Svenska män, ta mer ansvar för er andlighet

[Den här debattartikeln publicerades på SvD Brännpunkt i fredags kväll. Redan under det första dygnet hade den renderat omkring 300 läsarkommentarer, varav nästan alla uttryckte ett starkt religions- och/eller kyrkohat. Kommentarerna är förmodligen inte representativa för män(niskor) i allmänhet, men är ett intressant exempel på stämningen i dessa frågor. Sex är inte länge så provokativt i Sverige idag, men religion är uppenbarligen ett betydligt mer laddat ämne.]

Svenska män blir sakta men säkert bättre på att ta ansvar för traditionellt kvinnliga områden som hem och familj. Enligt FN:s Human Development Index är vi världens mest jämställda land, även om det fortfarande förstås finns mycket kvar att förändra. I andligt hänseende verkar dock utvecklingen gå i motsatt riktning. Det är bara i Norge som män värderar andlighet lägre än kvinnor än i Sverige. Och skillnaden kan dessutom antas vara på väg att öka.  

Det är tydligt att andligheten hänger ihop med våra nedärvda könsroller. Den kan antas gå djupt ner i magiskt tänkande kring kvinnan som skapare av liv, genom sin förmåga att föda barn. Och i riterna har familjebanden och därmed relationerna manifesterats – områden som kvinnor också mer eller mindre har fått monopol på, bland annat för att de inte har haft tillräcklig status i mäns ögon. Men det börjar bli dags för oss att omvärdera det nu, för liknande mönster lever uppenbarligen kvar än idag trots andra förändringar kring jämställdheten.

Enligt World Values Survey anser något fler kvinnor än män i världen att religion är viktigt i livet. Skillnaderna mellan könen är större i Västvärlden och störst i Norge, med Sverige på andra plats. Här anser 35,7 procent av kvinnorna att religion är ganska eller mycket viktigt, mot 23,1 procent av männen. Det märks också genom att det är fler kvinnor än män som är medlemmar i Svenska kyrkan och det är dessutom fler kvinnor än män som inträder i kyrkan.

Men det börjar mycket tidigare än så. Faktum är att det döps något fler flickor än pojkar och även om skillnaden är marginell är den samtidigt ihållande. Sedan konfirmeras betydligt fler tjejer och den skillnaden tycks dessutom öka något för varje år. För på samma gång som många av oss försöker uppfostra våra barn till att tänka och leva jämställt är det fortfarande i väldigt hög grad tjejer som socialiseras in i rollen som bärare av det andliga. Och det fortsätter vidare. När jag som präst möter familjer till dop eller vigslar är det i de allra flesta fall kvinnorna som står för initiativen.

Men – kära svenska män – så måste det förstås inte fortsätta. För jag är övertygad om att vi också kan ta ansvar för vår egen andlighet och inte bara luta oss mot att kvinnor ska göra det åt oss. I synnerhet inte när andelen enpersonshushåll är så hög som i dag och en del av oss dessutom lever i enkönade förhållanden. Vi kan också känna och försöka sätta ord på vår innersta längtan. Vi kan också försöka hjälpas åt att göra det rätta och goda, i nära relationer och i samhället. Och där kan bland annat kyrkan vara en god miljö att ta sats ifrån.

Jag är naturligtvis väl medveten om att det också finns andra sätt att göra det än genom att vara medlem i Svenska kyrkan. Men eftersom två tredjedelar av oss är det är chansen ändå väldigt stor att du som läser det här tillhör den gruppen. Och det finns än så länge ingen forskning som visar att särskilt många etniskt svenska män uttrycker sina andliga behov någon annanstans istället. Däremot att en del kvinnor söker sig andra vägar.

Det handlar om identitet och värderingar, om de eviga frågorna om livet och döden. Och är du man och tycker att Svenska kyrkan ger dig dåligt stöd i de funderingarna, så hör av dig till den församling där du bor och berätta om dina behov. Jag tror och hoppas att någon kommer att lyssna på dig där och kanske också hitta ett sätt att utvecklas med hjälp av det du uttrycker.

Så, svenska män, det är dags att ta mer ansvar för vår andlighet. Inte så mycket av princip, som för vår egen skull. Och för att därigenom ytterligare bidra till det goda samhället.

jonas lindberg

Präst i Uppsala domkyrka och doktorand i religionssociologi vid Uppsala universitet

Feltolkade resultat av iPad-undersökningen. Bristande statistisk kompetens på de stora morgontidningarna.

Idag har flera svenska tidningar och andra internetmedier skrivit om undersökningen av iPad-vanor, som gjorts av den digitala kommunikationsbyrån Daytona. Problemet är bara att undersökningen tolkas som statistiskt representativ, trots att byrån ifråga tydligt uppger att den inte är det. Därmed finns det inga som helst garantier för att de presenterade siffrorna gäller befolkningen som helhet, vilket de olika medierna ger sken av i sina artiklar.

I såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet och Macworld gör journalisterna sig skyldiga till samma tankefel, vilket förmodligen beror på något så grundläggande som bristande källkritik och/eller avsaknad av statistisk kompetens. För att en undersökning ska vara generaliserbar måste deltagarna motsvara befolkningen i stort när det gäller faktorer som kön, ekonomi, politiska åsikter, bostadsort och så vidare. Och det finns det inga som helst garantier för i en undersökning av det här slaget, eftersom det är de svarande själva som har anmält sig till undersökningen.

Jag har för säkerhets skull kollat detta med Rasmus Sellberg, som är technical director på Daytona och han skriver såhär i sitt svar till mig:

– Vi garanterar inte att det är statistiskt representativt. Detta står tydligt på varje sida i undersökningen. Urvalsmetoden är självrekrytering, med allt vad det innebär. Till

exempel att resultatet inte är statistiskt representativt. Det är olyckligt att det har tolkats på annat sätt.

Det hade varit så enkelt för journalisterna på de ovan nämnda tidningarna att göra samma koll, men uppenbarligen har så inte varit fallet och det är väldigt illa i mitt tycke. Frågan om iPad-vanor kanske inte påverkar världsfreden, men om inte annat säkert en del kommersiella beslut kring läsplattor. Om vi dessutom kan anta att samma journalistiska slarvighet gäller i förhållande till andra undersökningar kan det bidra till spridandet av en rad mer eller mindre felaktiga uppfattningar, i tron att det är vetenskap som presenteras. Och då kan det bli riktigt allvarligt. 


UPPDATERING 3 NOV: När ovanstående text var klar skickade jag den direkt till de aktuella journalisterna, deras redaktioner samt till tidningen Journalisten, som hade samma typ av artikel publicerad. Ett dygn senare har ingen respons kommit från någon av dem. Det är oklart om det beror på att samtliga inblandade skäms för mycket eller helt enkelt inte förstår problemet.

Om omskärelse och piercing. När individualismen utmanas.

[Publicerad på Synpunkt i SvD 17 november i förkortad form]

Eric Seger Ellsäter tycks naturligtvis ha en poäng i SvD 10 november, när han menar att det är inkonsekvent att förbjuda piercing innan en person har fyllt 18 år, medan det är tillåtet med omskärelse. Men i fallet med piercing handlar det ju inte om vems kropp det är, utan om att den som fattar beslutet ska anses vara tillräckligt mogen för att kunna avgöra något sådant, precis som när det gäller så kallade skönhetsoperationer.

             Eric Seger Ellsäter skriver också att ett spädbarn inte kan hänge sig åt en religion, men fullt så enkelt är det dessvärre inte. För de flesta människor i världen är religion nämligen inte bara en fråga om vad man bär för tankar och känslor inom sig, utan om mycket mer än så. Det handlar om tillhörighet och kroppslighet, vilket blir extra viktigt när man kommer som invandrare till ett nytt land och kanske känner sig mer sårbar än någonsin förut. Att då få uttrycka sin religion är minst lika viktigt som att få kunna tala sitt eget språk eller att äta den mat man är uppväxt med. Att inte låta omskära sin son kan då upplevas som att säga att han inte är en av oss.

            Den individualism, som de flesta av oss infödda svenskar tar för något självklart kan, för många invandrare, upplevas som att vi är tragiskt ensamma, när vi inte ser oss själva som en del av en större gemenskap. Här är inte poängen att någon har rätt och att någon har fel, utan att vi försöker se att mer än ett synsätt kan vara möjligt och ha sina poänger.

            När det gäller just omskärelse skulle vi också kunna göra en jämförelse med abort, istället för med piercing. I de flesta fall handlar inte aborter om medicinska skäl, utan om en förälders rätt att bestämma om det egna barnet ska få födas eller inte. Det tycker en majoritet av oss är en självklarhet att samhället ska bekosta, bland annat därför att vi vet att ett förbud skulle innebära att aborterna istället kommer att ske på sätt som kan vara skadliga för kvinnorna. Om sjukvården slutar att erbjuda omskärelse kommer den på motsvarande sätt att ske i alla fall, men då av amatörer, som löper stor risk att skada de små pojkarna för livet. Manlig omskärelse är naturligtvis ett ingrepp, men det är trots allt inte ett skadligt sådant, så länge det sker på ett sakkunnigt sätt.

Att Sverige är ett sekulärt samhälle kan rimligtvis inte innebära att alla måste tycka lika eller att religion inte ska få finnas eller synas, för då är vi inte längre demokratiska. Det betyder istället att det ska vara tillåtet att vara den man är, oavsett livsåskådning. Det är inte enkelt att leva i ett multireligiöst samhälle, där värderingar som individualism och frihet utmanas. Men vi får försöka lära oss att leva med varandras olikheter steg för steg, så långt det är möjligt.

Bloggpremiär för gammal nätkrönikör

I mitten av 1990-talet var jag krönikör på Svenska Dagbladets religionssida Själ & Hjärta varannan söndag. Jag började under mitt sista år som präststudent och skrev först mer allmänt om religionsfrågor i tiden och sedan om religion på internet, som då var en ny företeelse för de flesta av oss. På förslag från reportern Ann Lagerström fick krönikorna då titeln Cybersoul och jag tipsade om diverse både intressanta och märkliga sidor på nätet. För den som är nyfiken ligger alla texter fortfarande kvar på nätet, men jag misstänker att de flesta av länkarna är brutna numera. 

En gång hörde Stockholms katolska stift av sig och påpekade att jag felaktigt hade angett en sida som officiellt sanktionerad av den romersk-katolska kyrkan. En annan gång var det datorföretaget Lap Power, som var missnöjt över att jag raljerade en smula över att de ville erbjuda svenskarna 5 000 tv-kanaler. Jag har dock fortfarande svårt att se behovet av det, även om jag förvisso ibland har svårt att hitta något sevärt på de kanaler vi har idag. 

I samband med nedskärningar på tidningen 1998 försvann dock Själ & Hjärta-sidan och därmed mitt uppdrag som krönikör, efter två år. Att blogga är kanske inte riktigt som att skriva regelbundet i en av Sveriges största dagstidningar, men min önskan och förhoppning är ändå att jag ska kunna bidra med ett och annat tankeväckande perspektiv även nu. Så följ gärna med, så får vi se vilka ämnen som dyker upp framöver! Tills dess har jag också publicerat tre texter från i våras, som jag hoppas kan kännas någorlunda aktuella och läsvärda fortfarande.