36 procent av de svenska toppkandidaterna till EU är religiösa

Aftonbladet har gjort en enkätundersökning bland partiernas toppkandidater i valet till EU-parlamentet. Bland totalt 47 frågor ingår också ”är du religiös?”, vilket 36 procent av kandidaterna svarar ja på. Fördelat över partier är det vanligare att svara ja bland kandidater för högerpartier än för vänsterpartier. Kvinnor och män svarar däremot ja i ungefär lika hög grad.

Aftonbladet har gjort en enkät med de tio toppkandidaterna (i FI:s fall bara nio, eftersom det inte finns fler) i respektive svenskt parti i valet till EU-parlamentet och fått svar från 96 stycken, det vill säga nästan alla av dem. Jag har sedan manuellt gått igenom svaren på frågan ”är du religiös?” och redovisar det sammanlagda resultatet här.

När tidningen Dagen gjorde en enkät med kandidaterna i riksdagsvalet 2010 svarade omkring 45 procent att de såg sig som kristna. Tidningen redovisar dock inte hur hög svarsandel man fick då, vilket gör resultatet svårbedömt. I Aftonbladets nu aktuella enkät är det dock omkring 36 procent av toppkandidaterna till EU-parlamentet som svarar ja på den mer ospecificerade frågan ”är du religiös?”. Det framgår inte av undersökningen varför frågan anses vara relevant att ställa och vad man eventuellt kan utläsa av den i så fall. ”Religiös” är ett trubbigt ord, som många människor kan ha svårt att identifiera sig med. Det märks också i några av frisvaren, där exempelvis miljöpartisten Isabella Lövin skriver ”hur många kan svara ja eller nej på den frågan idag? Vad menas med att vara religiös?” Sverigedemokraten Kristina Winberg svarar visserligen nej på frågan, men tillägger sedan ”ser mig inte som religiös, men jag tror på att det finns en gud som jag ibland ber till.” Margaret Gärding i Feministiskt Initiativ svarar också nej på frågan, men tillägger att ”jag är andlig – och känner mig hemma i alla samfund och religioner”.

Vad resultatet verkligen betyder är alltså svårt att veta i praktiken. I gruppen, som svarar ja, finns såväl en uttalad agnostiker som sverigedemokraten Pavel Gamov, som dock också beskriver sig som ”kulturellt kristen”, och folkpartisten Cecilia Wikström, som är präst i Svenska kyrkan. Gruppen kan förstås också innehålla muslimer och andra trosbekännare, men det avslöjar inte riktigt frisvaren. Är 36 procent mycket eller litet? Jämfört med den grupp som är medlemmar i Svenska kyrkan eller något annat samfund i befolkningen i stort är resultatet lågt. Jämfört med gruppen, som deltar i gudstjänster och andra religiösa sammankomster en gång i månaden eller mer är resultatet högt. Möjligtvis kan det ge en tankeställare i ett land, där vi är vana vid bilden av att ”nästan ingen är ju religiös nu för tiden”.

Om vi bryter ner resultatet på partinivå är det relativt tydligt att kandidater för partier till vänster på den traditionella höger/vänster-skalan är mindre benägna att svara ja på frågan om de är religiösa än kandidater för partier till höger. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ har bara en eller två kandidater, som svarar ja på frågan. Kristdemokraterna har inte oväntat flest, även om en kandidat, Caroline Szyber, faktiskt svarar nej medan moderaterna och folkpartiet har näst flest kandidater som svarar ja. Sverigedemokraterna utmärker sig genom att ha tre kandidater, som svarar ja på frågan, men ytterligare tre som ger frisvar, som är möjliga att tolka som ett ja också. Fördelningen mellan kandidater från vänster och höger stämmer väl överens med den bild av den religiösa skiljelinjen som statsvetarna Seymour Lipset och Stein Rokkan målade upp 1967 och som jag själv också ser i min aktuella forskning kring nordiska politiska partier och religion.

Vad som till sist kan överraska något i resultatet är att kvinnor och män i undersökningen svarar ja i ungefär samma utsträckning. Den generella bilden är nämligen annars att kvinnor är mer benägna än män att svara positivt i frågor om religion och andlighet i denna typ av enkätundersökningar.

Förutom frågan ”är du religiös?” ingår också två andra frågor med koppling till religion: ”ska man få bära ansiktstäckande slöja på allmän plats?” och ”ska man få ha skolavslutningar i kyrkan?”. Den sistnämnda frågan är knappast aktuell i EU-parlamentet och det är väl inte heller så sannolikt att EU skulle utfärda något förbud mot slöjor över hela unionen, så syftet med de frågorna är också något oklart. Bland övriga frågor finns också ett par starkt etiskt präglade frågor: ”ska aktiv dödshjälp tillåtas? och ”ska surrogatmödraskap tillåtas?”. Jag har än så länge inte tagit mig tiden att jämföra resultaten i dessa, men konstaterar i alla fall att talet om ”religionens återkomst i politiken” åtminstone inte motsägs av frågorna i denna enkät sett till såväl frågeställningar som de svar som jag särskilt har analyserat här.

Hur man tar farväl av sitt husdjur

Ett husdjur är en nära relation och när husdjuret dör kan det därför finnas all anledning att försöka ta ett ordentligt farväl av det. Här vill jag därför dela med mig av ett konkret exempel på hur en sådan begravning kan gå till. I sig kan det också vara en övning inför ännu större sorger i livet, i synnerhet för barn.

Begravningar hör till de universella riter, som människor har praktiserat överallt sedan urminnes tider. Det handlar om att ta avsked, att markera människans värdighet och oftast också att uttrycka en tro på vad som händer med människan efter döden. Riten hjälper till att konkretisera döden, som lätt blir så abstrakt och därmed svår att förstå annars. Det gäller inte minst för barn, som på en gång både kan ha ett väldigt naturligt förhållande till döden och samtidigt saknar egna intellektuella redskap för att riktigt bearbeta konsekvenserna av den. Där kan riten vara en allvarlig lek, som är till stor hjälp.

Relationen till ett husdjur kan ibland också vara väldigt stark, men hur gör man för att ta avsked av ett sådant? Till att börja med har Jordbruksverket ett regelverk kring vad man får göra med döda djur och det är det förstås viktigt att följa.

Men hur kan en begravningsrit kring ett dött husdjur se ut? I det exempel jag ska ge här handlar det om en dvärghamster och två ledsna barn. Det vi gjorde var att ge tid till samtal och att sitta med den döda dvärghamstern under ett par dagar. Sedan fick ett av barnen vika en enkel låda i papper och inreda den med lite bomull innan djuret placerades i den. Det går förstås bra att ta en färdig kartong också, men själva görandet har sin funktion i sorgen och är därför i sig en hjälp. Nästa steg blev att utse en begravningsplats, som i det här fallet blev vår kolonilott. Här påminner jag på nytt om Jordbruksverkets regelverk.

När vi kom dit med papperslådan hjälptes vi åt att gräva en grop och satte oss sedan på stolar runt den. Vi läste högt ur Ulf Nilssons barnbok Adjö, herr Muffin, som handlar om ett marsvin, som dör. Vi sjöng också den psalm, som finns sist i boken, med musik av Leif Nahnfeldt. Sedan sa vi adjö till vårt lilla husdjur och ett av barnen satte därefter ner lådan i gropen. Det andra barnet öste på jorden, vi la på ett par större stenar, några blommor och ett enkelt kors knöts ihop. Till slut pratade vi lite kort om hur vi hade upplevt den här stunden med varandra.

Den här riten följer i all enkelhet ungefär hur det går till att begrava en människa. Vi kunde också ha läst en bibeltext och bett en bön. Någon annan hade kanske valt att läsa en dikt eller någon annan text, som kan sätta ord på hur man känner i situationen. En annan tanke är att visa bilder av husdjuret och kanske berätta om någon särskild händelse som man har varit med om tillsammans eller något om vad husdjuret har betytt. 

Det här är en sorg i det lilla och jag tror att det inte är stora problem att gå vidare från den, trots allt. Men den här riten får på samma gång också vara en övning inför de större sorger, som förmodligen också väntar i livet. Den här erfarenheten kommer våra barn troligtvis att bära med sig när de så småningom går på en människas begravning också. Då finns det en beredskap hos dem inför hur det kan kännas, hur det går till och då kan det ge en extra trygghet i en svår situation.

För mig som präst ger det här också anledning att fundera över vår relation till Gud och ett liv efter döden. Jag kan inte se att det finns några löften i Bibeln om att djur kan få evigt liv. Samtidigt handlar människans särställning i förhållande till Gud om att det finns en ömsesidig relation mellan oss. När man som människa har en nära relation till ett husdjur blir den gränsen inte längre lika skarp och det gör frågan svårare rent känslomässigt. Men gäller det i så fall också minsta mygga, som jag har allt annat än en god relation till? Frågan blir förstås ännu svårare då och jag kan bara säga jag måste lämna den och upprepa att det är viktigt att få ta avsked av alla som vi har en relation till, vare sig de är människor eller djur.