Om omskärelse och piercing. När individualismen utmanas.

[Publicerad på Synpunkt i SvD 17 november i förkortad form]

Eric Seger Ellsäter tycks naturligtvis ha en poäng i SvD 10 november, när han menar att det är inkonsekvent att förbjuda piercing innan en person har fyllt 18 år, medan det är tillåtet med omskärelse. Men i fallet med piercing handlar det ju inte om vems kropp det är, utan om att den som fattar beslutet ska anses vara tillräckligt mogen för att kunna avgöra något sådant, precis som när det gäller så kallade skönhetsoperationer.

             Eric Seger Ellsäter skriver också att ett spädbarn inte kan hänge sig åt en religion, men fullt så enkelt är det dessvärre inte. För de flesta människor i världen är religion nämligen inte bara en fråga om vad man bär för tankar och känslor inom sig, utan om mycket mer än så. Det handlar om tillhörighet och kroppslighet, vilket blir extra viktigt när man kommer som invandrare till ett nytt land och kanske känner sig mer sårbar än någonsin förut. Att då få uttrycka sin religion är minst lika viktigt som att få kunna tala sitt eget språk eller att äta den mat man är uppväxt med. Att inte låta omskära sin son kan då upplevas som att säga att han inte är en av oss.

            Den individualism, som de flesta av oss infödda svenskar tar för något självklart kan, för många invandrare, upplevas som att vi är tragiskt ensamma, när vi inte ser oss själva som en del av en större gemenskap. Här är inte poängen att någon har rätt och att någon har fel, utan att vi försöker se att mer än ett synsätt kan vara möjligt och ha sina poänger.

            När det gäller just omskärelse skulle vi också kunna göra en jämförelse med abort, istället för med piercing. I de flesta fall handlar inte aborter om medicinska skäl, utan om en förälders rätt att bestämma om det egna barnet ska få födas eller inte. Det tycker en majoritet av oss är en självklarhet att samhället ska bekosta, bland annat därför att vi vet att ett förbud skulle innebära att aborterna istället kommer att ske på sätt som kan vara skadliga för kvinnorna. Om sjukvården slutar att erbjuda omskärelse kommer den på motsvarande sätt att ske i alla fall, men då av amatörer, som löper stor risk att skada de små pojkarna för livet. Manlig omskärelse är naturligtvis ett ingrepp, men det är trots allt inte ett skadligt sådant, så länge det sker på ett sakkunnigt sätt.

Att Sverige är ett sekulärt samhälle kan rimligtvis inte innebära att alla måste tycka lika eller att religion inte ska få finnas eller synas, för då är vi inte längre demokratiska. Det betyder istället att det ska vara tillåtet att vara den man är, oavsett livsåskådning. Det är inte enkelt att leva i ett multireligiöst samhälle, där värderingar som individualism och frihet utmanas. Men vi får försöka lära oss att leva med varandras olikheter steg för steg, så långt det är möjligt.

Inför primsigning, som väg till dopet

Den religiösa kartan ritas om i Sverige och det ställer oss inför nygamla frågor. Att låta döpa sitt barn har till exempel länge varit en del av svenskheten. Men när den ena föräldern är muslim, eller åtminstone har muslimska släktingar, blir dopet så mycket mer laddat än det har varit för många svenskar hittills. Och som präster har vi inte rätt att döpa ett litet barn utan båda föräldrarnas samtycke.

I detta ligger bland annat en själavårdsmässig problematik. Dopet kan ju vara viktigt för den andra föräldern. Inte bara som en rit i största allmänhet, utan också som en grundläggande trygghet och en del av tillhörigheten till kyrkan och tron. Men till detta finns inte något självklart redskap.

Den till synes enkla lösningen skulle förstås kunna vara att erbjuda en barnvälsignelse i väntan på att barnet självt är stort nog att ta ett eget aktivt steg. Men risken är då naturligtvis att vi skapar förvirring kring dopets innebörd och att vi i praktiken tycks ge plats för en baptistisk dopsyn.

I kyrkans tradition finns dock också begreppet primsigning, som ett sätt att låta människor bli en del av kyrkans gemenskap, i avvaktan på dop. Historiskt sett har det bland annat hört samman med en missionssituation, där exempelvis asatroende därigenom kunde bedriva handel med kristna. Det gav dessutom tillträde till kyrkorummet under mässan och var därigenom ett första steg in i upptäckandet av kyrkans tro och liv.

I äldre tider bestod en sådan ceremoni bland annat av ett tecknande med kors och ett välsignat saltkorn på tungan. I Karl-Gunnar Ellversons Handbok i liturgi finns förslag på modernare varianter, att använda i samband med mottagandet av katekumener. Och primsignandet finns dessutom kvar som ett litet moment i våra dopgudstjänster och i praktiken också i den välsignelse som präster ber för spädbarn istället för att ge dem nattvarden.

Jag skulle dock gärna också se en enkel ordning för detta i det pågående arbetet med reviderad kyrkohandbok. Precis som bikt eller ¬bisättning kan den vara en del av den enskilda själavården, men med en officiellt sanktionerad ordning. Då finns det ett genomtänkt redskap, som kan visa på att kyrkans gemenskap är större än medlemskapet. Och framför allt kan det bidra till skapa trygghet kring ett litet nytt liv i en multikulturell tid. 

(Publicerad i Kyrkans tidning 6 maj 2010)