Sju steg i kristen tro är ingen metodbok, men bygger på mitt eget arbete med samtalsgrupper om kristen tro i Uppsala domkyrkoförsamling. Därför vill jag berätta hur jag själv har använt den, som en hjälp på vägen för den som vill arbeta på ett liknande sätt.
Metoder som Alphakurser och vuxenkatekumenatet är ambitiösa och tycks fungera väl, men de kräver också en relativt stor organisation. Min bok Sju steg i kristen trofungerar såväl för en enskild läsare, som i en större samtalsgrupp. Den är också skalbar, vilket kan vara en fördel eftersom människor är olika och har olika förmåga ta till sig en större mängd text. Det betyder att det kanske räcker för någon att läsa de sju tematiska kapitlen, medan andra gör övningarna och läser kapitlen ur Lukasevangeliet också.
Sedan några år tillbaka bjuder vi in till en samtalsgrupp i början av varje höst och deltagarna träffas sedan en gång i månaden fram till påsk. Till varje gång läser deltagarna ett kapitel i boken, inklusive de fyra kapitlen i Lukasevangeliet. Vi äter också en smörgås och dricker kaffe eller te när vi ses, som ett sätt att ge både nya krafter efter arbetsdagen och skapa trevlig stämning.
Vid första tillfället brukar jag låta alla presentera sig med namn och säga något om vad de hoppas att träffarna ska ge dem. De får också säga exempelvis vad de har för favoritmusik. Däremot inte något om yrke eller familjeförhållanden, för att undvika att skapa förutfattade meningar om varandra eller statusskillnader. Jag brukar också sätta ramar för samtalet. Dels att det är viktigt att samtalets innehåll får stanna inom gruppen, för att alla ska känna sig trygga med att kunna dela sådant som är personligt. Dels att deltagarna ska försöka ge varandra lika mycket utrymme i samtalet.
Träffarna är en och en halv timme långa och bygger i huvudsak på deltagarnas egna frågor och reflektioner efter att ha läst den aktuella delen i boken. Som samtalsledare kan det dock vara bra att ha en del stödfrågor i beredskap för att hjälpa igång samtalet eller för att underlätta för deltagare som tvekar inför att säga något överhuvudtaget. Det brukar till exempel vara bra att ha en inledande runda med en gemensam fråga som alla inbjuds att kommentera, så har alla fått göra sin egen röst hörd och då blir det automatiskt enklare att säga något ytterligare. Om så behövs kan dock samtalsledaren behöva ställa någon fråga direkt till någon för att hjälpa honom eller henne att säga något, men då förstås på ett lyhört sätt, så att ingen känner sig pressad att komma på något att säga.
Vid respektive tillfälle brukar jag börja i något så konkret som den övning som finns på slutet i varje kapitel, där deltagarna får berätta hur de tänkte kring den, om den var svår eller lätt och så vidare. Varje kapitel innehåller också reflektionsfrågor både i huvudtexten och direkt efter den, som det är lätt som samtalsledare att använda sig av. I bästa fall har deltagarna redan hunnit fundera vad de skulle vilja svara på dem och då går det lättare att också formulera det svaret inför varandra.
Andakts- och gudstjänstliv är en del av det kristna tron och därför försöker jag uppmuntra deltagarna att prova sig fram i olika kyrkor för att hitta ett sammanhang där de kan känna sig hemma. Vid våra träffar erbjuder jag också en halvtimmes Bön med Frälsarkransen precis innan (se 101 idéer för arbete med Frälsarkransen, Verbum 2016), för den som så vill och hinner.
Vi avslutar dessutom varje tillfälle med en enkel böneövning. Första gången tänder jag bara ett stearinljus, som vi sitter tysta kring under någon minut. Andra gången får deltagarna hålla ljuset en kort stund innan de skickar det vidare till nästa person under tystnad. Tredje gången gör vi på samma sätt, men då får deltagarna lägga till orden ”Tack för NN”, genom att nämna namnet på den som sitter närmast efter dem i turordningen. Fjärde eller femte gången lägger vi till ordet Gud i samma ritual, så att deltagarna säger ”Tack, Gud, för NN” och fortsätter sedan så de återstående träffarna. Förutom att vara en enkel övning i bön skapar denna enkla rit också en personlig närhet mellan deltagarna och det gynnar relationerna dem emellan och förtroendet i samtalet.
Mot slutet av vår tid tillsammans får deltagarna dessutom möjlighet att medverka i Uppsala domkyrkas passionsandakter i stilla veckan. Vi läser texterna i passionshistorien i roller, vilket gör att många kan medverka med enstaka eller längre repliker. Det blir ett sätt att få ta plats i den gudstjänstfirande gemenskapen och markera sin egen tillhörighet till den.
Till sist: att ha sista träffen till påsk har flera poänger. Dels är påsken ett naturligt tillfälle till dop och/eller konfirmation för de deltagare som vill det, eftersom det finns en sådan tradition från urkyrkans tid. Dels brukar det vara en lagom tid på året innan vår- och sommarkvällarna lockar till andra aktiviteter.
