Skola och omsorg är en valfråga också för religiösa aktörer

Skola och äldreomsorg hör till de stora valfrågorna, inte minst när frågan om vinstintresse tas med i diskussionen om de inblandade aktörerna. Här har på senare år bland annat Svenska kyrkan börjat diskutera sin tänkbara roll som välfärdsaktör, vilket återspeglas i en ökande mängd seminarier och forskning. Här vill jag försöka ge en mer teoretisk ram, som ett sätt att försöka förklara vad den här förändringen kan betyda inte minst som val av kyrkans roll i samhället. 

När religiösa samfund idag börjar gå in som aktörer inom välfärdssektorn kan det kännas som ett nytt steg, framför allt för Svenska kyrkan, som genom lag var förhindrad att bedriva exempelvis skola och vård i konkurrens med kommun, stat och landsting fram till år 2000. Går vi längre tillbaka i tiden bedrevs däremot denna typ av verksamheter ofta enbart på kyrkans initiativ och ser vi oss omkring i världen idag är det mycket vanligt, för att inte säga nästan regel, att religiösa samfund fungerar som välfärdsaktörer. Det visar sig rent av vara nödvändigt i takt med att medelåldern ökar och staternas ekonomiska ramar för välfärden samtidigt minskar. Det visar forskning inom bland andra WaVE- och WREP-projekten vid CRS vid Uppsala universitet.

I en nyare undersökning säger sig en stor del av svenskarna vara positiva till Svenska kyrkan som välfärdsaktör i betydligt högre grad än namngivna privata företag (Hollmer och Bäckström 2012). Det senaste tillskottet till forskningen på området är Kerstin Alberii utredning Att färdas väl, där bland andra Knivsta församlings arbete i Alsike med förskola, skola och olika former av boenden i egen regi nämns som ett exempel på hur sådana satsningar kan fungera.

Men låt oss alltså ta ett steg tillbaka och försöka förklara vad denna förändring egentligen betyder. I mer traditionella samhällen, och här får vi nog gå tillbaka till medeltiden i Europa, fungerade religion som en ”helig kupol” eller ett ”heligt kosmos” (sacred canopy), enligt den amerikanske sociologen Peter L Berger. Det betydde att religionen genomsyrade allt i människors liv, vare sig det handlade om ekonomi, juridik, sjukvård eller relationer.

I takt med modernitetens framväxt har sedan de flesta samhällen genomgått en funktionell differentiering, vilket betyder att olika samhällsfunktioner har professionaliserats och specialiserats (Durkheim 1933). Det gäller också religiösa organisationer som kyrkan, som därmed steg för steg har förlorat kontaktytor och inflytande i samhället. Den här processen brukar idag beskrivas som den enskilt viktigaste faktorn till det vi av tradition har brukat kalla för sekularisering. Det som vi har uppfattat som minskad religiositet beror med andra ord inte nödvändigtvis på ett minskat intresse för religion, utan på att så många andra aktörer delar på ansvaret och utrymmet i samhället.

Det här är viktigt som bakgrund när vi talar om kyrkan som välfärdsaktör. I den typ av pluralistiskt och högspecialiserat samhälle, som vi lever i idag, är det inte möjligt och kanske inte heller önskvärt att återvända till sacred canopy-modellen. Däremot finns det, enligt teorier kring funktionell differentiering, möjlighet för olika subsystem att bidra till andra subsystem genom performance, det vill säga genom att lösa ett problem åt andra aktörer (Luhmann 1982). I kyrkans fall kan det vara att genom sin diakoni göra sociala insatser i samhället, trots att det inte är en nödvändigtvis religiös uppgift. Jag tror också att vi kan beskriva kyrkliga handlingar som dop och begravning som ett uttryck för performance, i betydelsen att de fungerar som livsriter för människor, utan att nödvändigtvis användas utifrån ett uttryckligen religiöst behov.

För att Svenska kyrkan och andra religiösa aktörer ska ha något att faktiskt bidra med som välfärdsaktör krävs alltså en förmåga att lösa problem åt andra. Om det handlar om pedagogik eller sjukvård gör religiösa aktörer klokast i att använda sig andras kompetens i enlighet med den funktionella differentieringen. Men jag tror att det som religiösa aktörer kan bidra till på ett särskilt sätt är människovärdet, som den drivande faktorn, snarare än ekonomiskt vinstintresse. Det gäller naturligtvis inte minst när situationen inom skola och äldrevård är så omdebatterad på den punkten.

Det kan och bör i sig vara ett tillräckligt skäl för Svenska kyrkan och andra religiösa aktörer att engagera sig i välfärden. Men, om vi till sist igen återvänder till teorierna kring funktionell differentiering och performance är det naturligtvis också ett sätt för dessa aktörer att i handling på nytt visa sig vara relevant i människors liv också i vardagen. Det valet är möjligt nu. 

Det rör sig kring Svenska kyrkan som välfärdsaktör

I januari 2011 skrev jag om två exempel på områden, som jag tycker att Svenska kyrkan ska utvecklas inom framöver, däribland välfärden. Jag ser nu med glädje att det finns andra som tänker i liknande banor. Den 1 oktober bjuder nämligen Västerås stift och Sektor 3 in till ett forum kring kyrkan som aktör för just välfärd under rubriken Samverkan, påverkan, protest.

I min ursprungliga text skrev jag bland annat:

>>Att bedriva äldre- och sjukvård och undervisning ligger i kyrkans DNA, för så ser det ut i nästan hela världen, där kyrkan finns. Och i Sverige skulle kyrkan åter kunna vara en stor och duktig aktör inom exempelvis äldrevården, genom sin särskilda kompetens när det gäller att möta människor på ett värdigt sätt. Självklart ska den verksamheten gå runt rent ekonomiskt, men den grundläggande drivkraften kommer att vara en annan och kanske en bättre sådan, än för (de flesta) kommersiella företag.>>

Hos Forum för socialt arbete läser jag också att Svenska kyrkan i Lund överväger att samla sitt diakonala arbete i stadsmissionens form, vilket är ett nygammalt sätt att tänka. Saken kompliceras dock bland annat av att det redan finns en stadsmission i just Lund sedan tidigare.

Två områden som kyrkan skulle vara duktig på: människovärdig äldrevård och prestationsbefriad idrott

Svenska kyrkan må ha minskat i storlek, men den är alltjämt en stark och viktig kraft i samhället. Därför finns det också anledning att fundera över hur kyrkan kan utvecklas och bidra på nya sätt med sin särskilda kompetens. Här vill jag särskilt nämna två områden: äldrevård och idrott.

Debatten om Caremas misskötta äldreboenden nyligen kom att handla mycket om upphandling och vinstintresse. Men även med fri konkurrens kan det förstås finnas modeller, där vinstintresset inte är främsta drivkraften. Och faktum är att världens idag mest värdefulla företag, Apple, kanske inte hade varit så stort om det inte hade drivits av viljan att skapa något stort, snarare än att tjäna pengar.

Att bedriva äldre- och sjukvård och undervisning ligger i kyrkans DNA, för så ser det ut i nästan hela världen, där kyrkan finns. Och i Sverige skulle kyrkan åter kunna vara en stor och duktig aktör inom exempelvis äldrevården, genom sin särskilda kompetens när det gäller att möta människor på ett värdigt sätt. Självklart ska den verksamheten gå runt rent ekonomiskt, men den grundläggande drivkraften kommer att vara en annan och kanske en bättre sådan, än för (de flesta) kommersiella företag.

Det andra området jag vill lyfta fram är idrotten, där så många får glädje och bättre hälsa. Men det finns också en baksida i att det nästan alltid handlar om prestation och att vara bättre än någon annan. Och det alla vi som har varit sämst någon gång att det inte är någon rolig känsla.

En del svenska kyrkor och samfund har sedan länge tillbaka satsat på att bedriva egen idrottsverksamhet, bland annat genom samarbetsorganisationen KRIK. Där blandas olika idrotter med andakt, där både kropp och själ får vara med och få sitt. Och framför allt – det är i väldigt hög grad prestationsbefriat, till skillnad från skolan och så många andra miljöer som barn och ungdomar lever i. Poängen här är inte att vara bäst utan att få må bra. Där tror jag att Svenska kyrkan också skulle kunna erbjuda goda alternativ. Det finns alltför mycket både psykisk och fysisk ohälsa i vårt land, även bland barn och ungdomar.

Detta betyder förstås inte att jag är emot samarbeten vare sig inom äldrevård eller idrott, där kyrkan bidrar med en liten del. Men eftersom det här handlar om så grundläggande ideologiska frågor tror jag att det är ännu bättre med helhetslösningar. 

Pengar gör ingen lycklig, men däremot gör socialt kapital det. Såhär hänger det ihop.

Det går bra för Sverige nu. Exporten ökar, liksom investeringarna och hushållens konsumtion. Dessutom förbättras arbetsmarknadsläget stadigt. Och det finns det förstås anledning att vara tacksam för. Bättre ekonomi ger bättre möjligheter att skapa en god livskvalitet.

Ändå sägs det ju att pengar inte gör någon lycklig. Enligt World Values Survey menar dock ungefär 96 procent av oss svenskar att vi är ganska eller mycket lyckliga på det hela taget. Det kanske är svårt att tro för såväl oss själva som för omvärlden, som fått sin Sverige-bild genom Ingmar Bergmans filmer. Faktum är att det bara är norrmän och Nya Zeeländare som är något lyckligare än vi, om de själva får avgöra det.

Så långt verkar pengar faktiskt leda till lycka. Inte för att dessa tre länder är rikast i världen, men det är trots allt välmående länder. Om vi sedan jämför med Europas fattigaste land, Moldavien, visar det sig att människorna där bara är hälften så lyckliga som vi. Än en gång tycks rikedom leda till lycka och vice versa.

För säkerhets skull kan vid dock också pröva ett så kallat least likely-case, alltså ett land som är så olikt Sverige som möjligt. Ett som hör till världens fattigaste, som är krigs- och folkmordsdrabbat och därtill hårt sjukdomsdrabbat genom en aids-epidemi. Ett sådant land är Rwanda. Fast där visar det sig att hela 85 procent av invånarna är ganska eller mycket lyckliga. Den siffran ligger på samma nivå som det betydligt rikare Tyskland. Med andra ord kan vi faktiskt konstatera att pengar inte automatiskt leder till lycka. 

Men vad är det då som gör det? Kanske det som kallas för socialt kapital, det vill säga nivån på mänsklig tillit och rättvisa i ett samhälle. Det kan i så fall till exempel mätas genom mängden korruption. Eller med andra ord: I ett orättvist samhälle litar människor inte på varandra, utan känner sig tvungna att muta sig fram till det som de tycker sig behöva, men inte kan få på annat vis.

Då visar det sig att Sverige och Nya Zeeland hör till toppländerna här också, liksom att Moldavien är ett mycket korrumperat land. I Rwanda är däremot läget faktiskt något bättre och i Tyskland ännu lite mer. Om modellen hade passat perfekt hade förstås Rwanda och Tyskland fått precis samma siffra den här gången också, men jag tror ändå att det finns tillräckligt tydliga tecken på att socialt kapital och lycka hänger nära samman med varandra.

Poängen här är att en god ekonomi är av godo, men att tillit är ännu viktigare för att människor ska trivas med varandra och känna att de har ett bra liv. Det tror jag att vi behöver påminna varandra om lite oftare. 

(Tidigare ”publicerat” i högmässan i Uppsala domkyrka 20 februari 2011)