Henry Ford var också nazist. Om varför vissa blir syndabockar och andra inte.

Jag har just läst ut Axel Odelbergs välskrivna tegelsten Äventyr på riktigt, berättelsen om äventyraren Sven Hedin. Jag fick den förra julen och levde då ännu i tron att vi var släkt, Sven Hedin och jag. Sedan dess har det visat sig att vi tillhör två helt olika släkter Hedin – jag på min mammas sida. Men hans livsöde är icke desto mindre intressant att ha fått ta del av.

Herman Lindqvist kallade Sven Hedin för Sveriges första världskändis, i en artikel i Aftonbladet. Och det tycker jag att denne upptäcktsresande verkar ha varit också. Men hans hjältedåd i Nepal och Kina har också överskuggats av de nazistsympatier som hand odlade, framför allt under de sista åren av sitt liv.

I Axel Odelbergs skildring nyanseras bilden dock. Sven Hedin tycks till exempel ha varit ovanligt vidsynt för sin tid, när det gällde synen på människor av olika religion och etnicitet. Han var därtill själv sextondelsjude, vilket vändes mot honom i Sverige långt innan nazismen växte fram i Tyskland.

I Sven Hedins fall tycks dock hans stora hjältedyrkan (där Hitler tycktes vara en lysande stjärna), hans fosterlandskärlek (som han utvidgade till den germanska grannjätten Tyskland) och hans svaghet för smicker ha grumlat hans omdöme allt mer mot slutet av hans liv. Men det verkar inte betyda att han stödde massutrotningarna i koncentrationslägren, utan tvärtom att han höll Tyskland för gott för att kunna ägna sig åt något så barbariskt.

Något av det som överraskar mig i boken är också hur utbredd antisemitismen var i hans samtid. Bland de många andra världskändisar som Sven Hedin träffade fanns exempelvis Henry Ford, T-Fordens och det löpande bandets uppfinnare. Han var en mycket mer uttalad antisemit än Sven Hedin (som alltså till en mindre del var jude själv) och var under andra världskrigets gång aktiv i nazistiska kretsar och stödde Tyskland. Han skrev boken The International Jew (se bilden här ovan), samt förordet till den amerikanska Mein Kampf.

I Axel Odelbergs biografi om Sven Hedin kan man också läsa sig till att det tidigt fanns en internationell rörelse med syfte att lösa ”judeproblemet”. I USA fanns seriösa och långt komna förslag om att köpa området Baja California i Mexiko, som nytt hemland till världens alla judar. Några menade att det handlade om omsorg om denna föraktade och förföljda grupp människor, medan andra inte drog sig för att hävda att det måste till tvångsdeportationer.

Filmindustrin i Hollywood har gjort hundratals filmer på temat nazister och Andra världskriget. Det hade uppenbarligen gått att göra en del sådana om hur det såg ut samtidigt på hemmaplan också. Men någon sådan känner åtminstone inte jag till. För svenskarna var det uppenbarligen också lätt att göra Sven Hedin till en av sina offentliga syndabockar efter kriget. Men även där är bilden uppenbarligen mer komplicerad än så.

I vår egen tid kan det vara värt att försöka se att den framväxande främlingsfientligheten kanske inte bara handlar om Sverigedemokraterna, utan att det finns rottrådar och nya skott i många fler sammanhang. Inte för att hitta nya syndabockar, utan för att kunna möta sakfrågorna där de faktiskt finns. 

Den här gången är islam måltavlan

Andra världskriget tog slut i september för 65 år sedan. När Tyskland hade kapitulerat några månader tidigare öppnades koncentrationslägren och omvärlden tvingades inse vidden dess fasansfulla verksamhet. Och så lovade man varandra att detta aldrig någonsin skulle få lov att upprepas. För med facit i hand är det alltid lättare att förstå vad som är rätt och vad som är fel.

                      Ändå kan vi ana början på en liknande process i Europa idag. I Tyskland sprids den bästsäljande boken Tyskland avskaffar sig själv, skriven av Berlins före detta finanssenator Thilo Sarrazin, som utpekar muslimer som ett stort samhällsproblem. I Schweiz har befolkningen röstat nej till byggandet av fler minareter. I en rad europeiska länder diskuteras och genomförs planer på förbud mot heltäckande slöjor. Och i vårt eget land hämtar Sverigedemokraterna sin näring och sina sympatier i en växande islamofobi. För den här gången är det inte judar som är måltavlan, utan muslimer.

Det är en förrädisk process, därför att den vädjar till höga mänskliga ideal, som frihet och jämlikhet. Under ytan ligger cementerade föreställningar om att religion hör till det förgångna och därför helst varken bör höras eller synas. Framför allt anses den inte vara riktigt rumsren i samhällets finrum längre.

                      Det är ytterlighetspartier som driver på. De övriga visar sitt motstånd, men dras ändå med in i en liknande tankevärld. I Danmark har vägen gått via det mer etablerade Dansk folkeparti, som i sin tur influerar de övriga. Den som idag till exempel läser de danska socialdemokraternas partiprogram slås förmodligen av den starka nationalism som präglar det, till skillnad från övriga nordiska systerpartier. Och så får främlingsfientligheten och islamofobin allt starkare grepp om samhället.

                      Är det magstarkt att hävda att vi därmed så småningom kanske hamnar i nazi-Tysklands människofientliga ideologi? Ja, kanske, men det är i så fall bättre att vara uppmärksam på frågan, än att plötsligt en dag befinna sig där utan att någon av oss har märkt hur det har gått till.

Det utvecklingen säger oss är att Europa idag behöver en ökad religionskompetens. För det är genom att försöka förstå, som vi kan lära oss att leva med varandras olikheter. Integration handlar inte om ytliga frågor som att Zlatan Ibrahimovic är en fantastisk fotbollsspelare eller att pizza är gott. Och den handlar lika lite om att sätta upp förbud mot det som syns på ytan och som till synes strider mot grundläggande västerländska samhällsideal.

                      Dialog är en långsammare väg att gå, men också betydligt mer fruktbar i längden. För det kan ju faktiskt vara så att Sverige som land också har något djupare att lära av våra invandrare. Islam är inte nödvändigtvis synonymt med kvinnoförtryck, terrorism och ett medeltida rättssystem. Det kan också handla om socialt ansvarstagande och miljömedvetenhet, för att ta ett par goda exempel. Men framför allt handlar det om att försöka se människorna och våra grundläggande likheter med varandra.