vara positiva till Svenska kyrkan som välfärdsaktör i betydligt högre grad än namngivna privata företag (Hollmer och Bäckström 2012). Det senaste tillskottet till forskningen på området är Kerstin Alberii utredning Att färdas väl, där bland andra Knivsta församlings arbete i Alsike med förskola, skola och olika former av boenden i egen regi nämns som ett exempel på hur sådana satsningar kan fungera.

Men låt oss alltså ta ett steg tillbaka och försöka förklara vad denna förändring egentligen betyder. I mer traditionella samhällen, och här får vi nog gå tillbaka till medeltiden i Europa, fungerade religion som en ”helig kupol” eller ett ”heligt kosmos” (sacred canopy), enligt den amerikanske sociologen Peter L Berger. Det betydde att religionen genomsyrade allt i människors liv, vare sig det handlade om ekonomi, juridik, sjukvård eller relationer.

I takt med modernitetens framväxt har sedan de flesta samhällen genomgått en funktionell differentiering, vilket betyder att olika samhällsfunktioner har professionaliserats och specialiserats (Durkheim 1933). Det gäller också religiösa organisationer som kyrkan, som därmed steg för steg har förlorat kontaktytor och inflytande i samhället. Den här processen brukar idag beskrivas som den enskilt viktigaste faktorn till det vi av tradition har brukat kalla för sekularisering. Det som vi har uppfattat som minskad religiositet beror med andra ord inte nödvändigtvis på ett minskat intresse för religion, utan på att så många andra aktörer delar på ansvaret och utrymmet i samhället.

Det här är viktigt som bakgrund när vi talar om kyrkan som välfärdsaktör. I den typ av pluralistiskt och högspecialiserat samhälle, som vi lever i idag, är det inte möjligt och kanske inte heller önskvärt att återvända till sacred canopy-modellen. Däremot finns det, enligt teorier kring funktionell differentiering, möjlighet för olika subsystem att bidra till andra subsystem genom performance, det vill säga genom att lösa ett problem åt andra aktörer (Luhmann 1982). I kyrkans fall kan det vara att genom sin diakoni göra sociala insatser i samhället, trots att det inte är en nödvändigtvis religiös uppgift. Jag tror också att vi kan beskriva kyrkliga handlingar som dop och begravning som ett uttryck för performance, i betydelsen att de fungerar som livsriter för människor, utan att nödvändigtvis användas utifrån ett uttryckligen religiöst behov.

För att Svenska kyrkan och andra religiösa aktörer ska ha något att faktiskt bidra med som välfärdsaktör krävs alltså en förmåga att lösa problem åt andra. Om det handlar om pedagogik eller sjukvård gör religiösa aktörer klokast i att använda sig andras kompetens i enlighet med den funktionella differentieringen. Men jag tror att det som religiösa aktörer kan bidra till på ett särskilt sätt är människovärdet, som den drivande faktorn, snarare än ekonomiskt vinstintresse. Det gäller naturligtvis inte minst när situationen inom skola och äldrevård är så omdebatterad på den punkten.

Det kan och bör i sig vara ett tillräckligt skäl för Svenska kyrkan och andra religiösa aktörer att engagera sig i välfärden. Men, om vi till sist igen återvänder till teorierna kring funktionell differentiering och performance är det naturligtvis också ett sätt för dessa aktörer att i handling på nytt visa sig vara relevant i människors liv också i vardagen. Det valet är möjligt nu.