tisdag 27 november 2012

Känslor är viktigare än politik. Om skolans adventssamlingar i kyrkan.


Foto: Christa Richert
I en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter skrev Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och undervisningsrådet Claes-Göran Aggebo om skolsamlingar i kyrkan inför första advent. Debatten är inte ny och därför vill de båda skribenterna reda ut vad de menar är de juridiska ramarna för sådana samlingar. Sammanfattningsvis kan deras position beskrivas som att inga konfessionella inslag får förekomma i en sådan samling, eftersom den i så fall bryter mot lagen. Samtidigt säger skolministern Jan Björklund i TV4:s morgonsoffa tidigare idag att ”det är jag som har skrivit lagen och talar om vad det står”, vilket i hans tolkning innebär att det inte är något egentligt problem med konfessionella inslag i det sammanhanget.

Debatten om vad som får förekomma vid adventssamlingar och skolavslutningar i kyrkan blir en påminnelse om de spänningar som finns kring religion i vår tid. Den allmänna bilden av att religion ska vara en privatsak utmanas genom att det tycks bli allt svårare att dra en strikt gräns mellan privat och offentligt, vare sig det gäller skola eller andra miljöer i samhället. 

En av många bidragande orsaker är förmodligen att våra känslor i allt högre grad tillåts att ta plats också i det offentliga rummet. Sett ur ett genusperspektiv kan det hänga samman med att det som tidigare har betraktats som kvinnligt, svagt och känslosamt av den manliga eliten nu har fått högre status. Det kan också beskrivas som ett senmodernt drag, där våra inre auktoriteter förväntas kunna spela roll också i offentligheten. Känslor är nämligen på samma gång både privata och sociala, både personliga och relationsskapande, både biologiska och kulturella. Det som kan framstå som något väldigt privat kan alltså på samma gång vara det kitt som håller samman samhället (Riis & Woodhead 2011). Så är det med symboler som flagga och nationalsång och så är det också med religion, även i ett till synes sekulariserat samhälle som Sverige.

Det traditionsrika som sker i många kyrkor nu i november och december, vare sig det handlar om skolsamlingar, gudstjänster eller konserter förmedlar det nästan mystika, som vi brukar kalla för stämning. Att som Skolverket försöka skala bort psalmer, bön och välsignelse blir då inte bara ett försök att upprätthålla en sekulär norm, utan på samma gång också ett förminskande av vad som kan kallas en emotionell regim. Det är förmodligen inte syftet, men icke desto mindre en konsekvens. Att försöka ersätta högstämda psalmer med sånger om mat och julklappar fyller inte riktigt samma funktion och bidrar därför inte på samma sätt till den efterlängtade stämningen. 

fredag 23 november 2012

Dracula handlar om vilka som är onda och goda. Det gör inte kristen tro.


Foto: Rikkard Häggbom/Uppsala stadsteater
[Kulturkrönika publicerad i novembernumret av Budbäraren]

Det har varit populärt med vampyrer under de senaste åren. Dels i amerikanska tv-serier som Buffy the vampire slayer och True blood och dels i böcker och filmer som Låt den rätte komma in. I höst sätter Uppsala stadsteater upp en egenartad version av Dracula. Den rör sig någonstans mellan dröm och verklighet, suggestivt inramad av Jonathan Johanssons sång och synthklanger.

I Bram Stokers berättelse är det tydligt en kamp mellan goda människor och onda varelser, som greve Dracula. Att han har förlorat en del av sin mänsklighet gör det lättare att betrakta honom som allt igenom ond. Tankefiguren förstärks dessutom ytterligare genom det faktum att människor sägs kunna bli vampyrer bland annat genom att förneka Gud eller, ännu värre, ingå en pakt med djävulen och därför kan Dracula bekämpas med vigvatten och krucifix. Och med ens får berättelsen något universellt över sig. Det handlar inte längre bara om enskilda varelser och människor, utan om hela mänsklighetens kamp mellan onda och goda.

Samma tankefigur finns överallt i populärkulturen, inte minst i det som Hollywood levererar. Vår åttaårige son kan därför ibland konfunderat undra vilka som är de onda, när han ser en något mer nyanserad film. Mönstret går också igen i det massmedialt formgjutna presidentvalet i USA. I en av de tre tv-sända oktoberdebatterna kunde till exempel Barack Obama och Mitt Romney diskutera vilka länder som är USA:s fiender idag. Som om det alltid måste finnas någon sådan för att hålla ihop det egna mångkulturella landet. I ett land som USA fungerar det dessutom ofta väl att klä den kampen i bibliska uttryck, för att därigenom kunna beröra människor på ett djupare plan.

När jag sitter i fåtöljen på Uppsala stadsteater funderar jag just över de kristna motiven i berättelsen om Dracula. Det är nämligen uppenbart att ensemblen har valt tonat ner den dimensionen. Krucifixet blir mer av ett kitschigt tillbehör än symbolen för den yttersta segern över ondskan. Skådespelarna sjunger visserligen psalmen Härlig är jorden, men låter den övergå i orden ”härlig är vår himmel”. Min första tanke är att det är ett uttryck för att den svenska publiken idag inte förväntas förstå de bibliska referenserna, trots att vi förvisso möter dem om och om igen i anglosaxisk populärkultur. Från att ha varit något som fördjupade berättelsen har de för flertalet kanske bara blivit en del av kulissen.

Men när jag funderar ett varv till kommer jag fram till att vi kanske trots allt ska vara glada för att den kristna tron inte används just i det här sammanhanget. För den bibliska tankefiguren handlar ju inte först och främst om vem som är god och vem som inte är det. Poängen är istället att berätta vad som är gott och vad som inte är det och det är en väsentlig skillnad. Att utmåla andra som onda fiender ger oss förmodligen inte någon bättre värld. Men jag tror att vi kan komma någon vart, när vi försöker se vad som är goda respektive onda mönster hos såväl oss själva, som hos andra. 

torsdag 15 november 2012

Humanisterna är emot och håller därför inte ihop


I september skrev jag ett blogginlägg om hur Förbundet Humanisternas lokalavdelning i Uppsala ville locka med ”kaffe utan Gud”. Min poäng där och då var att det är mer hållbart i längden att försöka bygga ett konstruktivt alternativ, snarare än att klaga på det som är fel hos någon annan. 

Den tanken stärks när jag nu läser att Jessica Schedvin har hoppat av som ordförande för Unga Humanister och därtill har lämnat förbundet helt och hållet. Hon gör det efter att ha insett att det inte verkar gå att ”förespråka en mer positiv retorik för ett gäng religionshatare”. Därtill säger hon sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier och hot inom organisationen i två års tid, vilket också vittnar om ett destruktivt klimat.

Det sägs att bara kärleken kan segra till sist. Jag tror att det handlar om att det bara är det konstruktiva som bygger något. Allt annat bryter bara ner, tills det inte finns något annat kvar.