|
Foto: Rikkard Häggbom/Uppsala stadsteater |
[Kulturkrönika publicerad i novembernumret av Budbäraren]
Det har varit populärt med
vampyrer under de senaste åren. Dels i amerikanska tv-serier som Buffy the
vampire slayer och True blood och dels i böcker och filmer som Låt den rätte
komma in. I höst sätter Uppsala stadsteater upp en egenartad version av Dracula.
Den rör sig någonstans mellan dröm och verklighet, suggestivt inramad av
Jonathan Johanssons sång och synthklanger.
I
Bram Stokers berättelse är det tydligt en kamp mellan goda människor och onda
varelser, som greve Dracula. Att han har förlorat en del av sin mänsklighet gör
det lättare att betrakta honom som allt igenom ond. Tankefiguren förstärks
dessutom ytterligare genom det faktum att människor sägs kunna bli vampyrer
bland annat genom att förneka Gud eller, ännu värre, ingå en pakt med djävulen och
därför kan Dracula bekämpas med vigvatten och krucifix. Och med ens får
berättelsen något universellt över sig. Det handlar inte längre bara om
enskilda varelser och människor, utan om hela mänsklighetens kamp mellan onda
och goda.
Samma
tankefigur finns överallt i populärkulturen, inte minst i det som Hollywood
levererar. Vår åttaårige son kan därför ibland konfunderat undra vilka som är
de onda, när han ser en något mer nyanserad film. Mönstret går också igen i det
massmedialt formgjutna presidentvalet i USA. I en av de tre tv-sända
oktoberdebatterna kunde till exempel Barack Obama och Mitt Romney diskutera
vilka länder som är USA:s fiender idag. Som om det alltid måste finnas någon
sådan för att hålla ihop det egna mångkulturella landet. I ett land som USA
fungerar det dessutom ofta väl att klä den kampen i bibliska uttryck, för att
därigenom kunna beröra människor på ett djupare plan.
När
jag sitter i fåtöljen på Uppsala stadsteater funderar jag just över de kristna
motiven i berättelsen om Dracula. Det är nämligen uppenbart att ensemblen har
valt tonat ner den dimensionen. Krucifixet blir mer av ett kitschigt tillbehör
än symbolen för den yttersta segern över ondskan. Skådespelarna sjunger
visserligen psalmen Härlig är jorden, men låter den övergå i orden ”härlig är vår himmel”. Min
första tanke är att det är ett uttryck för att den svenska publiken idag inte
förväntas förstå de bibliska referenserna, trots att vi förvisso möter dem om
och om igen i anglosaxisk populärkultur. Från att ha varit något som fördjupade
berättelsen har de för flertalet kanske bara blivit en del av kulissen.
Men
när jag funderar ett varv till kommer jag fram till att vi kanske trots allt
ska vara glada för att den kristna tron inte används just i det här
sammanhanget. För den bibliska tankefiguren handlar ju inte först och främst om
vem som är god och vem som inte är det. Poängen är istället att berätta vad som
är gott och vad som inte är det och det är en väsentlig skillnad. Att utmåla
andra som onda fiender ger oss förmodligen inte någon bättre värld. Men jag
tror att vi kan komma någon vart, när vi försöker se vad som är goda respektive
onda mönster hos såväl oss själva, som hos andra.