Analys av kyrkovalet del 3: Hur påverkas deltagandet i valet av vilka grupper det finns att välja mellan?

I två bloggposter har jag nu försökt analysera resultatet av söndagens kyrkoval – dels hur vi kan förstå siffrorna kring valdeltagandet och dels hur vi kan förstå resultatet av valet som helhet. I ett tredje steg ska jag nu presentera ett par slutsatser, som vi kan dra om vi ser på resultatet mer i detalj.

I mitt exempel här har jag valt att se på valresultatet för Stockholms stift, som är en del av Svenska kyrkan på regionnivå och geografiskt sett ungefär motsvarar Storstockholm. Där ser tendenserna ut ungefär som i resten av Svenska kyrkan (se min förra bloggpost), med den skillnaden att här är Borgerligt alternativ (tidigare Moderaterna) nästan jämnstora med Socialdemokraterna.

Det intressanta hittar vi här snarare om vi går ner på den lokala nivån i stiftet, där det väljs representanter till kyrkofullmäktige. Där är det exempelvis tydligt att valdeltagandet kan skifta ganska mycket i förhållande till snittet på 13,3 procent. Som lägst är det i Österhaninge med 8,6 procent och som högst i Stockholms domkyrkoförsamling med 21,2 procent. Det kan det förstås finnas en mängd orsaker till, men i den sistnämnda församlingen spelar det säkert roll att antalet som faktiskt bor i centrala Stockholm är så litet, vilket gör att få individer kan betyda mycket för procentandelen. I de flesta församlingar har valdeltagandet ökat och mest av allt i Skarpnäck, där en konflikt kring en av församlingens kyrkor kan ha bidragit till det ökade engagemanget.

En faktor, som generellt sett anses kunna stimulera konflikt och därmed intresse och valdeltagande, är hur många partier eller grupper som deltar i valet. Det finns till exempel två församlingar, som bara har samlingslistor och därmed inget alternativ för väljarna. I den ena, Ljusterö Kulla, låg valdeltagandet visserligen på låga 10,8 procent, men i den andra, Dalarö-Ornö-Utö, istället på 14,4 procent, det vill säga över snittet. Sett till samtliga 56 församlingar finns inget samband alls mellan antalet grupper i valet och andelen röstande.

En annan fråga är hur mycket närvaron av nomineringsgrupper med koppling till riksdagspartierna påverkar. I min förra bloggpost konstaterade jag att det viktigaste motivet bland dem som röstar i kyrkovalet är att värna demokratin snarare än att intressera sig för de kyrkliga sakfrågorna. Mitt antagande utifrån valresultatet var då att sådana väljare i högre grad söker sig till grupper, med kopplingar till riksdagspartierna. Men vad händer i så fall med valdeltagandet i en församling där det bara finns partipolitiskt obundna grupper? I Stockholms stift finns det nio sådana exempel och i fem av dessa församlingar ligger valdeltagandet under snittet och i övriga fyra ligger det över. Nomineringsgrupper, som menar att kyrkan borde befrias från partipolitik, tycks utifrån detta begränsade exempel alltså kunna stödja sig på att en sådan förändring åtminstone inte verkar inverka negativt på valdeltagandet. 

Lynchmobben drar fram på nätet. Den här gången mot en präst.

Kyrkans Tidning skrev igår om en präst i Stockholm, som åter har blivit anmäld till domkapitlet för sexuella relationer till ungdomar i den egna församlingen. Jag ska inte kommentera själva sakfrågan här, för det är inte min sak. Men istället ser jag att internet i ett fall som det här lockar fram nya former av lynchmobbar. Och det är i sig problematiskt, oavsett om det handlar om en präst eller någon annan.

Jag ska erkänna att jag blev nyfiken när Kyrkans tidning skrev att prästen ifråga hade skrivit och låtit publicera en bok om de sexuella relationerna. Det är förmodligen lågt av mig, men jag får försöka skylla på att jag undrar hur man är funtad när man går ut offentligt med något som omgivningen uppfattar som starkt problematiskt. Jag förväntar mig bättre omdöme än så av en präst.

Kyrkans Tidning följer pressetiken och ger inte mer information om prästen ifråga än att det ska vara tämligen svårt att identifiera honom. Men det tog inte så många minuter av googlande för att jag skulle veta vad han heter, var han arbetar, vilka skolor han har gått på, hur gammal han är, när han prästvigdes, vilka verksamheter han sköter i sin församling, att han är tjänstledig för närvarande, vem han är gift med och så vidare.

Större delen av det arbetet hade nämligen redan gjorts av självpåtagna utredare, bland annat på internetforumet Flashback. Och där började det också bli en smula obehagligt. Jag tänker inte i första hand på de hatiska kommentarerna om präster och religion i allmänhet, som förstås fälls också i ett fall som det här. Nej, det var när en av ”utredarna” berättade att han hade sökt prästen på hans arbetstelefon, dock utan att få svar. Det framgår inte varför han ringde, men bara att ta det steget framstår som ett försök att ta lagen i egna händer. Andra uppmanar läsarna att söka upp prästen vid någon av de gudstjänster som han ska hålla och berätta för honom vad de tycker om hans beteende. De flesta av dessa kommentarer fälldes när prästen anmäldes till domkapitlet förra gången, men lär kunna öka igen med den nya anmälan.

Än en gång – jag kommenterar inte sakfrågan kring prästen och hans beteende, även om det onekligen framstår som mycket problematiskt. Men pressetiken behövs i högsta grad på internet också, hur nu det ska gå till. Det är inte bara högerextremister som hetsar varandra till överloppsgärningar, utan till synes helt vanliga medborgare kan också bit för bit förmå varandra till övertramp. Frågan är vilka inre spärrar de har och när det börjar spåra ur på allvar?